de Havilland Vampire (Vampyr), även känt under produktnamnen DH 100, DH 113 och DH 115 beroende på variant, var ett brittiskt jetdrivet jaktflygplan från 1940-talets andra hälft. Typen togs i bruk hos Storbritanniens flygvapen år 1945 precis innan andra världskrigets slut men hann inte delta i någon form av strid innan kriget tog slut. Typen kom dock att tjäna i främsta linjen hos det brittiska flygvapnet fram till 1955.
Vad som utmärker de Havilland Vampire historiskt är dess export under följande decennium. Typen kom att exporteras till ett stort antal länder, däribland Australien, Kanada, Finland, Frankrike, Indien, Nya Zeeland, Norge, Rhodesia, Sverige och Schweiz. Planet kom även att licenstillverkas i flera länder, bland annat Australien, Frankrike och Schweiz. Typen är också känd för sin okonventionella konfiguration av dubbel stjärtbom.
Nästan 3 300 Vampire kom att tillverkas, varav en fjärdedel på licens. De Havilland Vampire kom även att vidareutvecklas till de Havilland Venom, en kraftigare version med svepta vingar och en de Havilland Ghost-motor. Venom, likt Vampire, kom också att exporteras och licenstillverkas.
Historia Projektering och utprovning Vampire började som ett experimentflygplan, till skillnad från Gloster Meteor som hade specificerats som ett jaktplan. Det nya flygplanet gavs specifikationen E.6/41 och konstruktionsarbetet på DH-100 började vid de Havillands fabrik vid Hatfield i mitten av år 1942, två år efter Meteoren.
Flygplanet kallades ursprungligen Spidercrab och var helt och hållet ett de Havillandprojekt. Man använde företagets breda expertkunskaper i att använda formad plywood för flygplanskonstruktion (se Mosquito). Detta var sista gången man använde en komposit-trä/metall-konstruktion i ett högpresterande militärt flygplan. Flygplanet hade konventionella, raka vingar och en jetmotor som var placerad i den äggformade, aluminiumtäckta flygkroppen. Utblåset satt direkt bakom motorn. För att minimera dragkraftsförlusten gjordes utblåset så kort som möjligt, och flygplanet fick därför två stjärtbommar, liknande dem som fanns på Saab 21.
Geoffrey de Havilland flög den första prototypen LZ548/G den 30 september 1943 från Hatfield, endast sex månader efter Meteoren. Den första flygningen hade försenats eftersom man måste sända den enda kvarvarande motorn till Lockheed för att ersätta en som förstörts i marktester i prototypen hos XP-80. Produktionsversionen Mark I flög först i april 1945 och de flesta byggdes av English Electric Aircraft på grund av det produktionstryck för övriga flygplanstyper, som fanns på de Havillands produktionsenheter. Trots att flygplanet togs emot med öppna armar av RAF höll jaktversionen fortfarande på att utvecklas när kriget tog slut.
Vidareutveckling miniatyr|Vampire Mk. 1 Den första motorn som användes på de Havilland Vampire var en de Havilland Goblin med 9,3 kN dragkraft som hade konstruerats av Frank Halford och byggts av de Havilland. Motorn var av centrifugalflödestyp, en design som snart skulle passeras av smalare axialflödesmotorer. Denna motor gav inledningsvis flygplanet kort räckvidd – ett problem som gällde alla tidiga jetplan. Det sades även att flygplanet, på grund av att motorn var belägen så nära marken, inte kunde stå stilla någon längre stund med motorn på, eftersom värmen från motorn kunde smälta asfalten som det stod på.
När nya Vampire-versioner konstruerades var det ofta motorn som uppgraderades. Tidiga Vampire Mk 1 använde Goblin I men under produktionens gång bytte man senare till den starkare Goblin II. Vampire Mk 2 och Mk 4 planerades använda den betydligt starkare Rolls-Royce Nene-motorn, men enbart ett mindre antal prototyper och försöksvarianter kom att byggas av Mk 2, medan Mk 4 stannade på ritbordet. Vampire Mk 3 och följande brittiska varianter kom att använda den mycket starkare Goblin III-motorn. Vampire byggda i Australien och Frankrike kom dock att använda Nene-motorn.
