Sydsudan (), formellt Republiken Sydsudan (), är en stat i Östafrika. Huvudstaden är Juba. Sydsudan gränsar i norr till Sudan, i söder till Uganda, Kenya och Demokratiska republiken Kongo, i öster till Etiopien och i väster till Centralafrikanska republiken. Nationen bildades 2011 genom utbrytning från Sudan. Området har varit skådeplats för väpnade konflikter under många årtionden.
Mellan 2013 och 2015 utkämpades ett inbördeskrig med rötter i gammal rivalitet mellan de största folkgrupperna Dinka och Nuer. Enligt en rapport från 2018 saknar Sydsudan nästan helt modern infrastruktur och folkmajoriteten lever under svår fattigdom.Utrikespolitiska institutet, 2018
Historia
I januari 2005 slöts fredsavtalet i Naivasha mellan den arabisk-islamistiska regeringen i Khartoum och Sudanesiska folkets befrielsearmé (SPLA), som gav självstyre åt Sydsudan och löftet om en folkomröstning om självständighet i januari 2011. Sydsudan har de facto sedan vapenvilan varit självständigt. Tidigare har det varit två inbördeskrig mellan norra och södra Sudan som startade på grund av oenigheter om makt, lokalt självstyre och om islamska sharia-lagar skulle införas eller inte, i det övervägande icke-muslimska södra Sudan. Inför folkomröstningen var det viktigt att fastställa gränsen mellan norra och södra Sudan och båda parterna i det övergripande fredsavtalet förband sig att godta domstolens beslut som slutgiltigt och bindande gällande gränserna i det omtvistade Abyei-området. Permanenta skiljedomstolen i Haag kom med ett utslag den 23 juli 2009 och därmed var grunden lagd för omröstningen. Den 9 till 15 januari 2011 hölls folkomröstning om självständighet för Sydsudan. Sverige stöttade genomförandet av folkomröstningen med 50 miljoner kronor bland annat i form av valobservatörer. Efter att rösterna räknats i slutet av januari 2011 hade 98,83 procent av de röstande röstat för en delning av Sudan.
Trots den olösta tvisten mellan nord och syd om bland annat regionen Abyei fortsatte förberedelserna i Sydsudan för egen självständighet. Efter förhandlingar under ledning av Sydafrikas förre president Thabo Mbeki meddelade Afrikanska unionen (AU) den 31 maj 2011 att en överenskommelse hade skett om upprättande av en demilitariserad zon mellan Sudan och Sydsudan i början av juli 2011. Mellan Abyei och södra Kordofanprovinsen fördrevs över 100 000 personer av Khartoumregeringen i norr.
Den 9 juli 2011 utropade Sydsudan sig självständigt från Sudan, och 11 april 2012 avbröt Sudan fredssamtalen med Sydsudan. Fredssamtalen skulle ha genomförts efter att Sydsudan 27 mars anklagade Sudan den för att ha flygbombat i delstaten Unity och efterföljande strider i det omstridda Heglig-området. Sudan och Sydsudan enades i september 2013 att genomföra alla punkter i den fredsöverenskommelse de ingick 2012. Den nya överenskommelsen slöts bara några dagar innan Sudan skulle stoppa leveranserna av sydsudanesisk olja genom Sudan.
Sydsudans president Salva Kiir avskedade 2013 sin vicepresident Riek Machar efter en maktkamp inom det styrande partiet, Sudan People’s Liberation Movement, och anklagade honom för att ha försökt iscensätta en statskupp. Ett inbördeskrig med etniska förtecken bröt ut 15 december 2013 då presidenten tillhör gruppen dinka och Machar är nuer. Inbördeskriget drev hundratusentals människor på flykt. Hjälpsändningar plundrades av båda sidor och FN anklagade också båda sidor för svåra övergrepp. Efter fem veckors strider tecknades ett avtal om eldupphör i januari 2015, men avtalet löste dock inte det grundläggande problemet med rivaliteten mellan dinka och nuer och sporadiska strider har förekommit efter avtalet ingicks.
Ett fredsavtal skrevs under år 2015 och samtidigt återinstallerades vicepresident Riek Machar på sin post. Freden bestod dock inte, främst på grund av att det förekom splittringen bland rebellerna. I juli år 2016 utbröt strider i Juba, som kom att spridas över landet och därför eskalerade också den redan befintliga flyktingkatastrofen. Vicepresident Machar gick därefter i landsflykt vilket ledde till att rivalen Taban Deng Gai övertog hans post.
