Kroater i Bosnien och Hercegovina brukar kallas för bosnienkroater och är en av tre konstitutionella folkgrupper i Bosnien och Hercegovina.
I Västeuropa hänvisar man alla kroater från Bosnien-Hercegovina som bosnienkroater, trots att kroater själva gör en distinktion för kroater som kommer från regionen Hercegovina (kroatiska: pl. Hercegovci, sing. Hercegovac). Sedan Bosnienkriget 1992-1995 bor fler kroater i regionen Hercegovina än i regionen Bosnien. Bosnienkroaterna vidmakthåller staden Mostar som inofficiell huvudstad efter Bosnienkriget, då staden innehar den största kroatiska befolkningen i Bosnien-Hercegovina. Bosnienkroater, likväl som övriga kroater, är till största del romersk-katolskt troende. Religionen, kulturen, språket och den gemensamma historien med kroater i Kroatien är de viktigaste faktorerna för att definiera deras etnicitet.
Det finns ingen exakt data om Bosnien och Hercegovinas befolkning sedan kriget 1992-1995. UNHCR genomförde en inofficiell befolkningsundersökning 1996, men dess validitet är ifrågasatt. Etnisk rensning under Bosnienkriget i början av 1990-talet medförde att en övervägande majoritet flydde eller bosatte sig i den internationellt ej erkända kroatiska republiken Herceg-Bosna, vilken 1994 kom att gå ihop med den muslimska befolkningens regering och tillsammans bilda entiteten federationen Bosnien och Hercegovina. Det uppskattat att det finns omkring 600 000 kroater i Bosnien och Hercegovina. Enligt uppgifter från CIA World Factbook, från år 2000, utgör bosnienkroater 14,3% av Bosnien-Hercegovinas befolkning. Innan kriget genomfördes 1991 den senaste godtagbara folkundersökningen då 760 872 personer deklarerade sig som kroater i Bosnien-Hercegevovina, vilket utgjorde 17,3% av invånarantalet.
Historia thumb|right|200px|En kroat från centrala Bosnien (1901) thumb|right|200px|Bosnienkroater som deltar i en mässa utomhus (1901) Kroater kom att befolka området som idag utgör Bosnien-Hercegovina i början av 600-talet, under den så kallade folkvandringstiden. Kroaterna konverterade till kristendomen tidigt, även om en del få områden fortsatte att tillbe gudarna inom den slaviska mytologin. Kroaterna formade två furstendömen: Pannonien i norr och Dalmatien i söder. Dessa två förenades omkring år 925 under kung Tomislav I, som kröntes på fälten vid Duvno (dagens Tomislavgrad i Bosnien-Hercegovina). Under medeltiden fortsatte dagens Bosnien-Hercegovina i varierande grad vara en del av kungariket Kroatien. 1102 ingick Kroatien i en personalunion med Ungern och under senare delen av medeltiden fick de uppleva att deras domäner kraftigt krympte till de invaderade osmanska turkarna som ockuperade Bosnien och stora delar av dagens Kroatien i flera århundraden. Många kroater tvingades konvertera till islam och deras antal sjönk kraftigt då många flydde för att undkomma det hårda förföljandet som kristna utsattes för då de ansågs vara lägre stående medborgare. Bevarandet av den katolska kyrkans närvaro i dessa områden beror mycket på franciskanerorden, som motverkade emigration bland katolikerna. Sedan den osmanska erövringen kom den västra delen av Bosnien att kallas "Turkiska Kroatien" och utgjorde gränslandet mellan det kristna Europa och det muslimska osmanska riket.
Under 1800-talet började den kroatiska nationella pånyttfödelsen med mål att förena alla kroater i en enda stat, men det skulle dröja en bra bit in på 1900-talet innan detta uppnåddes. Missförhållandena i Bosnien-Hercegovina och det allt svagare Osmanska rikets ställning utnyttjades av Österrike-Ungern som ingrepp i Bosnien-Hercegovina och ockuperade området 1878 och styrde provinserna fram tills landet officiellt annekterade dem 1908. Österrikiskt styre varade till 1918 och provinserna kom efter första världskriget att ingå i Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike, (senare kungariket Jugoslavien) och bosnienkroaterna kom att i den nya administrativa indelning delas upp mellan ett flertal banat (vilket motsvarar läns betydelse). 1938 skapades dock ett nytt banat, kallat banatet Kroatien, vilket förenade en majoritet av bosnienkroaternas områden i Bosnien-Hercegovina med kroaterna i Kroatien i en autonom provins. Denna skapades som ett resultat av missnöjet från kroatisk sida av den serbiska dominansen som fanns i politiken i kungariket Jugoslavien. Den nya autonoma provinsen inkluderade västra Hercegovina och delar av centrala Bosnien men uteslöt ändå en del av bosnienkroaterna. Mellan 1941 och 1945 ingick större delen av Bosnien-Hercegovina som en del av det Ustaša-styrda oberoende staten Kroatien (NDH Kroatien), vilken var en marionettstat till axelmakterna.
