miniatyr|300x300px|HMS Dreadnought. Ett slagskepp är en typ av örlogsfartyg, som byggdes mellan 1850-talet och 1940-talet och som bar det mest kraftfulla skeppsartilleriet och som var bäst bepansrade av alla krigsskepp.
Slagskeppens utveckling kan härledas från 1400-talets koggar som användes i norra Europa, 1500-talets karacker och galeoner, 1600- och 1700-talets linjeskepp, 1800-talets järnbeklädda örlogsfartyg och pansarskepp samt 1900-talets Dreadnoughts. De stora pansarfartygen som var avsedda för slaglinjen kallades inledningsvis för pansarfregatter, men med segelriggen försvann detta namn och ersattes med slagskepp (, ) eller "linjeskepp" (). Men med hangarfartygens inträdande på huvudscenen under andra världskriget (1939-45) kom skeppstypen att bli föråldrad, och har inte spelat någon framträdande roll i något krig sedan dess.
Slagskepp var konstruerade för att slåss mot motsvarande fientliga örlogsfartyg med direkt eller indirekt eld från sitt huvudartilleri. I sina sekundära roller var de kapabla att bombardera mål vid och nära kusten för att understödja marktrupp. En tredje roll framkom under andra världskriget, när slagskeppen använde sitt kraftiga luftvärnsskydd för att skydda hangarfartyg från luftanfall. Efter andra världskriget användes ännu slagskepp för att bombardera kuster och som robotplattformar ända fram till 1990-talet.
Namnet "slagskepp" kan härledas från slaglinje-taktiken från mitten av 1600-talet. Denna taktik innebar att fartygen vanligtvis följde varandra i en linje (en så kallad slagordning) och avfyrade sina bredsidor mot ett håll. De fartyg som förväntades bilda denna linje kallades linjeskepp eller slaglinjeskepp, vilket senare kom att förkortas till enbart slagskepp. De delades in i flera klasser: första-, andra- och tredje rangens slagskepp. De slagskepp som tillhörde den fjärde- och femte rangen var fregatter och sjätte rangens slagskepp var slupar. De senare användes för kommunikation och spaning och deltog vanligtvis inte i de egentliga bataljerna. Trots att denna klassificering fungerade bra in på 1700-talet kom terminologin att bli förvirrande i mitten av 1800-talet genom att man införde stora, ångdrivna, bepansrade enkeldäckfartyg som bar ett litet antal kraftfulla kanoner. Dessa fartyg var tekniskt sett fregatter eftersom de enbart hade ett kanondäck, men de var konstruerade för att slåss som linjeskepp och de var dessutom de mest kraftfulla örlogsfartygen av sin tid.
Utvecklingen mot slagskepp thumb|En spansk galeon från 1500-talet.
Ursprunget till slagskeppskonceptet kan återfinnas i de koggar som användes av de nordeuropeiska flottorna under 1100-1400-talet. Dessa fartyg hade ett övertag mot galärer och långskepp eftersom de hade upphöjda plattformar som kallades "kastell" i fören och aktern. I kastellen kunde bågskyttar avfyra sina pilar mot fiendeskepp. Med tiden kom dessa kastell att bli högre och större och blev slutligen integrerade i själva skeppskonstruktionen, vilket förbättrade den totala styrkan.
Det var med fartyg som dessa som man först experimenterade med att bära storkalibriga artilleripjäser. Galärer bar ofta kanoner av mindre kaliber, men koggarna kunde bära tyngre pjäser. Genom att placera dem högre och genom att man avfyrade dem genom hål i fartygssidorna, utvecklades ett mera kraftfullt örlogsfartyg. Dessa kom att kallas "rundskepp" eller "storskepp" och hade flera fördelar gentemot lägre fartyg. De var mera vädertåliga, de kunde avfyra sina kanoner från en högre position och därmed förorsaka större skada bland de fientliga galärbesättningarna, dessa fartyg var svårare att borda och var tåligare mot kanoneld. I och med att en roddbesättning inte längre behövdes sparade man mycket utrymme, men samtidigt utlämnades fartygen till vindarnas godtycke. Detta betydde att galärer ännu ofta användes för att bogsera dessa fartyg till bra positioner inför och under ett slag. Galärer kunde ännu övervinna storskepp, speciellt ifall det inte fanns någon vind och om de hade numerär överlägsenhet. Vartefter storskeppen ökade i storlek kom dock galärer att bli allt mindre användbara. När storskeppen, senare kända som karacker och sedermera galeoner, spreds genom Europa och slutligen nådde Medelhavet omkring år 1600 kom de att användas för utforska världen och upprätthålla handelsrutter över stormiga oceaner. Galärer och galeasser (en större, högre typ av galär med kanoner mot sidorna, men lägre än en galeon) användes allt mera sällan och omkring 1750 hade de liten inverkan på sjökrigföringen. Omkring 1710-talet byggde alla större sjömakter fartyg som dessa.
