thumb|Dunhuangkartan från Tangdynastin. Denna karta tros härstamma från Kejsare Zhongzong av Tangdynastins regim (705-710). Den hittades i Dunhuang, Gansu. Hela samlingen kartor innehöll 1 300 stjärnor.
Kinesisk astronomi har en mycket lång historia och brukar räknas till en av de stora aktörerna i astronomins utveckling. Redan på orakelben från Shangdynastin (1000-talet f.Kr.) noterades förmörkelser och supernovor. Detaljerade förteckningar över astronomiska observationer sparades från omkring 500-talet f.Kr. fram till introduktionen av den västerländska astronomin och teleskopet på 1500-talet. Astronomin i Kina ändrades i grunden av kontakten med den europeiska astronomin, både på gott och ont. Idag är Kina fortsatt en mycket aktiv aktör inom astronomin, med många observatorier och ett eget rymdprogram
Tidig historia Orsaker till tidiga astronomiska observationer En av de viktigaste funktionerna som den tidiga astronomin hade var att mäta och dokumentera tiden. Kineserna använde en lunisolarkalender, men eftersom solens och månens cykler är olika var man tvungna att använda interkalation för att få kalendrarna att stämma.
Den kinesiska kalendern sågs som en symbol för en dynasti. När dynastier uppstod och föll förberedde astronomer och astrologer ofta en ny kalender, med observationer utförda i detta syfte.
Astrologisk divination var också en viktig del av astronomin. Astronomerna noterade noggrant "gäststjärnor" som plötsligt uppstod bland de fixerade stjärnorna. Supernovan som skapade Krabbnebulosan år 1054 är ett exempel på en gäststjärna som observerades av kinesiska astronomer, och noterades även av de arabiska astronomerna, men den noterades inte av deras europeiska kollegor. Gamla astronomiska noteringar av fenomen som supernovor och kometer har ibland visat sig användbara i moderna astronomiska studier.
Kinesiska stjärnbilder De kinesiska stjärnbildernas historia Under det tidiga 1980-talet upptäcktes en grav vid Xishuipo (西水坡) i Puyang, Henan. Där fanns ett antal musselskal och ben som skapade bilder av den Blå draken, den Vita tigern och Karlavagnen. Det anses att graven hör till den neolitiska tidsåldern för omkring 6 000 år sedan. Stjärnnamn relaterade till de 28 månfashusen (二十八宿) hittades på orakelben som har daterats till Wu Ding-perioden för ungefär 3 200 år sedan.
År 1978 grävdes en lackerad ask ut från Zeng Hou Yins grav i Suixian, Hubei. Namnen av de 28 månfaserna täckte locket på asken, vilket bevisar att klassifikationssystemet användes före 433 f.Kr.. Eftersom månfashusen har en så gammal historia har betydelsen av de flesta av namnen förlorats. Värre än så består varje namn av bara ett kinesiskt ord och betydelsen av detta skulle ha varierat genom historien. Vad namnen egentligen avser är därför fortfarande en öppen fråga.
Vid sidan om de 28 månfashusen är de flesta stjärnbilderna baserade på arbeten av Shi Shen och Gan De, som var astrologer under perioden De stridande staterna (481 f.Kr. - 221 f.Kr.) i Kina. Under den sena Mingdynastin introducerade vetenskapsmannen och matematikern Xu Guangqi (1562 - 1633 e.Kr.) ytterligare 23 stjärnbilder som befinner sig på himlen vid sydpolen, baserade på stjärnkataloger från västvärlden.
Stjärnkataloger och kartor Stjärnkataloger Under 300-talet f.Kr. skapade Shi Shen och Gan De de första kända kinesiska stjärnkatalogerna.Peng, Yoke Ho (2000). Li, Qi and Shu: An Introduction to Science and Civilization in China. Courier Dover Publications.
