Hälsingland är ett landskap i södra Norrland i Mellansverige. Det gränsar i söder till Gästrikland, i väster till Dalarna och Härjedalen, i norr till Medelpad och i öster Bottenhavet. Landskapet har omkring 150 000 synliga fornlämningar.
Hälsingland ligger norr om limes norrlandicus (biologiska norrlandsgränsen) men i huvudsak söder om den bergiga norrlandsterrängens gräns. I Hälsingland talas hälsingemål, och landskapet anses delas av dialektgränsen mellan norrländska mål och sveamål.
Landskapsvapen och hertigdöme Blasonering:I svart fält en gyllene bock med röd beväring.
Hälsinglands landskapsvapen har sitt ursprung i att när de första landskapsvapnen kom till på Gustav Vasas tid, så hade Hälsingland en stor getavel. Hälsingebocken har kommit att bli en ikon för Hälsingland som återfinns som husdekoration och souvenirer.
Prinsessan Madeleine innehar titeln som Hälsinglands hertiginna, likaså Gästriklands.
Etymologi miniatyr|vänster|Bottniska viken, ursprungligen Helsingjabotn, är den hals som folknamnet hälsing härrör ifrån. Det tidigaste omnämnandet av hälsingar kan vara i den engelska dikten Widsith från 900-talet, som talar om ett folk som kallas Hælsings och regerades av en i övrigt okänd sagokung vid namn Wada.Ordagrant citat i :en:Tribes of Widsith Namnet Hälsingland nämns för första gången av Adam av Bremen i slutet av 1000-talet som Halsingland i samband med ledungen. Landskapet omnämns även i Florenslistan, ursprungligen från 1103, i sin latinska form "Helsingia".Christian Lovén, Florenslängden. Den äldsta förteckningen över de svenska stiften, Strängnäs stiftshistoriska sällskap, Örebro, 2020, s. 12.
Hälsingland är ett inbyggarnamn och har betydelsen ”hälsingars land”. Hälsing i sin tur har tolkats som en kombination av ordet hals och efterleden inge, 'inbyggare'. Vad hals åsyftar har debatterats; emellertid har det inget med kroppsdelen att göra. De tolkningar som framförts har rört sig om antingen en trång del av vatten (jämför med Helsingborg-Helsingör), det vill säga ett smalt vattendrag, eller ett smalt landstycke.Tunberg, Sven (1937). "" i Curman, Sigurd: Fornvännen årgång 1937, Stockholm: Generalstabens_Litografiska_Anstalts_Förlag, sid. 337-342. Ett flertal vattendrag har framförts, som till exempel tre havsvikar som i äldre tid trängde in i landskapet (Alir, Sundhed och Nordanstig) men likaså eden i Sundhed har angivits som möjlig rot. Den vanligaste uppfattningen är däremot att den hals som åsyftas är Bottniska viken och att befolkningen som bodde längs dess stränder, på ömse sidor, var hälsingar. Här har det också framhållits att Bottniska vikens smalaste del kallas för Kvarken, det vill säga ”strupen”. Utvecklingen från Halsing- till Helsing- härrör från det så kallade i-omljudet (jämför med den historiska förleden Jamt- i Jämtland) och dagens stavning med ä stammar från början av 1900-talet emedan bokstaven då var ”modärn”. I motsats till Helsingborg (som i 60 år stavades Hälsingborg) har stavningen av Hälsingland inte ändrats tillbaka.
Hälsingland har också en landnamsman (för begreppet, se t ex: Landnamsboken) som Snorre Sturlasson berättar om i sin Heimskringla (Håkan den godes saga) från 1200-talet. Tore Hälsing (fornnordiska: Þórir helsingur) var sonsonen till Ketil Jamte (Jämtlands landnamsman) som tvangs fly österut genom skogarna efter att ha anklagats för dråp. Han kom att bosätta sig där och senare följde många efter; landet som sträckte sig till kusten blev kallat Helsingjaland. Han fick senare sin hämnd då han blev utsedd till kung över Jämtland och fler delar. Hälsingland ingick med säkerhet i hans kungadöme.
Hälsingland är unikt i Sverige då det är det enda landskapsnamn som används som svordom, en eufemism för helvete som belagts tidigast på 1690-talet.
