En retroflex (även supradental eller postalveolarNationalencyklopedin, på internet, 4 mars 2009, uppslagsord: supradental) är en konsonant som uttalas genom att tungan dras bakåt och tungspetsen trycks mot gommen. Retroflexa konsonanter finns i svenska, polska, mandarin, javanesiska, vietnamesiska och norska, samt är vanliga i flera indoariska och dravidiska språk.
I svenskan I rikssvenskan finns fem retroflexa konsonanter: två klusiler: tonande [ɖ], tonlös [ʈ], en nasal: [ɳ], en frikativa: tonlös [ʂ], samt en lateral approximant: [ɭ]. Frikativan [ʂ] fungerar även som sje-ljud, särskilt i slutet på ord, i vissa dialekter.
I rikssvenskan och ett flertal dialekter med tungspets-r (standardfinlandssvenskan och göteborgskan undantagna) övergår fonerna [d], [t], [n], [s] och [l] i sina retroflexa motsvarigheter när de följer en retroflex konsonant eller kort [r]. Exempel: ”Svart” [svaʈ] ”Gardin” [gaɖi:n] ”Karl” [kɑ:ɭ] ”barnstol” [bɑ:ɳʂʈu:l] ”Tack för senast” [tak fœ 'ʂeːnast] ”Ernst” [æːɳʂʈ]
Notera att detta inte gäller långt [r:]: ”barrskog” [b”ar:sku:g] ”kurd” [kɵr:d]
Noter
Se även Artikulationsställe Internationella fonetiska alfabetet
Kategori:Fonetik