De stora djonkerna som användes i det kinesiska imperiet som bland annat beskrevs av olika resande österut, såsom Marco Polo och Niccolò Da Conti, och som bland annat användes vid de resor som amiral Zheng He gjorde tidigt på 1400-talet, motsvarade de europeiska fartygen. Kina skulle dock aldrig komma att utveckla djonkerna till avancerade stridsfartyg och när europeiska intressen tog över i Kina kom återstoden av dessa djonker att bli utklassade av de europeiska örlogsfartygen.
Segelåldern thumb|Det franska slagskeppet Redoutable år 1873. Tidigt under och fram till mitten av 1600-talet kom nya stridstekniker att användas av flera flottor, speciellt bland de engelska och nederländska flottorna. Tidigare hade strider utkämpats genom att stora flottor med skepp närmade sig varandra oordnat och de kom då att strida mot varandra i den position de råkade befinna sig när de sammanträffade. Detta ledde ofta till att man bordade varandra. Nu bildade man i stället en lång, enkel linje och närmade sig fiendeflottan i denna formation. Man försökte upprätthålla linjen under hela striden och man bombarderade den andra flottan tills någondera fick nog och retirerade. Skepp i denna formation bildade tillsammans en beskyddande enhet. Deras kanoner pekade mot fienden, och deras egna svaga ställen, fören och aktern, skyddades av de andra skeppen i linjen. Denna formation var känd som "stridslinjen" och de skepp som ansågs slagkraftiga nog att ta del i denna linje kallades linjeskepp. Denna taktik användes fram tills några brittiska amiraler prövade ut nya, mera aggressiva modifikationer på denna taktik under sent 1700-tal. Till och med efter att segelåldern tagit slut på 1850-talet och efter att man utvecklat fartyg med kanontorn längs köllinjen, kom stridslinjetekniken fortsättningsvis att användas av de flesta flottor.
På 1600-talet kunde en flotta bestå av hundratals fartyg av olika storlekar, men vid mitten av 1700-talet hade linjeskeppsdesignen utvecklats till ett fåtal standardskepp: Äldre tvådäckare (det vill säga; med hela två däck med kanoner som sköt genom sidogluggar) med 50 kanoner (som var för svaga för stridslinjen, men som kunde användas för att eskortera konvojer), tvådäckare som bar mellan 64 och 90 kanoner som bildade huvuddelen av flottan samt större tre- och till och med fyrdäckare med 98–144 kanoner som användes som amiralens ledningsskepp. Flottor som bestod av kanske 10–25 av dessa fartyg, med tillhörande underhållsskepp samt spanings- och kommunikationsfregatter upprätthöll kontrollen över sjövägarna för de större europeiska sjömakterna medan man försökte förhindra att fienden kunde handla sjövägen.
Trots att Spanien, Nederländerna och Frankrike byggde jättelika flottor, kom de sällan att kunna matcha de brittiska flottbesättningarna. De brittiska besättningarna hade övertaget eftersom de tillbringade mera tid till sjöss och eftersom de generellt sett fick bättre föda. Britterna var även generellt sett mera kompetenta, eftersom den brittiska flottan baserade sitt befordringssystem mera på merit än på adelskap. Därtill kunde Storbritannien tillföra mera resurser till sin flotta eftersom de inte behövde upprätthålla stora landarméer.
thumb|Den franska Valmy (1847), det största seglande linjeskeppet som någonsin byggts.
