Vitbröstad nötväcka (Sitta carolinensis) är en fågelart i familjen nötväckor. Fågeln häckar i urskogsmiljöer i stora delar av de tempererade områdena i Nordamerika. Det är en satt fågel, med stort huvud, kort stjärt, kraftig näbb och starka fötter. Ovansidan är blekt blågrå, och ansiktet och undersidan är vita. Den har svart hjässa och kastanjebrun underbuk. Arten delas upp i nio underarter som morfologiskt främst skiljer sig i färgen på fjäderdräkten.
Liksom andra nötväckor födosöker vitbröstad nötväcka efter insekter på trädstammar och grenar, och har förmåga att röra sig med huvudet före nedför träd. Frön utgör en betydande del av dess vinterföda, liksom ekollon och hickorynötter som fågeln lägger på lager under hösten. Boet placeras i en trädhåla, och det häckande paret kan smeta insekter runt öppningen för att avvärja ekorrar. Adulta fåglar och ungfåglar kan bli dödade av hökar, ugglor och ormar, och skogsavverkning kan leda till lokala habitatförluster, men arten är vanlig och det finns ingen oro för dess fortlevnad i de större delarna av dess utbredningsområde.
Systematik Nötväckorna tillhör släktet Sitta vilka är små tättingar. Vitbröstad nötväcka beskrevs första gången av den engelske ornitologen John Latham i hans verk från 1790, Index Ornithologicus. (latin)
Nötväckornas taxonomi är komplicerad och geografiskt väl åtskilda arter kan ibland likna varandra mycket. Den vitbröstade nötväckans utseende och kontaktläte liknar vitkindad nötväcka (Sitta leucopsis), som lever i Himalaya, och dessa ansågs tidigare tillhöra samma art.
Tidigare har släktet Sitta ibland delats upp i de fyra undersläktena; Homositta (typart kastanjenötväcka (S. castanea)), Micrositta (typart kinesisk nötväcka (S. villosa)), Leptositta (typart vitkindad nötväcka (S. leucopsis)) och Sitta (typart nötväcka (S. europeae)). Vitbröstad nötväcka placeras med denna indelning som enda nordamerikansk art i undersläktet Leptositta, medan övriga nordamerikanska arter placeras i Micrositta.The Auk (1916) Vol.33, Nr.4, sid:445-446, Buturlin's Review of the Nuthatches. (pdf)
Nyligen utförda genetiska studier visar att vitbröstad nötväcka är närmast släkt med den ovanliga sydostasiatiska jättenötväckan (Sitta magna). Dessa två är relativt avlägset släkt med nästan alla andra nötväckearter.Pasquet, E., F.K. Barker, J. Martens, A. Tillier, C. Cruaud, and A. Cibois (2014), Evolution within the nuthatches (Sittidae: Aves, Passeriformes): molecular phylogeny, biogeography, and ecological perspectives, J. Ornith. 155, 755-765.
Vitbröstad nötväcka brukar delas upp i nio underarter som i sin tur ibland delas in i de tre grupperna carolensis-gruppen, mexicana-gruppen och aculeata-gruppen. För underarternas utbredning, se Geografisk variation nedan.
Utbredning och biotop miniatyr|vänster|Lövskog är favoritmiljön i nordöstra USA. Vitbröstade nötväckans häckningshabitat är skogsmark tvärsöver Nordamerika, från södra Kanada till norra Florida och södra Mexiko. I den östra delen av utbredningsområdet föredrar den öppen urskog i form av lövskog eller blandskog, samt fruktträdgårdar, parker, villatomter och begravningsplatser. Den återfinns mestadels i lågländerna, men häckar på 1 675 meters höjd i Tennessee. I väster och i Mexiko återfinns arten i öppna bergsskogar med tall och ek och häckar upp till 3 200 meters höjd i Nevada, Kalifornien och Mexiko. Pinyon- och enskogar och skogar vid flodstränder kan användas lokalt där sådana är tillgängliga. Vitbröstad nötväcka är den enda nordamerikanska arten av nötväckor som vanligtvis återfinns i lövträd. Rödbröstad nötväcka, dvärgnötväcka och brunhuvad nötväcka föredrar tallar.
Det är nödvändigt att det finns mogna eller ruttnande träd med hålor lämpliga för bobygge, och i öster föredrar fågeln träd som ek, bok och hickory eftersom de har ätliga frön. Lämpliga miljöer finns utspridda över hela Nordamerika, men inte sammanhängande, och de olika populationerna av arten har skilt sig åt och bildat regionala underarter.
