Nigel Paul Farage (While Farage himself pronounces it thus, he has stated that he does not mind if the alternative pronunciation of is used by others – Farage vs Paxman, Newsnight (YouTube – UKIP webmaster's channel), 18 April 2010. Retrieved 13 May 2013.), född 3 april 1964 i Farnborough i Bromley utanför London, är en brittisk politiker och partiledare för Reform UK.Nigel Farage, Engelska Wikipedia 18 april 2019 Han var 2006–2009, samt 2010–2016 partiledare för det euroskeptiska UK Independence Party och var från 1999 till 31 januari 2020 ledamot i Europaparlamentet. Farage är sedan valet den 4 juli 2024 ledamot av Underhuset för valkretsen Clacton.
Bakgrund och utbildning Farage föddes i Farnborough i Kent 1964 som son till Guy Justus Oscar Farage och Barbara, född Stevens. Hans far var fondkommissionär och arbetade i City of London. I BBC Radio 4 år 2012 beskrevs Guy Farage som en alkoholist som lämnade familjen när Nigel var fem år gammal. Hans far gav upp alkohol två år senare, 1971, och gav sig i antikhandeln, efter att ha förlorat sin börsposition; året efter, med stöd av vänner, återvände han till handelsgolvet vid det nya börstornet på Threadneedle Street.
Farages farfar, Harry Farage, var en menig som stred och sårades i första världskriget. Det har föreslagits att namnet Farage kommer från en avlägsen huguenot-förfader. Båda föräldrarna till en av Farages föräldrars föräldrars far var tyskar som emigrerade till London från området kring Frankfurt strax efter 1861. Hans tyske förfader Nicholas Schrod nämndes i tidningar 1870 i samband med en tvist med två män om det Fransk-preussiska kriget.
Farages första skola var Greenhayes School for Boys i West Wickham och han tillbringade därefter en kort period på en liknande skola i närliggande Eden Park. Från 1975 till 1982 utbildades Farage vid Dulwich College, en avgiftsbelagd privatskola i södra London. I sin självbiografi hyllar han karriärråden han fick där från den engelske testcricketspelaren John Dewes, "who must have spotted that I was quite ballsy, probably good on a platform, unafraid of the limelight, a bit noisy and good at selling things". Farage var aktiv i Konservativa partiet från sin skoltid, efter att ha imponerats av ministern Keith Joseph när denne besökte Farages skola.
1981 skrev en engelsklärare som inte hade träffat den 17-åriga Farage, Chloe Deakin, till rektorn vid Dulwich College, David Emms, och bad honom ompröva sitt beslut att utse Farage till prefekt, med hänvisning till farhågor som andra uttryckt över Farages påstådda "fascistiska" åsikter. Emms avvisade dessa farhågor, liksom kollegiets biträdande rektor, Terry Walsh, som senare sa att Farage "var välkänd för att provocera människor, särskilt vänsterorienterade engelsklärare som inte hade något sinne för humor". Farage sade senare: "Alla anklagelser [att] jag någonsin varit involverad i extremhögerpolitik är fullständigt osann."
Tidig karriär Efter att ha lämnat skolan 1982 fick Farage anställning i City of London, handel med råvaror på London Metal Exchange. Till en början gick han med i den amerikanska råvaruverksamheten hos mäklarfirman Drexel Burnham Lambert, och övergick till Crédit Lyonnais Rouse 1986. Han gick med i Refco 1994 och Natixis Metals 2003.
Farage hade gått med i Konservativa partiet 1978, men röstade på Gröna partiet 1989 på grund av vad han såg som deras då "förnuftiga" och euroskeptiska politik. Han lämnade de konservativa 1992 i protest mot premiärminister John Majors regerings undertecknande av fördraget om Europeiska unionen i Maastricht. 1992 gick Farage med i . 1993 var han en av grundarna av UKIP. 1994 bad Farage Enoch Powell att stödja UKIP; Powell tackade nej.