Vampire Mk 5 kom att utformas som ett jaktbombflygplan för att utöka flygrollerna från jakt- till markattackflygplan. Vingarna kortades ner, förstärktes och utrustades med fästen för bomber eller raketer. Jaktbombplanet Mk 5 (FB.5) blev den mest numerära varianten med sin 473 byggda flygplan.
miniatyr|Vampire som testas som marint jaktflygplan ombord på hangarfartyget HMS Ocean (R68) 1945. Vampire kom även att göra tjänst som marinflygplan hos den Brittiska flottan. Den brittiska flottan hade varit mycket imponerad av flygplanet sedan den 3 december 1945, när en Vampire testades ombord hangarfartyget . Detta ledda till att den brittiska flottan beställde en marinanpassad variant av Vampire Mk 5 under namnet Sea Vampire. Detta blev den Brittiska flottans första reaflygplan.
Den sista Vampiremodellen var Mk 11 – ett skolflygplan. Detta flygplan flög för första gången år 1950 och över 600 flygplan producerades både för flygvapnet och flottan. Träningsflygplanet förblev i brittisk tjänst fram till 1966.
Rekord Vampire var ett exceptionellt mångsidigt flygplan som satte många rekord. Bland annat var det det första RAF-flygplanet med en topphastighet över 500 mph. Med kapten Eric "Winkle" Brown vid spakarna blev en Sea Vampire det första jetflygplanet som startade och landade på ett hangarfartyg och 1948 satte John Cunningham, en officerare i Storbritanniens flygvapen, ett nytt höjdrekord på 18 119 meter. Den 14 juli 1948 blev Vampire F3:or från No. 54 Squadron RAF de första jetflygplanen som flög över Atlanten. De flög via Stornoway, Island och Labrador till Montréal på sin första rutt i en goodwillturné i Kanada och USA, där de gjorde flera uppvisningar i formationsflygning och luftakrobatik.
Flygande exemplar Flera Vampireflygplan är ännu flygvärdiga idag och många har bevarats. Vissa exemplar har ställts ut vid Mosquito Aircraft Museum i Hertfordshire, vid Museum of Transport and Technology i Auckland, Canadian Warplane Heritage Museum och Royal New Zealand Air Force Museum. Ett exemplar, en tvåsitsare, står för tillfället i en hangar i Tatui, São Paulo, Brasilien, efter att ha gjort den längsta flygresan någonsin för ett Vampireflygplan.
Användning i Sverige J 28A (Vampire Mk 1) miniatyr|J 28A med tidiga okortade vingar
Det Svenska Flygvapnet tecknade den 23 januari 1946, som planets första utländska kund, en beställning om 70 Vampire Mk 1. Typen började levereras till Bråvalla flygflottilj (F 13) i juni samma år och betecknades till en början enbart J 28. Beteckningen ändrades sedan till J 28A den 11 augusti 1948 i och med köpet av Vampire Mk 50 som blev J 28B.
J 28A var bestyckad med fyra 20 mm Hispano mk.II automatkanoner, i Sverige betecknade 20 mm automatkanon m/46, kort 20 mm akan m/46, och var försedd med en Goblin II-motor, i Sverige betecknad Reaktionsmotor 1, kort RM1, vilket var den första reaktionsmotorn i det svenska flygvapnet. RM1 kom även att importeras separat för användning flygplanet i J 21RA. För övning kunde de fyra 20 mm automatkanonerna bytas ut mot två 12,7 mm akan m/39 med 120 skott var som monterades i de yttre vapenlägena.
J 28A var till en början i stor del identisk med brittiska Vampire Mk 1, men 1950 skickades alla J 28A till CVM för att få vingarna nerkortade i regi med J 28B (fast 1 cm kortare) för att förbättra flygegenskaperna.
J 28A tjänstgjorde på F 13 fram till 1950 då de blev ersatta av J 29 Tunnan. J 28A överfördes då till Östgöta flygflottilj (F 3) på Malmslätt där de användes till 1953. Efter att J 28A varit stationerad vid F 3 skickades de till flygkadettskolan (F 20) i Uppsala för att användas som skolflygplan. Versionen fanns i aktiv tjänst till 1955, varefter första flygplanet, 28001, gömdes på Malmslätt för ett framtida museum. J 28A fanns kvar i det svenska flygvapnet fram till 1956, vartefter de flesta planen troligen skrotades.