Denna art är liksom de flesta i släktet stannfågel, och adulta fåglar stannar normalt i sitt revir året om. Under vissa år kan mer märkbara spridningar ske på grund av missväxt eller hög häckningsframgång, och arten har förekommit som tillfällig gäst på Vancouver Island, Santa Cruz Island och Bermuda. En fågel landade på RMS Queen Mary när den åkt sex timmar österut från New York i oktober 1963.
Utseende, fältkännetecken och läte Liksom andra medlemmar av dess släkte har vitbröstad nötväcka stort huvud, kort stjärt, korta vingar, kraftfull näbb och starka fötter. Den är 13–14 cm lång, med ett vingspann på 20–27 cm och en vikt på 18–30 g.
Den adulta hanen av nominatformen S. c. carolinensis har blekt blågrå undersida, glänsande svart hjässa och ett svart band på överryggen. Vingtäckarna och vingpennorna är mycket mörkt grå med blekare kanter, och den slutna vingen är blekt grå och svart, med en tunn vit vingstrimma. Ansiktet och undersidan är vita. De yttre stjärtfjädrarna är svarta med breda diagonala vita band tvärsöver de tre yttersta fjädrarna, vilka är tydligt synliga i flykten.
Honan har i genomsnitt ett smalare svart ryggband, något mattare ovansida och mer mattgul undersida än hanen. Hennes hjässa kan vara grå, men många honor har svarta hjässor och är svåra att skilja från hanar i fält. I nordöstra USA har minst 10% av honorna svarta hjässor, men andelen stiger till 40–80% i Klippiga bergen, Mexiko och sydöstra USA. Ungfåglar liknar adulta fåglar, men har mattare fjäderdräkt.
Läte Liksom andra nötväckor är denna art högljudd och har en uppsättning olika läten. Hanens häckningssång är ett snabbt nasalt qui-qui-qui-qui-qui-qui-qui. Kontaktlätet mellan medlemmar av ett par, som hörs mest ofta på hösten och vintern, är ett tunt pipigt nit, som yttras upp till 30 gånger i minuten. Ett mer distinkt ljud är ett gällt kri som upprepas snabbt med stigande oro eller upphetsning kri-kri-kri-kri-kri-kri-kri-kri. Underarterna i Klippiga bergen och Great Basin har ett högre, snabbare yididitititit-läte, och fåglar vid Stilla havskusten har ett mer nasalt biirf.
Geografisk variation Vitbröstad nötväcka brukar delas upp i nio underarter,Clements Checklist version nov. 2008 (exceldokument), www.birds.cornell.edu, läst 2009-01-06 men skillnaderna är små och förändras gradvis över utbredningsområdet. Underarterna behandlas ibland som tre grupper grundat på likheter i morfologi, habitatanvändning och läten. Dessa grupper täcker östra Nordamerika, Great Basin och centrala Mexiko, samt Stilla havets kustområden. Underarterna i västra inlandet har de mörkaste ryggarna, och den östliga S. c. carolinensis har den blekaste. Den östliga underarten har också tjockare näbb och bredare mörk hjässtrimma än underarterna i inlandet och vid Stillahavskusten. De tre gruppernas läten skiljer sig åt, som beskrivs ovan.