Författare Översatt namn Kinesiskt namn Pinyin Shi Shen Shi Shen-astronomi 石申天文 Shi Shen tienwen Gan De Astronomiska stjärnobservationer 天文星占 Tianwen xingzhan
Dessa böcker tros ha överlevt fram till 500-talet men har sedan dess gått förlorade. Ett antal böcker inspirerade av dessa har liknande namn men dessa texter bör inte blandas ihop med de ursprungliga katalogerna. Nämnvärda verk som bidrog till att bevara innehållet inkluderar:
Författare Översatt namn Kinesiskt namn Pinyin Kommentarer Ma Xian (馬顯) Mästarna Gan och Shis stjärnmanual 甘石星經 Gan Shi Xingjing Trots att boken krediterar Shi och Gan skapades verked cirka 579 e.Kr. som ett appendix till en kalendrisk avhandling.Kistemaker, Jacob. Sun, Xiaochun. (1997). The Chinese Sky During the Han: Constellating Stars and Society. BRILL publishing. . Jins bok 晉書 Jin shu I de astronomiska kapitlen av texten Suis bok 隋書 Sui shu Gautama Siddha Avhandling om astrologi av Kaiyan Era 開元占經 Kaiyuan Zhanjing Under Kejsar Xuanzong av Tangdynastins regim (712 - 756 e.Kr.) Efter analyserande och sammanfattande av verken av Gan De och Shi Shen, nämnde Tang-astronomer namnen på fler än 800 stjärnor som upptäcktes, 121 av dem markerade med positioner.Milone, Eugene F. Humiston Kelley, David. Exploring Ancient Skies: An Encyclopedic Survey of Archaeoastronomy. (2005). Den astronomiska tabellen av sinus av den indiska astronomen och matematikern Aryabhata, översattes ochkså och inkluderades i Kaiyuan Zhanjing.Needham, Volume 3, 109. Den stora firmamenta stjärnkatalogen för astrologi 通占大象曆星經 Tongzhan taxiangli xingjing Denna omdöpta stjärnmanual är inkluderad i den daoistiska boken Daozang.
Wu Xian (巫咸) anses vara en av den kinesiska historiens stora astronomer. Han får ofta representera en av de "Tre stilarna inom astronomisk tradition" tillsammans med Gan och Shi.Whitfield, Susan. (2004). The Silk Road: Trade, Travel, War and Faith. British Library Staff. Serindia Publications. . Författaren till den kinesiska klassiska texten "Mäster Wu Xians stjärnmanual" (巫咸星經) är fortfarande ifrågasatt eftersom den nämner tolv länder som inte existerade under Shangdynastin, den era då den ska ha skrivits. Dessutom var det regel för det dåtida kineserna att sammanfoga verk av viktiga lärda, eftersom detta kunde leda till en möjlig förklaring till de motsägelser som kunde hittas. Wu Xian nämns generellt som en astronom som levde många år före Gan och Shi.
Astronomen och uppfinnaren Zhang Heng (78 - 139 e.Kr.) under Handynastin katalogiserade 2 500 olika stjärnor och över 100 olika stjärnbilder. Zhang Heng publicerade också ditt eget verk Ling Xian, en sammanfattning av olika astronomiska teorier i Kina vid den tiden. Under den efterföljande perioden av De tre kungadömena (220 - 280 e.Kr.) kombinerade Chen Zhuo (陳卓) verk från hans föregångare, vilket skapade ytterligare en stjärnkatalog. Den här gången fanns 283 stjärnbilder och 1 464 stjärnor listade. Astronomen Guo Shoujin av Yuandynastin (1279 - 1368) skapade en ny katalog som tros ha innehållit tusentals stjärnor. Dessvärre förstördes många dokument under den här perioden, inklusive Shoujins verk. Kejserliga Astronomiska Instrument (儀象考成) publicerad år 1757 innehåll exakt 3 083 stjärnor.
Stjärnkartor thumb|right|En stjärnkarta med en cylindrisk projektion liknande Mercators projektion, från Su Songs Xin Yi Xiang Fa Yao, 1092. Även om många andra ritades före denna, representerar Su Songs karta den äldsta existerande i tryckt form.
Kineserna ritade många kartor av stjärnor under Kinas historia. Det är omdebatterat vilka som räknas som de äldsta kartorna eftersom keramik och gamla artefakter också kan anses vara stjärnkartor. En av de äldsta existerande kartorna i tryckt form är från Su Songs (1020 - 1101 e.Kr.) himlaatlas från år 1092, vilken var inkluderad i en avhandling om urteknik i hans klocktorn. Den mest kända kartan är kanske Dunhuangkartan, hittad i Dunhuang, Gansu. Den hittades av den ungersk-brittiske arkeologen Marc Aurel Stein år 1907 och togs sedermera till British Museum i London. Kartan var ritat på papper och representerar hela himlen med mer än 1 350 stjärnor. Även om Babylonierna och de gamla grekerna också observerade himlen och katalogiserade stjärnorna tros inga så kompletta noteringar om himlen ha existerat eller överlevt. Därför är den den äldsta kartan över hela himlen vars existens är känd för vetenskapen.