Geografi Landskapet är odlingsbart i området under högsta kustlinjen, där sedimentjord återfinnes. Detta innefattar slättmarken längs den 20 till 30 kilometer breda kustremsan och älvdalarna, samt i den cirkulära sänkan i Dellenområdet, där en meteoritkrater uppstod för 100 miljoner år sedan. Områdena ovanför högsta kustlinjen utnyttjades tidigare genom fäbodar (för bete och äng) och bodland (utgårdar med åker och äng).
Historia Stenålder På Hedningahällan i Enångers socken i Hälsingland har heterogen keramik från 2000–2200 f.Kr. återfunnits som indikerar kulturmöte mellan den sydliga gropkeramiska kulturen (samlar-jägarkultur utbredd i sydöstra och södra Sverige) och den östliga Kiukaiskulturen (en sammansmältning av stridsyxekultur och kamkeramiska kulturen som främst återfinnes i Finland). Vete och korn har påträffats, men tros vara medförda till platsen, och inte lokalt odlade.
Bronsålder miniatyr|Det fyrtio meter långa bronsåldersröset i Svartviks by i Norrala socken i Hälsingland (Riksantikvarieämbetets fornlämnings-ID: Norrala 19:1). Groparna i långröset är sannolikt rester efter igenrasade gravkistor. Det mindre långröset intill – Norrala 19:2 – är sexton meter långt och har en bevarad gravkista av kantställda hällar (ej i bild). En vanlig fornlämningstyp från bronsåldern i Hälsingland och övriga mellannorrland är de gravrösen som ligger som ett pärlband i kustlandet, nära den dåvarande strandlinjen.
Odling och betesdrift introducerades i Hög och Hälsingtuna socknar samt i södra Hälsinglands inland under yngre bronsålder, där odling har daterats till 1000 f.Kr. och kontinuerligt fortsatt på närliggande område under järnålder. Den odlande kulturen når Hälsinglands kustland kring år 400 f.Kr.
Järnåldern Exempel på rika järnåldersfyndplatser är Forsa socken där två fornborgar finns registrerade. Dessa ingick i den fyndtäta geografiska triangeln mellan Norrala socken (vid dagens Söderhamn), Mjälleborgen (Östersund, Jämtland) och Gene (Örnsköldsvik, Ångermanland), där ett självständigt småkungarike tros ha uppstått.Karta över Nordens småkungariken . Ursprungligen publicerad i Per H. Ramqvist (1991), "Perspektiv på regional variation och samhälle i Nordens folkvandringstid". Mellannorrlands gårdar (norr om Norrala) tappade emellertid sin elitbetonade prägel på 500-talet och fram till vikingatid, och de samhälleliga strukturerna i hela Mellannorrland kollapsade på 600-talet,Mogren, Mats (2000). Faxeholm i maktens landskap: en historisk arkeologi. Lund studies in medieval archaeology, 0283-6874 ; 24. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Libris 7223531. , s. 68–73, 93. sannolikt till följd av konkurrens från järnproduktion som då uppstått i Gästrikland och sydvästra Hälsingland. miniatyr|Forsaringens runskrift ses som den sannolikt äldst bevarade rättskällan i Norden. Rikligt med vikingatida runinskrifter finns i landskapet, se Lista över Hälsinglands runinskrifter, de flesta från 1000-tal. Den äldsta bevarade nordiska rättskällan är sannolikt Forsaringen från Hälsingland, av de flesta forskare daterad till 900-talet,Källström, Magnus, "Forsaringen tillhör 900-talet", Fornvännen 105 (2010), s. 228-232. av andra medeltidLöfving, Carl, , Fornvännen 105 (2010), s. 48-53.
