miniatyr|Zenon från Kition, stoicismens grundare Stoicismen är en filosofisk riktning som grundades omkring år 300 f.Kr. i antikens Grekland av Zenon från Kition. Stoicismen var en populär filosofi under antiken. Eftersom stoikerna i det offentliga höll till i en stoa (namnet "stoicism" kommer därifrån), kunde de samla en betydligt bredare publik än vad de mer "akademiska" filosofiska riktningarna förmådde. Endast fragment finns bevarade från de tidiga stoikerna, men flera av dem omnämns i verk av bland andra Cicero och Diogenes Laertios. Bland de stoiker vars verk är mer välbevarade finns de romerska stoikerna Marcus Aurelius, Epiktetos (genom hans lärjunge Arrianos) och Seneca den yngre. Stoicismen fick senare ett starkt inflytande över bland annat kristendomens utveckling, och under modern tid har intresset för stoicismen ökat, även utanför akademierna.
De antika stoikerna skrev om allt från grammatik till fysik, men de ansåg att alla filosofiska ämnesområden tjänade ett och samma syfte: att förändra människors sätt att leva. Vidare menar stoikerna att alla filosofiska ämnesområden är lika viktiga. De liknade filosofin vid ett djur, eller ett ägg, där varje liten beståndsdel är avgörande för att helheten ska hålla samman och fungera. Det högsta målet är arete, som vanligen översätts till "dygd", men också kan översättas till "excellens" eller "fulländad förnuftighet". De menar att dygd är det enda som är "gott" eller "bra", det enda som ger verklig eudaimonia (ett övergripande och bestående själsligt välmående) och det enda som utvecklar och bevarar förnuftet till fullo.
Deras etik utgår från vad de ansåg vara "i enlighet med naturen". Vad gäller människor, innebär detta först och främst att bevara och främja rationaliteten. De menade att rationaliteten är av omätbart högre värde än den primitiva överlevnaden, så till den grad att de ansåg det vara bättre att dö än att gå emot sina rationella principer. Vidare menade de att det enda sättet att bevara och främja rationaliteten är att sträva efter dygd, som kan åstadkommas oberoende av livsomständigheterna. Den dygdige är lika nöjd med tillvaron oavsett om denne är en slav som torteras (dygd är det enda som ger verklig eudaimonia; dygd är oberoende av yttre omständigheter), eller en kung som lever i lyx.
Trots stoikernas uppmanande till jämnmod och acceptans inför allt som sker, förespråkade de varken passivitet eller likgiltighet. De trodde starkt på att människan (av sin natur) har plikter att utföra, såsom plikter gentemot sina medmänniskor (och kosmos), sitt land, sin familj, och så vidareEpiktetos handbok i livets konst. Vad gäller känslor hade de en utförlig filosofi vars grund vilade på en uppdelning mellan "rationella" och "irrationella" känslor (likgiltighet skulle innebära avsaknad av alla känslor, vilket stoikerna alltså inte strävade efter).
Stoikerna ansåg att kosmos är ett medvetet, runt och gudomligt djur som omges av oändligt tomrum. De menade att "Gud" finns inom allt och alla (de var således panteister), och att förnuftet är den gudomliga delen hos människan. Vidare menade de att allting som sker i universum är förutbestämt, men att människan samtidigt ändå har en fri vilja (en filosofisk uppfattning som kallas kompatibilism). De ansåg dessutom att kosmos ordning är av högre värde än den enskilda individen. Marcus Aurelius har skrivit: "gläd dig åt allt som sker, om det så tycks dig aldrig så bittert¸ ty det leder ju till målet: världens hälsa och Zeus framgång i sitt verk". Krysippos till och med önskade att bli sjuk, om han visste att det var hans öde att insjukna.
Historia miniatyr|Peter Paul Rubens, Der sterbende Seneca (1612–1613; "Den döende Seneca"). Seneca den yngre blev av kejsar Nero beordrad att begå självmord år 62 e.Kr. Stoicismen grundades omkring år 300 f.Kr. i Aten av filosofen Zenon från Kition (ca 333–264 f.Kr.). Zenon hade varit elev hos bland andra den kyniske filosofen Krates från Thebe, men han hade även studerat under flera andra filosofer. Zenons stoicism har tydliga rötter hos såväl Sokrates som Platon. Till skillnad från många av hans samtida filosofer, var dock Zenon troligen vida känd bland allmänheten. Stoikernas samlingspunkt var en stoa, det vill säga en allmän plats, där de både diskuterade och lärde ut. Under antiken restes en staty av Zenon i Aten med en inskription, där det bland annat stod: "Zenon från Kition, son av Mnaseas, har i många år varit hängiven filosofin i staden, och har i alla andra avseenden fortsatt vara en aktningsvärd man. Han har uppmanat de ungdomar som har kommit till honom för att undervisas att leva dygdigt och avhållsamt ...". Efter Zenons död ledde Kleanthes (ca 330–230 f.Kr.) skolan vidare. Därefter följde Krysippos (ca 282–206 f.Kr.), som spred stoicismen kraftigt, och enligt utsago skrev över 700 verk, varav endast fragment finns bevarade.
Under hundra- och nollhundratalen f.Kr. inföll "den andra vågen" av stoicism, även kallad "platonsk stoicism". Denna period inleddes sannolikt med Antipatros från Tarsos (död ca 130 f.Kr.), elev till Diogenes från Seleukia. De mest framträdande filosoferna under denna period var Panaitios (död ca 110 f.Kr.), som spred stoicismen till Rom, och Poseidonios (död ca 45 f.Kr.). Panaitios och Poseidonios finns omnämnda i Ciceros verk, men inga av deras egna texter finns bevarade.