Europaparlamentet Farage valdes till Europaparlamentet 1999 för valkretsen Sydöstra England och omvaldes 2004, 2009 och 2014. Farage var ledare i Bryssel för UKIP med ledamöter i Europaparlamentet och medledare för den multinationella euroskeptiska gruppen Europe of Freedom and Direct Democracy. Farage rankades som den femte mest inflytelserika parlamentsledamoten av Politico 2016, som beskrev honom som "en av de två mest effektiva talarna i kammaren". Enligt uppgift skulle han alltid tilldelas kontorsnummer 007 i Europaparlamentet.
Den 18 november 2004 tillkännagav Farage i Europaparlamentet att Jacques Barrot, då den nominerade franska kommissionsledamoten, tidigare hade varit förhindrad att ställa upp i allmänna val i Frankrike under två år, efter att år 2000 ha dömts för att ha förskingrat motsvarande två miljoner pund av statliga medel och överfört dem till sitt partis kassa. Farage sade att Frankrikes president Jacques Chirac hade beviljat Barrot amnesti. De första uppgifterna från BBC sa att det enligt fransk lag kanske var olagligt att sprida uppgifter om domen, men förbudet i fråga gäller endast franska statstjänstemän under tjänsteutövning. Parlamentets talman, Josep Borrell, uppmanade honom att dra tillbaka sina uttalanden under hot om "rättsliga konsekvenser". Följande dag bekräftades det att Barrot hade fått åtta månaders villkorligt fängelse i fallet, men att straffet snabbt hade strukits genom amnestin.
I början av 2005 begärde Farage att Europeiska kommissionen skulle avslöja var de enskilda kommissionärerna hade tillbringat sin semester. Kommissionen tillhandahöll inte den begärda informationen, på grundval av att kommissionärerna hade rätt till integritet. Den tyska tidningen Die Welt rapporterade att EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso hade tillbringat en vecka på den grekiske sjöfartsmiljardären Spiros Latsis yacht. Det framkom strax därefter att detta hade inträffat en månad innan kommissionen under Barrosos föregångare Romano Prodi godkände 10,3 miljoner euro i grekiskt statligt stöd till Latsis rederi. Det blev också känt att Peter Mandelson, då den brittiske EU-kommissionären, hade accepterat en resa till Jamaica från en oupptäckt källa vid en debatt den 26 maj 2005. Motionen mottogs kraftigt. En konservativ parlamentsledamot, Roger Helmer, uteslöts från sin grupp, EPP-ED, mitt under debatten av den gruppens ledare Hans-Gert Pöttering som ett resultat av hans stöd för Farages motion.
Farage övertalade omkring 75 parlamentsledamöter från hela det politiska spektrumet att stödja en motion om misstroende mot Barroso, vilket skulle vara tillräckligt för att tvinga Barroso att framträda inför Europaparlamentet för att förhöras i frågan. Motionen lades fram framgångsrikt den 12 maj 2005, och Barroso dök upp inför parlamentet.
2013 kritiserade Garage Barrosos tidigare medlemskap i det maoistiska portugisiska kommunistpartiet och sa: "You are a man that likes fixed ideology, you probably picked it up when you were a communist or Maoist, or whatever you were, and for the last ten years you've pursued euro-federalism combined with an increasing green obsession."
Efter Herman Van Rompuys tal den 24 februari 2010 till Europaparlamentet talade Farage – till protester från andra parlamentsledamöter – till Belgiens tidigare premiärminister och Europeiska rådets förste långvariga ordförande och sa att han hade "karisma av en fuktig trasa" och utseendet på "en låggradig banktjänsteman". Farage ifrågasatte legitimiteten i Van Rompuys utnämning och frågade: "Vem är du? Jag hade aldrig hört talas om dig, ingen i Europa hade någonsin hört talas om dig." Han sa också att Van Rompuys "avsikt [är] att vara den tysta mördaren av europeisk demokrati och de europeiska nationalstaterna". Van Rompuy kommenterade efteråt: "Det fanns ett uttalande som jag bara kan förakta, men jag tänker inte kommentera ytterligare." Efter att ha avböjt att be om ursäkt för uttalandet kallade parlamentets talman Jerzy Buzek det "olämpligt, oparlamentariskt och förolämpande mot parlamentets värdighet", Farage tillrättavisades och fick sin rätt till tio dagars ersättning (utgifter) "dockad".
Tillfrågad av Camilla Longe på The Times beskrev Farage sitt tal: "det var inte kränkande, det var rätt."