Efter andra världskriget kom Bosnien-Hercegovina att ingå i SRF Jugoslavien under ledning av Josip Broz, mera känd som Tito. Vid Jugoslaviens sönderfall i början av 1990-talet fanns önskan hos många kroater både i Kroatien och Bosnien-Hercegovina att även landområden befolkade av bosnienkroater skulle ingå i ett större (enat) Kroatien, vilket bland annat hade starkt stöd hos den kroatiske presidenten Franjo Tuđman och dess försvarsminister Gojko Šušak. Då Bosnienkriget inleddes utropades den kroatiska republiken Herceg-Bosna under dess president Mato Boban, vilken dock aldrig erkändes internationellt. Herceg-Bosnas militära gren hette Hrvatsko vijeće obrane (HVO), vilken dock vann en inre maktkamp mot HOS i krigets inledningsfas. HVO kontrollerade stora områden i Bosnien-Hercegovina fram till 1993 då Herceg-Bosna allierat sig med bosniakerna (muslimerna) i striderna mot bosnienserbernas Republika Srpska, till vilka man förlorat områden som Posavina och bland annat staden Jajce under 1992. Både Posavina och den stora kroatiska befolkningen som bodde kring Banja Luka utsattes för etnisk rensning och tvingades fly. Då den kroat-bosniakiska konflikten utbröt 1993 förlorade HVO kontrollen över flera områden i centrala Bosnien till muslimerna. Hårda strider mellan bosnienkroater och muslimer utbröt i bland annat Mostar, vilket delade staden i två delar. Mostar är än idag delad, genom floden Neretva, mellan en kroatisk del och en bosniakisk del. Den väpnande konflikten mellan bosnienkroater och bosniaker avslutades då Washingtonavtalet skrevs under 1994. Detta innebar att Herceg-Bosna ingick i en federation tillsammans med den bosnienmuslimska områdena, vilket bildade entiteten federationen Bosnien och Hercegovina. 1995 genomförde Kroatiens armé operation Storm mot kroatienserberna i Krajina vilket möjliggjorde att HVO och Kroatiens armé lyckades erövra stora områden i Bosnien-Hercegovina från Republika Srpska. Den snabba militära framryckningen stoppades då fredssamtal inleddes och Daytonavtalet ingicks i slutet av 1995.
Historiska kartor
Demografi Enligt vissa uppskattningar har man kommit fram till att det bodde 850 000 till 900 000 invånare i området som utgjorde det medeltida Bosnien, innan området invaderades av de osmanska turkarnaCrkva na kamenu, listopad 2007., prema studijama nekoliko ozbiljnih stručnjaka (Krunoslav Draganović, Dominik Mandić, Antun Ivandija, Josip Buturac). Av dessa har man bedömt att följande tillhörde: katolicismen cirka 750 000 (85,22%) bosniska kyrkan cirka 80 000 (9,09%) serbisk-ortodoxa kyrkan cirka 50 000 (5,68%) Även andra källor talar om att befolkningen bestod av mellan 500 000 och 1 000 000 människor då Bosnien stod på höjden av sin makt under medeltidenBosna-hercegovina.info/povijest.
Under efterföljande århundraden utsattes katolikerna i Bosnien-Hercegovina för ett hårt förtryck under de osmanska turkarna. Efter den osmanska erövringen på 1400-talet fördes 100 000-tals kristna i fångenskap för att säljas som slavar, tvångskonverteras till islam och utbildas till att bli sultanens soldater. Detta ledde till att den katolska befolkningen kraftigt minska i antal då många flydde till andra delar Kroatien som låg bortom turkisk kontroll, men även till grannländer som Österrike, Ungern och Italien. Många kroater som bodde i regionen konverterade även till ortodoxa kyrkan eller islam för att undkomma förtryck eller få skattelättnader. Onekligen förde den osmanska ockupationen med sig stora demografiska förändringar i regionen.