Stor-Hälsingland fram till 1600-talet alt=Brev från 1280 i vilket Kung Magnus Ladulås skriver till invånarna i Hälsingland och tackar för stöd och hjälp under sin tid som kung.|miniatyr|Kung Magnus Ladulås skriver 1280 till invånarna i Hälsingland och tackar för stöd och hjälp under sin tid som kung. Hälsingland (i sentida litteratur kallat Stor-HälsinglandNils Ahnlund, Det gamla Medelpad, Svenska turistföreningens årsskrift 1939Nils Ahnlund, Västerbotten, Svenska turistföreningens årsskrift 1939Dick Harrisson, Jarlens sekel, s 724, Ordfront förlag 2002) var före unionstiden det gemensamma namnet för den norrländska kustbygden norr om Ödmården som under medeltiden kom att lyda under Hälsingelagen (bevarad från 1320) och uppbära ledungsskatt till den svenska kronan. Området omfattade sålunda hela det som skulle bli Norrland, så långt det var bebott av svenskar, utom Gästrikland, som var en del av Uppland. Hälsingland ansågs av kronan sträcka sig till Ule älv och Ule träsk i nuvarande Finland.Drotsen Knut Jonsson (1328), Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven nr 3558 miniatyr|De medeltida kungsgårdarna i dåvarande Stor-hälsingland som omnämns i Hälsingelagen från 1320 och nuvarande landskap. Den del av Stor-Hälsingland som låg väster om Bottniska viken motsvarar således dagens Hälsingland, Ångermanland, Medelpad och södra Västerbotten, och var uppdelat i tredingar. I Hälsingelagen nämns sju kungsgårdar i dessa områden som alla låg med närhet till kusten för frakt till kronan. Den södra delen kallades Sundhed, som i något senare tid delades i prostadömena Alir (sydvästra delen) och Sundhed (nordöstra delen), eller södra och norra prosteriet, vilka i huvudsak motsvarar det nuvarande Hälsingland. Alir och Sundhed hade var sin lagman, men i slutet av 1300-talet slogs de båda lagsagorna samman. Den gemensamme lagmannen höll lagmansting vid sockenkyrkorna och ofta även allmänna landsting för hela landskapet. Denne lagman stod dock i ett underordnat förhållande till Upplandslagmannen. Ett exemplar av Hälsingelagen förvarades i Selånger i nuvarande Medelpad.
Stenfinn (Staffan), "Hälsinglands apostel", var biskopsvigd missionär som omkring år 1060 utsändes från Hamburg-Bremen,Enligt Adam av Bremen 1072 och enligt traditionen döpte många hälsingar, men efter 1072 jagades bort och led martyrdöden, begravdes i Norrala och kom att dyrkas som helgon. Kyrkor började därefter byggas, ofta vid etablerade handels-, tings- och kultplatser, ibland av förmögna personer som gårdskyrkor.
Hälsingland hade vid ingången till 1300-talet ett löst förhållande till Sverige. Så sent som 1317 slog hälsingarna ihjäl sveakungens skatteuppbördsman, men år 1331 hade samarbetet med Sverige och beskattningen börjat accepterats och statsmakten började se Hälsingland som del av Sverige. Ännu år 1374 lydde Hälsingland under sin egen landskapslag, som därefter ersattes med landslagar. Men statsmakten hade fortsatt problem med att få hälsingarna att se sig som en del av Sverige. Beskattningen fortsatte att vara ett problem fram till Gustav Vasas tid vid makten, varefter problemen avtog successivt.
miniatyr|Områden i Gävleborgs län, här sydöstra Hälsingland
Indelningar från 1600-talet och framåt Socknar Dessa bildades huvudsakligen under medeltiden. Sydöstra Hälsingland Mo Norrala Rengsjö Skog varur Lingbo församling utbröts 1917 Söderala varur Bergviks församling utbröts 1914 och Ljusne församling 1917 Trönö Enånger Njutånger Nianfors bildades 1869 ur delar från Arbrå socken, Njutånger socken, Enångers socken och Forsa socken
Sydvästra Hälsingland Hanebo socken Segersta socken Bollnäs socken landskommunen uppgick 1959 i Bollnäs stad, ur socknen utbröts 1906 Bollnäs köping och 1923 Björkhamre köping Alfta socken varur Ovanåkers socken utbröts 1639 Ovanåkers socken bildades 1639 ur Alfta socken, 1759 utbröts Voxna socken Voxna socken bildades 1759 ur Ovanåker socken
Nordöstra Hälsingland Delsbo socken Norrbo socken Bjuråkers socken Bergsjö socken Forsa socken Gnarp socken Harmånger socken Hassela socken Hälsingtuna socken Högs socken Idenor socken Ilsbo socken Jättendals socken Rogsta socken
Nordvästra Hälsingland Arbrå socken varur en del av Nianfors socken utbröts 1869 Färila socken varur Los socken utbröts 1748 och Kårböle församling 1923, kallades mellan 1923 och 1954 Färila-Kårböle socken Järvsö socken Ljusdals socken varur Ramsjö socken utbröts 1852 Los socken bildades 1748 ur Färila socken, till vilken Hamra församling överfördes från Orsa socken 1846 för att 1931 brytas ut som egen församling Ramsjö socken bildades 1852 ur Ljusdals socken Undersviks socken Ytterhogdals socken bildades under medeltiden ur Färila socken, Ängersjö socken utbröts 1925 Ängersjö socken bildades 1925 genom utbrytning ur Ytterhogdals socken