Underart Utbredning Utseende carolensis-gruppen Östra Nordamerika S. c. carolinensis inkl. atkinsi Scott, 1890. Synonym: cookei Oberholser, 1917 Nominatformen återfinns i nordöstra Nordamerika västerut till Saskatchewan och östra Texas Blekaste rygg och hjässa mexicana-gruppen Västra Nordamerikas inland S. c. nelsoni inkl. umbrosa van Rossem, 1939 Klippiga bergen, från norra Montana söderut till nordvästligaste Chihuahua Mindre än nominatformen, mörkare grå ovansida, mörkare hjässa, mindre kontrast på vingarnaS. c. oberholseri Brandt, 1938 Sydvästra Texas och östra Mexiko Mycket lik S. c. nelsoni, men något mörkare på både ovansida och undersidaS. c. mexicana Nelson & Palmer, 1894Västra Mexiko Mattare än S. c. oberholseri med gråare sidorS. c. kinneari van Rossem, 1939 Södra Mexiko i Guerrero och Oaxaca Minsta underarten, liknar S. c. mexicana men honan har mer utbrett orange-mattgul undersida. Kort, kraftig näbbaculeata-gruppen Stilla havet S. c. tenuissima Grinnell, 1918 Från British Columbia genom Kaskadbergen till södra Kalifornien Mindre än S. c. nelsoni, med något blekare ovansida och smalare näbb S. c. aculeata Cassin, 1857 Västliga delar av Washington, Oregon och Kalifornien, nordligaste Baja California. Mindre än S. c. tenuissima, med mer mattgul undersida, något blekare ovansida och smalare näbbS. c. alexandrae Grinnell, 1926 Norra Baja California Större än S. c. aculeata, med marginellt mörkare ovansida. Underarten med den längsta näbbenS. c. lagunae Brewster, 1891 Sydligaste Baja California Mindre än S. c. alexandrae med något mörkare undersida och mer mattgult. Näbben relativt kraftig
Förväxlingsrisk med andra arter Tre andra, betydligt mindre, nötväckor har utbredningsområden som överlappar med vitbröstad nötväckas; rödbröstad nötväcka (Sitta canadensis), brunhuvad nötväcka (Sitta pusilla) och dvärgnötväcka (Sitta pygmaea). Dock har ingen av dess arter vit fjäderdräkt som helt omger ögat. Andra skillnader är att rödbröstad nötväcka har ett svart ögonstreck och rödaktig undersida, och brunhuvad nötväcka och dvärgnötväcka har båda brun hjässa och vit fläck på nacken.
Ekologi Häckning miniatyr|Hane av nominatformen Vitbröstade nötväckan är monogam och bildar par efter en uppvaktning där hanen böjer sig inför honan, breder ut sina stjärtfjädrar, och sänker sina vingar medan han vaggar fram och tillbaka. Dessutom ger han henne små bitar föda att äta. Paret upprättar ett revir på 0,10–0,15 kvadratkilometer i skogsmark, och upp till 0,2 kvadratkilometer i halvskogiga miljöer, och förblir sedan tillsammans året runt tills en partner dör eller försvinner. Bohålan är vanligen en naturlig hålighet i ett ruttnande träd, ibland ett gammalt hackspettshål, och i vissa fall en konstgjord fågelholk som avsetts för östsialia. Hämtad 4 augusti 2008
Bohålan är vanligen 3–12 m högt upp i ett träd och fodras med päls, fint gräs och strimlad bark. Kullen består av fem till nio ägg som är gräddvita med rödbruna fläckar och i genomsnitt 19 x 14 mm stora. Äggen ruvas av honan i 13 till 14 dagar innan de kläcks. Ungarna är bostannare och blir flygga efter 18 till 26 dagar. Båda föräldrarna utfodrar ungarna i boet och ungefär två veckor efter att de blivit flygga. Hanen utfodrar honan när hon ruvar. När ungfåglarna väl blivit oberoende lämnar de föräldrarnas revir och upprättar antingen ett eget revir eller blir "luffare", oparade fåglar utan revir. Det är troligen dessa luffare som är inblandade i de oregelbundna spridningarna hos denna art. Arten övernattar i trädhålor eller bakom lös bark när den inte häckar och har den sällsynta vanan att plocka bort sin avföring från sovplatsen på morgonen. Den sover vanligen ensam utom under mycket kallt väder, då upp till 29 fåglar har setts sova tillsammans.
Överlevnad miniatyr|Hane av underarten S. c. tenuissima Predatorer på vuxna nötväckor är bland andra ugglor och dagaktiva rovfåglar (såsom amerikansk sparvhök (Accipiter striatus) och trasthök (Accipiter cooperii)), och boungar och ägg kan ätas av hackspettar, små ekorrar och klättrande ormar som Opheodrys vernalis. Vitbröstad nötväcka reagerar på predatorer nära boet genom att flaxa med vingarna och göra hn-hn-läten. När en fågel lämnar bohålan, torkar den omkring ingången med en bit päls eller växtlighet. Detta gör det svårare för predatorer att hitta boet med hjälp av luktsinnet. Vitbröstad nötväcka kan kleta oljebaggar runt ingången till boet, och det har föreslagits att den obehagliga lukten från de krossade insekterna avskräcker ekorrar, den främsta konkurrenten om naturliga trädhålor. Den uppskattade genomsnittliga livslängden för vitbröstad nötväcka är två år, Pravosudov, Vladimir V.; Grubb. Thomas C. (1993) White-breasted nuthatch (Sitta carolinensis) i Poole, A.; Gill, F. (red) The Birds of North America, volume 54. Philadelphia: The Academy of Natural Sciences; Washington, D.C.: The American Ornithologists' Union. 1-16 men rekordet är tolv år och nio månader.