FN förklarade hungersnöd i Sydsudan år 2017 som en direkt följd av inbördeskriget, och krisen eskalerade och omfattade år 2019 hälften av landets befolkning. I december 2019 undertecknades ett nytt fredsavtal mellan president Kiir och den tidigare vicepresidenten Machar, vilket väckte hopp om förbättring. År 2020 inrättades en ny koalitionsregering där Salva Kiir blev president och Riek Machar återtog vicepresidentposten.
Geografi miniatyr|Sydsudan
Större delen av Sydsudan är ett lågland som övergår i högre berg i sydost, och vid gränsen mot Uganda och Etiopien utgörs terrängen mest av savann, träskmarker eller regnskog.
Sydsudan är bildad från de 10 sydligaste staterna i Sudan. Det ett land av gräsmark, träsk (Suddträsken) och tropisk regnskog som sträcker sig på båda sidor av Vita Nilen.
Styre och politik
Författning och styre mini|vänster|John Garang de Mabior, grundare och fram till sin död ledare för Sudan People's Liberation Army (SPLA). mini|Salva Kiir, president i Sydsudan. Vid fredsuppgörelsen 2005 bestämdes att Sydsudan skulle vara självstyrande och ett parlament upprättades därför 2005 där det från början endast fanns ett parti representerat, SPLM. Parlamentets talman är James Wani Igga. och numera finns en person i parlamentet som representerar en utbrytargrupp ur SPLM, Sudan People's Liberation Movement for Democratic Change (SPLM-DC), Onyoti Nyikwech Adigo. Han anklagade regeringen för att försvåra registreringen av nya politiska partier. Sydsudans politiska opposition hotade tidigare att bojkotta ett konstitutionellt möte med den förutvarande autonoma regionen Sydsudans president som också var ordförande för SPLM. Detta med anledning av att oppositionen krävde att på mötet få diskutera en ändring av övergångsreglerna inför Sydsudans självständighet. Oppositionen ville efter självständighetsdeklarationen ha en övergångskonstitution som skulle gälla i 18 månader eller 2 år, medan SPLM och därmed regeringen ville ha en fyra års lång övergångsperiod. Dessutom kräver oppositionen att få diskutera maktfördelning inom samhällets officiella institutioner på konstitutionsmötet. Regeringen ville ha decentralisering av makten medan oppositionen vill ha en federal maktfördelning. Oppositionsparlamentsledamoten Onyoti framförde till Gutong News den 28 april 2011 att oppositionen hade skrivit ett brev till den dåvarande autonoma regionen Sydsudans vicepresident dr. Riek Machar med kravet att diskutera en övergångskonstitution vid det kommande konstitutionsmötet.
Regeringen består av både civila och militärer. Andra sydsudanesiska politiska partier är United South Sudan Party(USSP) och South Sudan Democratic Forum (SSDF) Vid valet till president för den autonoma regionen Sydsudan 2010 valdes Salva Kiir med en överväldigande majoritet. Han var också en av Sudans två vicepresidenter under en period. Vid valet till president för Sudan 2009 avstod Kiir från att delta. Detta för att klart markera att han bara stödjer ett självständigt Sydsudan. Han är väldigt populär inom SPLM:s militära kretsar, säger Africa Confidential magazines redaktör Gill Lusk, enligt BBC. Både Kiir och Garang var med och grundade SPLA 1983. Liksom Garang tillhör Kiir den största etniska grupperingen i Sydsudan, dinkastammen men de två tillhör dock två olika släkter och klaner.
2013 avskedade Salva Kiir Mayardit sin vicepresident Riek Machar och anklagade honom för att ha försökt iscensätta en statskupp. Salva Kiir Mayardit tillsatte James Wani Igga som nästa vicepresident.
Administrativ indelning mini|400pxSydsudan består av följande tio delstater (namn på arabiska inom parentes):
Central Equatoria (al-Istiwa'iyya al-Wusta) Eastern Equatoria (Sharq al-Istiwa'iyya) Jonglei (Junqali) Lakes (al-Buhayrat) Northern Bahr el Ghazal (Shamal Bahr al-Ghazal) Unity (al-Wahdah) Upper Nile (A'ali an-Nil) Warrap (Warab) Western Bahr el Ghazal (Gharb Bahr al-Ghazal) Western Equatoria (Gharb al-Istiwa'iyya)
Omstritt: Abyei är ett distrikt och område i Södra Kordofan som både Sydsudan och Sudan gör anspråk på.