J 28B (Vampire Mk 50) miniatyr|J 28B lastad med svenska attackraketer, typ 15 cm sprängraket m/51. miniatyr|J 28B på högsta beredskap i en berghangar. Erfarenheterna med J 28A var så goda att det Svenska Flygvapnet senare köpte en modernare Vampire-version kallad Vampire FB Mk 6, vilken exporterades till Sverige under exportnamnet Vampire FB Mk 50. I Sverige fick typen beteckningen J 28B.
J 28B skiljde sig från J 28A i följande avseenden:
Större bränslekapacitet Starkare motor i form av de Havilland Goblin III, vilken licenstillverkades i Sverige under beteckningen RM1A Förbättrad bestyckning i form av fyra 20 mm akan m/47B automatkanoner Attackkapacitet i form av 4-8 attackraketer: 8 cm prak m/46, 15 cm srak m/46, 14,5 cm psrak m/49, 15 cm srak m/51 Förbättrad aerodynamik i form av nerkortade kvadratiska vingspetsar och ovala sidroderfenor
Första flygplanen levererades 1949 till Svea flygflottilj (F 8) där de ersatte den då föråldrade J 22. Leveranserna fortsatte fram till 1952 då totalt 310 flygplan levererats. Övriga flottiljer som fick J 28B var Jämtlands flygflottilj (F 4) , Göta flygflottilj (F 9), Skånska flygflottiljen (F 10), Hälsinge flygflottilj (F 15) samt Södertörns flygflottilj (F 18).
J 28B blev som jaktplan ganska snabbt föråldrad men fanns i aktiv tjänst i första linjen till 1955. 1956 var typen helt ersatt i första linjen med J 29 och J 34 Hawker Hunter.
J 28B kom även att användas som attackflygplan. 1953 skickades J 28B till Hallands flygflottilj (F 14) för att ersätta deras B 18B i väntan på att SAAB kunde leverera A 32A Lansen. Typen fungerade tillfredsställande som attackflygplan eftersom den kunde bära åtta attackraketer under vingarna. Automatkanonerna var också användbara mot markmål. Dessa J 28A, som ibland kallas A 28B, ersattes av A 32A Lansen år 1957.
Förutom sina officiella roller som jakt- och attackflygplan användes J 28B även som inskolningsflygplan hos spaningsflottiljer som Södermanlands flygflottilj (F 11) och Norrbottens flygflottilj (F 21) innan de fick sina första S 29C Tunnan. Dessa J 28B utrustades inte med kameror, utan användes för att ge flottiljerna erfarenhet av reaflygplan, då F 11 skulle gå från S 31 Spitfire till S 29C Tunnan och F 21 från S 26 Mustang till S 29C Tunnan. Under denna period kallades dessa J 28B ibland för S 28B.
År 1956 började man överföra ett större antal J 28B till Krigsflygskolan (F 5) där de skulle användas som skolflygplan. 1966 var sista året som aspiranter ur kategori C652 flög J 28B. Likt A 28B och S 28B blev dessa J 28B ibland kallade Sk 28B.
J 28C (Vampire Mk 55) miniatyr|J 28C-1 med "växthus-huv" och de senare sidroderfenorna. miniatyr|J 28C-2 med den förbättrade huven hos Svedinos Bil- och Flygmuseum. I januari 1952 beställde det svenska flygvapnet 20 stycken tvåsitsiga de Havilland DH 115 Mk 55, en exportversion Vampire T Mk 11. Dessa fick beteckningen J 28C och kom inledningsvis att användas som jaktplan på de flottiljer som hade J 28B, det vill säga Jämtlands flygflottilj (F 4), Hälsinge flygflottilj (F 15) och Södertörns flygflottilj (F 18).
J 28C hade samma 20 mm akan m/47B-kanoner som J 28B men var försedd med en ny tvåsitsig förarkabin uppbyggd av flera olika glaspaneler i regi med ett växthus (denna typ av förarkabin brukar kallas "birdcage" (fågelbur) på engelska) och nya sidroderfenor. Det förekom två typer av sidroderfenor; en typ med liknande konstruktion till J 28B fast med förhöjda spetsar och sidomonterade spetsar i linje med höjdrodret, och en typ där man utöver tidigare nämnda ändringar även förlängt fenytorna framåt för att skapa större fenytor. Den senare var mer lämpad för spinnövningar än den tidigare konstruktionen och förekom på alla individer förutom de tre först levererade exemplaren: 28411, 28412 och 28413.