Enligt studier kan kartan betyda att manuskriptet härstammar från 600-talet (Tangdynastin), kartan i sig tros ha skapats mellan år 705 och 710, vilket var kejsare Zhongzongs regeringstid. Vissa västerländska experter anser att kartan är en kopia av tidigare existerande dokument. Det finns vissa texter som beskriver solens rörelser över himlen varje månad som inte kan ha varit baserade på observationer vid denna tidpunkt.
Mån- och solförmörkelser Den kinesiska astronomen Shi Shen (300-talet f.Kr.) var medveten om månens betydelse i en solförmörkelse eftersom han gav instruktioner i hans manuskript för att förutse dem med hjälp av månens och solens positioner i förhållande till varandra.Needham, Volume 3, 411. Den Strålande påverkan var en teori där det föreslogs att månens ljus inte var mer än en reflektion av solens ljus, vilket stöddes av matematikern och musikteoretikern Jing Fang (78 - 37 f.Kr.), men inte av den kinesiske filosofen Wang Chong (27 - 97 e.Kr.). Wang medger i sina manuskript att denna teori inte var något nytt i Kina. Den kinesiska astronomen och uppfinnaren Shang Heng (78 - 139 e.Kr.) beskrev både solförmörkelse och månförmörkelse i publikationen Ling Xian (靈憲) år 120.
Solen är som eld och månen är som vatten. Elden ger ljus och vatten reflekterar det. Därför är månens ljusstyrka skapad av strålning från solen, och månens mörkhet (pho) beror på att (ljuset av) solen hindras (pi). Sidan som vetter mot solen är fullt belyst och sidan som är vänd bort från solen är mörk. Planeterna (såväl som månen) har egenskapen hos vatten och reflekterar ljus. Ljuset som rinner fram från solen (tang jih chih chhung kuan) når inte alltid månen på grund av hindret (pi) av jorden självt - detta kallas an-hsü, en månförmörkelse. När (en liknande effekt) händer med en planet (kallar vi det) en ockultation (hsing wei); när månen passerar över (kuo) (solens väg) sker en solförmörkelse (shih).Needham, Volume 3, 414.
Den senare Songdynasti-vetenskapsmannen Shen Kuo (1031 - 1095) använde modeller av månförmörkelser och solförmörkelser för att bevisa att himlakropparna var runda, inte platta. Detta var i realiteten en förlängning av Jing Fangs och andra tidiga Handynasti-teoretikers tänkande. I hans Meng Xi Bi Tan från år 1088 tog Shen upp en konversation han hade haft med direktören för det astronomiska observatoriet som hade frågat Shen om formen av solen och månen var runda som klot eller platta som solfjädrar. Shen Kuo förklarade hans tänkande för direktören:
Om de var som klot skulle de säkerligen störa varandra när de möttes. Jag svarade att dessa himlakroppar definitivt var som klot. Hur vet vi detta? Genom månens ökande och minskande (ljusstyrka). Månen självt ger inget ljus, men är som ett klot av silver; ljuset är solens ljus (reflekterat). När ljuset på månen först ses är solen nästan jämsides, så att bara sidan lyses upp och ser ut som en båge. När solen gradvis rör sig längre bort skiner ljuset sluttande, och månen är full, rund som en kula. Om halva sidan av en sfär täcks med (vitt) puder och observeras från sidan kommer den täckta delen se ut som en båge; om man beskådar den från framsidan, ser den rund ut. Därför vet vi att himlakropparna är sfäriska.
När han frågade Shen Kuo varför förmörkelser bara skedde vid vissa tillfällen medan konjunktion och opposition skedde en gång dagligen, skrev Shen Kuo:
Jag svarade att ekliptikan och månens vägar är som två ringar, vilka ligger på varandra, men till en viss del separerade. (Om den här oblikviteten inte skulle existera), skulle solen förmörkas varje gång de två kropparna var i konjunktion och månen skulle förmörkas varje gång de var exakt i position. Men trots att de kan inneha samma grad, är de två vägarna inte nära, och därför kommer de naturligtvis inte heller störa varandra.Needham, Volume 3, 415-416.
Utrustning och uppfinningar Armillarsfär (渾儀) thumb|right|En metod för att göra observationsinstrument vid tiden för Qingdynastin.