Den "tredje vågen" av tidig stoicism, även kallad "romersk stoicism", dominerades av filosoferna Seneca den yngre (4 f.Kr.–65 e.Kr.), Epiktetos (ca 55–135 e.Kr.) och kejsaren Marcus Aurelius (121–180 e.Kr.).
Influenser på senare tänkare miniatyr|Justus Lipsius (1547–1606) lade grunden till det som kom att kallas för "nystoicismen", med sitt verk De Constantia. Stoicismen har influerat många senare tänkare, men även mottagit stark kritik efter antiken.I Apokryferna finns en fabricerad brevväxling mellan Seneca och Paulus. Även om breven senare visat sig vara just fabricerade, har de refererats till av bland andra kyrkofäderna Hieronymus och Augustinus. Stoicismens subtila påverkan på kristendomen har studerats av flera forskare; exempelvis menar Richard Sorabji att katolicismens lära om de sju dödssynderna härstammar från stoicismens syn på känslor eller passioner, och under sent 1500-tal utvecklades till och med en "ny" stoicism, som utgjordes av en blandning av kristendom och stoicism.
Intresset för stoicismen ökade under 1900- och 2000-talen. Bland annat grundades organisationen "Modern Stoicism" 2012 (som årligen håller i "Stoicon") och "Stoic week". Dessutom menar Dirk Baltzly att den moderna terapiformen kognitiv beteendeterapi har stora likheter med stoicismen.
Följande är en lista över kända tänkare som skrivit om, kritiserat eller influerats av stoicismen, sorterad efter tänkarnas födelseår:
Tertullianus (ca 160–225), berbisk teolog, författare och kyrkofader. Plotinos (ca 204–270), nyplatonismens främsta filosof. Lactantius (ca 250–320), teolog och kyrkofader från Gallien. Augustinus (354–430), biskop, filosof, teolog, retoriker och kyrkofader från Numidien. Damaskius (född ca 480), nyplatonsk filosof från Bysantinska riket. Simplikios (ca 490–560), nyplatonsk filosof från Kilikien. Olympiodoros den yngre (ca 495–570), nyplatonsk filosof från Bysantinska riket. Al-Kindi (ca 801–873), muslimsk filosof, matematiker, fysiker och musiker. Arethas från Caesarea (född ca 860), ärkebiskop av Caesarea Cappadociae. Pierre Abélard (1079–1142), teolog, filosof och poet från Frankrike. Barlaam av Seminara (ca 1290–1348), forskare, teolog, präst, humanist, filolog från Italien. Francesco Petrarca (1304–1374), lyriker och historieskrivare från Italien. Niccolò Perotti (1429–1480), humanist och författare från Italien. Angelo Poliziano (1454–1494), forskare, poet och humanist från Italien. Pietro Pomponazzi (1462–1525), filosof från Italien. Erasmus av Rotterdam (1466–1536), kristen humanist och forskare från Nederländerna. Jean Calvin (1509–1564), kristen reformator från Frankrike. Michel de Montaigne (1533–1592), författare och filosof från Frankrike. Pierre Charron (1541–1603), teolog och filosof från Frankrike. Justus Lipsius (1547–1606), filolog, filosof och humanist från Belgien. Guillaume du Vair (1556–1621), författare, jurist och framstående nystoiker från Frankrike. Thomas Gataker (1574–1654), teolog och präst från England. Daniel Heinsius (1580–1655), forskare, filolog och poet från Nederländerna. Hugo Grotius (1583–1645), humanist, historiker, teolog, advokat och filosof från Nederländerna. Thomas Hobbes (1588–1679), filosof och politisk teoretiker från England. John Bramhall (1594–1663), ärkebiskop av Irländska kyrkan. René Descartes (1596–1650), forskare, matematiker, präst, jurist och filosof från Frankrike. Ralph Cudworth (1617–1688), teolog och filosof från England. Anthony Ashley Cooper, 1:e earl av Shaftesbury (1621–1683). Jakob Thomasius (1622–1684), filosof och jurist från Tyskland. Blaise Pascal (1623–1662), matematiker, fysiker, filosof och skriftställare från Frankrike. Baruch Spinoza (1632–1677), filosof från Nederländerna. Nicolas Malebranche (1638–1715), filosof från Frankrike. Gottfried Wilhelm von Leibniz (1646–1716), matematiker, filosof och friherre från Tyskland. Pierre Bayle (1647–1706), filosof och författare från Frankrike. Johann Franz Buddeus (1667–1729), teolog från Tyskland. Giambattista Vico (1688–1744), historiker, retoriker, filosof och jurist från Italien. Johann Jakob Brucker (1696–1770), filosof från Tyskland. Julien Offray de La Mettrie (1709–1751), läkare och filosof från Frankrike. Immanuel Kant (1724–1804), filosof från Tyskland. Friedrich Hegel (1770–1831), filosof från Tyskland. Max Stirner (1806–1856), filosof från Tyskland. Karl Marx (1818–1883), sociolog, nationalekonom, historiker och filosof från Preussen. Friedrich Engels (1820–1895), sociolog och filosof från Preussen. Friedrich Nietzsche (1844–1900), filosof, författare och filolog från Preussen. Bertrand Russell (1872–1970), filosof, logiker, matematiker, historiker och pacifist från Wales. Jean-Paul Sartre (1905–1980), författare och filosof från Frankrike. Gilles Deleuze (1925–1995), filosof från Frankrike. Michel Foucault (1926–1984), filosof och idéhistoriker från Frankrike.
Stoikernas syn på filosofi miniatyr|Stoikerna betraktade filosofi som en konst, likt dans, där utövaren behövde såväl teoretisk som praktisk skolning.