Kronprins Charles av Storbritannien bjöds in att tala inför Europaparlamentet den 14 februari 2008; I sitt tal efterlyste han EU:s ledarskap i kampen mot klimatförändringarna. Under den stående ovationen som följde var Farage den enda ledamoten som satt kvar, och han fortsatte med att beskriva prinsens rådgivare som "naiva och korkade i bästa fall."
I maj 2009 rapporterade The Observer ett tal från Foreign Press Association som Farage höll där han hade sagt att han under sina tio år som ledamot av Europaparlamentet hade fått totalt 2 miljoner pund av skattebetalarnas pengar i personal, resor och andra utgifter. Som svar sa Farage att alla UKIP-ledamöter i framtiden skulle tillhandahålla månatliga utgifter.
Vid ett andra besök i Edinburgh i maj 2014 förutspådde Farage korrekt att UKIP skulle vinna en skotsk plats i valet till Europaparlamentet. Tvåhundra demonstranter häcklade och buade honom. Trettio poliser i två skåpbilar behövdes för att upprätthålla ordningen.
I valet till Europaparlamentet 2014 ledde Farage att UKIP vann den högsta andelen av rösterna. Det var första gången ett annat politiskt parti än Labour Party och Conservative Party hade vunnit folkomröstningen i ett nationellt val sedan 1906 års allmänna val. Det var också första gången ett annat parti än Labour och konservativa vann det största antalet platser i ett nationellt val sedan valet i december 1910.
I juni 2014 deklarerade Farage 205 603 pund för gåvor över tio år, inklusive fri användning av en lada för hans valkretskontor, som hade deklarerats i EU-registret i Bryssel varje år. Valkommissionen sa att gåvorna också borde ha deklarerats i Storbritannien inom 30 dagar efter mottagandet och bötfällt Farage med 200 pund.
I början av november 2014, bara några dagar efter att ha blivit chef för EU-kommissionen, drabbades Luxemburgs f.d. premiärminister Jean-Claude Juncker av mediaavslöjanden – som härrörde från en dokumentläcka känd som Luxembourg Leaks – att Luxemburg under hans premiärskap hade förvandlats till en stora europeiska centrum för bolagsskatteflykt. En senare motion om misstroendevotum i Europaparlamentet väcktes mot Juncker på grund av hans roll i skatteflyktsordningarna. Motionen förkastades med stor majoritet. Farage var en av de främsta drivkrafterna bakom misstroendeförklaringen.
UK Independence Party 1993–2010 Farage var en av de grundande medlemmarna av UK Independence Party år 1993. Den 12 september 2006 valdes han till ledare för UKIP med 45 procent av rösterna, 20 procentenheter före sin närmaste rival. Han lovade att tillföra disciplin till partiet och att maximera UKIP:s representation i lokala, parlamentariska och andra val. I en intervju på BBC Radio 4 samma dag lovade han att sätta stopp för allmänhetens uppfattning om UKIP som ett enfrågeparti och att arbeta med allierade politiker i kampanjen Better Off Out, och förband sig att inte stå emot de parlamentsledamöter i valet som har skrivit under fram till den kampanjen.
I sitt första tal till Ukip-konferensen, den 8 oktober 2006, berättade Farage för delegaterna att partiet var "i centrum för den brittiska opinionen" och "oppositionens verkliga röst". Han sade: "Vi har tre socialdemokratiska partier i Storbritannien - Labour, Lib Dem och de konservativa. De är praktiskt taget omöjliga att skilja från varandra i nästan alla huvudfrågor" och "du kan inte lägga ett cigarettpapper mellan dem och därför finns det nu nio miljoner människor som inte röstar i allmänna val, men som gjorde det 1992."
Klockan 22.00 den 19 oktober 2006 deltog Farage i en tre timmar lång liveintervju och ringde till James Whale på den nationella radiostationen Talksport. Fyra dagar senare tillkännagav Whale på sin show sin avsikt att ställa upp som UKIP:s kandidat i Londons borgmästarval 2008. Farage sa att Whale "inte bara har mod, utan en förståelse för vad riktiga människor tycker". Whale bestämde sig senare för att inte ställa upp och UKIP representerades istället av Gerard Batten.
Parlamentsvalet 2010