Ekonomi och infrastruktur Den 23 mars 2009 meddelade The Los Angeles Times att Sydsudans regering för första gången hade godkänt införandet av inkomstskatt för sina medborgare, som är bland de fattigaste i Afrika.
Olja och bistånd utgör idag grunden för den sydsudanesiska ekonomin. Den sociala och ekonomiska utvecklingen i landet drabbades hårt av inbördeskriget som inleddes i slutet av 2013. Sydsudan är bland de fattigaste och minst utvecklade länderna i världen, vilket gör det svårt att effektivt utnyttja oljeresurserna. Detta faktum låg bakom överenskommelsen mellan Sydsudan och Sudan där länderna 2005 bestämde sig för att dela jämnt på inkomsterna från oljan, i utbyte mot att Sudans infrastruktur, i form av raffinaderier och hamnar för utskeppning av olja med fartyg, kunde användas. Råvaran kom alltså till stor del från Sydsudan, men transporterades med pipelines till Sudan, där den raffinerades. Överenskommelsen om oljeinkomster fattades efter det andra sudanesiska inbördeskriget och varade till den 9 juli 2011, då den löpte ut i samband med Sydsudans självständighetsförklaring. Sudans regeringsparti National Congress Partys (NCP:s) representant Ibrahim Gandor framförde den 7 juli 2011 att oljeinkomsterna år 2000 och 2001 utgjorde nära 46 procent av Sudans inkomster. Han och Sudan sökte förnya det gamla avtalet om att dela 50/50 på inkomsterna från oljan. Sydsudan och SPLM hade dock en annan uppfattning; "Det måste definitivt bli ett nytt avtal som kommer skilja sig från det nuvarande fördelningsavtalet. 85 procent av oljan produceras i söder och tillhör söder (läs: Sydsudan)", sade SPLM-representanten Yassir Arman till SVT:s reporter Samir Abu Eid den 7 juli 2011.
De delade meningarna angående oljeavtalet innebar att inget egentligt nytt avtal kunde fattas, tills att den sydsudanesiska regeringen i januari 2012 drastiskt skar ner på oljeproduktionen i landet, som en reaktion på höga avgifter från Sudans håll. Under det efterföljande sydsudanesiska inbördeskriget tog mycket stridande plats på oljefälten, varvid oljeproduktionen förblev kraftigt nedsatt. Efter vapenvilan 2015 har dock oljeproduktionen ökat igen.
Ett stort problem för Sydsudans ekonomi är korruption; den stora majoriteten av olje- och biståndspengarna hålls inom Juba, varvid större delen av befolkningen lever i fattigdom, och nästan fyra femtedelar av invånarna är beroende av jordbruk eller djurhållning för sin försörjning.
Näringsliv Industri Tillverkningssektorn har historiskt sett varit liten, utvecklingen hindras av sådana faktorer som det långvariga inbördeskriget samt de svåra bristerna på utbildad arbetskraft och råvaror. Med undertecknandet av CPA 2005, började GoSS att se mot utveckling och expansion inom denna sektor. Det finns viss produktion av öl, läsk, socker och andra livsmedelsprodukter. Bristen på grundläggande infrastruktur på många nyckelområden ledde till stor tillväxt för byggbranschen, samtidigt som förberedelser gjordes för självständighet. Oljan som pumpas från de lukrativa oljefälten måste förädlas men det finns inga fungerande oljeraffinaderier i landet.
Tjänster och turism Den spirande tjänstesektorn består främst av statsanställda och småföretag, till stor del affärer och restauranger, som har öppnat i Sydsudan sedan undertecknandet av 2005 CPA. Sydsudan visar lovande potential för en lukrativ turistnäring , eftersom landet är känt för sin naturskönhet och den vilda mångfalden av djur och växter och är hem för många nationalparker samt viltreservat. Regeringen har uppmuntrat framväxten av en spirande hotell- och besöksnäring som är mycket behövlig för att stödja tillväxten av turism.
Handel