Först efter att Österrike-Ungern ockuperat området 1878, och senare 1908 annekterat området, började den katolska befolkningen i Bosnien-Hercegovina att åtnjuta fullständiga rättigheter. Under den habsburgska administrationen gjordes flera folkundersökningar där den katolska befolkningen fick följande resultat: 1879: 209 391 (18,08%) 1885: 265 788 (19,88%) 1895: 334 000 (21,3%) 1910: 434 061 (22,87%)
Då Bosnien-Hercegovina kom att tillhöra kungariket Jugoslavien efter första världskriget utfördes befolkningsundersökningar två gånger med följande resultat för katoliker i Bosnien-Hercegovina: 1921: 444 308 (23,58%) 1931: 547 949 (23,58%)
Enligt den federala statistikbyrån i Belgrad omkom under andra världskriget 7850 bosnienkroater (4,4%) i Bosnien-Hercegovina. Under efterkrigstidens Jugoslavien (1945-1991) sjönk bosnienkroaternas andel främst på grund av utflyttning till Kroatien, länder i Västeuropa, Nordamerika, Sydamerika eller Australien men även till en mindre del på grund av ett minskat barnafödande. Enligt de jugoslaviska befolkningsundersökningarna fick bosnienkroaterna följande andel för respektive år: 1948: 614 123 (23,9%) 1953: 654 229 (23%) 1961: 711 665 (21,7%) 1971: 772 491 (20,6%) 1981: 758 136 (18,4%) 1991: 760 872 (17,38%)
Före Bosnienkrigets utbrott 1991 bodde kroater främst i västra Hercegovina (kroater utgjorde cirka 98%), västra Bosnien, centrala Bosnien och Posavina. Kriget 1991–1995 följdes av storskaliga etniska rensningar från alla tre sidor. Detta ledde till att bosnienkroater främst flyttade till områden som kontrollerades av kroater inom den kroatiska republiken Herceg-Bosna eller Kroatien.
Det finns ingen exakt data om Bosnien och Hercegovinas befolkning sedan kriget 1992-1995 men det uppskattas att det idag finns omkring 600 000 kroater i Bosnien och Hercegovina. Enligt uppgifter från CIA World Factbook, från år 2000, utgör bosnienkroater 14,3% av befolkningen. Sedan kriget bor majoriteten av alla kroater i Bosnien-Hercegovina i federationen Bosnien och Hercegovina, vilken är den ena av två entiteter som utgör landet. Federationen är indelad i tio kantoner. Kroater dominerar eller är i majoritet i fyra av dessa: Västra Hercegovina kanton, Posavina kanton, Västra Bosnien kanton och Hercegovina-Neretva kanton, medan de utgör en stor minoritet i Centrala Bosnien kanton.
Bosnienkroater utgör idag majoritet i följande städer och kommuner: Mostar, Stolac, Ravno, Čapljina, Neum, Čitluk, Grude, Kiseljak, Kreševo, Livno, Ljubuški, Kupres, Jajce, Dobretići, Odžak, Domaljevac-Šamac, Orašje, Posušje, Prozor-Rama, Široki Brijeg, Tomislavgrad, Vitez, Žepče, Usora, Novi Travnik och Busovača.
Dessutom utgör de en stor minoritet i följande städer och kommuner: Vareš, Gornji Vakuf, Uskoplje, Fojnica, Bugojno, Travnik, Kakanj, Tuzla och Brčko.
Kultur miniatyr|200px|höger|HKD Napredak i Sarajevo 1911 miniatyr|200px|höger|Kyrka i Međugorje.
En av de mest betydelsefulla kulturinstitutionerna för bosnienkroater är kroatiska kulturföreningen HKD Napredak. Föreningen hjälper bosnienkroatiska ungdomar till högre utbildning genom att ge ut universitetsstipendier. Napredak arbetar även för att stödja bland annat kulturbevarande. Föreningen har flera systerföreningar över hela Bosnien-Hercegovina och Kroatien, såväl som i den kroatiska diasporan. Inom diasporan är den en av de största konsertarrangörerna för kroatiska artister.
Universitetet i Mostar är den enda institutionen för högre utbildning i landet som enbart är på kroatiska. Många av kroaterna från Bosnien-Hercegovina studerar vid universitet i Kroatien, varav den största och mest populära är universitetet i Zagreb.