I Nordsjön och i Nordatlanten utkämpade de brittiska, holländska, franska och spanska flottorna många slag för att understödja sina landarméer och för att förhindra att fienden gjorde detsamma. I Östersjön utkämpade Sverige, Danmark, Nederländerna och Ryssland liknande slag. I Balkan, Egypten och Malta i Medelhavet utkämpades slag mellan Ryssland, Osmanska imperiet, Republiken Venedig, Storbritannien och Frankrike.
Under Napoleonkrigen besegrade Storbritannien övriga marina stormakter vid bland annat slaget vid Köpenhamn, Kap Sankt Vincent, Abukir och Trafalgar, vilket kom att leda till att den brittiska Royal Navy blev världens främsta sjömakt. Spanien, Danmark och Portugal slutade att bygga linjeskepp under denna tid under brittiskt tvång. Efter Napoleonkrigen 1815 hade Storbritannien den största och mest professionella flottan i världen. Denna flotta bestod av hundratals segelfartyg i trä av alla storlekar och klasser. Royal Navy hade totalt sjöherravälde över hela världen och demonstrerade även denna överhöghet under Krimkriget på 1850-talet mot de ryska hamnarna i norra Europa.
Det största seglande tredäckiga linjeskeppet som någonsin byggts var det franska linjeskeppet Valmy som sjösattes år 1847. Hon hade räta sidor, vilket kraftigt utökade utrymmet för de övre batterierna, men gav avkall på stabilitet; trästabilisatorer tillfördes under vattenlinjen för att åtgärda problemet. Man trodde att Valmy var det största segelfartyg som gick att bygga eftersom större dimensioner gjorde riggingmanövrar svåra då man enbart hade mankraft att tillgå. Hon deltog också i Krimkriget och efter att hon återvänt utgjorde hon hemvist för den franska flottakademin och gick då under namnet Borda mellan 1864 och 1890.
Industriåldern Från och med 1840-talet började flera tekniska uppfinningar revolutionera örlogsfartygskonceptet. Tillförlitlig ångkraft gjorde örlogsfartygen mera manövrerbara och denna kraftkälla blev det naturliga valet gentemot segel så fort som problemen med långdistansresor och påfyllning med kol hade lösts. Fartygsartilleri med spränggranater som kunde penetrera och antända träskrov uppfanns av den franska amiralen Henri-Joseph Paixhans och togs i bruk av de franska, brittiska, ryska och amerikanska flottorna. Deras effektivitet, som bevisades vid Krimkriget ledde sedermera till att de första pansarfartygen utvecklades år 1859 och att man började bepansra skroven på vanliga örlogsfartyg. På 1860-talet byggde de stora sjömakterna "pansarfregatter", som användes som slagskepp och inte som fregatter trots att de enbart hade ett kanondäck. De första helt stålskrovade fartygen dök upp år 1876, i och med sjösättningen av det franska fartyget Redoutable.
Spränggranater Trots att spränggranater länge hade använts vid landkrigföring (i haubitsar och mörsare) så kunde de enbart avfyras i branta vinklar i elliptiska banor och med relativt låga hastigheter, vilket gjorde dem opraktiska för sjökrigföring. Sjöstrider hade hittills krävt kanoner med flacka banor för att man skulle ha någon chans att träffa målet. Därför hade sjökrigföringen hittills bestått av möten mellan fartyg som använde mynningsladdade kanoner med flacka kulbanor och kanonkulor, vars verkan lätt absorberades av en träbåt.
Den franske amiralen Henri-Joseph Paixhans utvecklade en tidsfördröjd mekanism som för första gången tillät att granater avfyrades säkert med högeffektiva kanoner med flacka kulbanor. Spränggranaternas effekt mot träskeppen var förödande. De första Paixhanskanonerna tillverkades år 1841 och de franska, brittiska, ryska och amerikanska flottorna tog denna kanon i bruk på 1840-talet. Detta utvecklingsskede inom sjökrigföringen visade sin största effekt när den ryska flottan, som var utrustad med dessa kanoner, förintade den turkiska flottan vid slaget vid Sinop år 1853.
Paixhanskanonen, som var konstruerad för enbart hylsgranater, utvecklades 1854 av den svenskättade amerikanen John A. Dahlgren, till en kanon som kunde avfyra både hylsgranater och granater med drivladdningar och dessa kom att användas i amerikanska inbördeskriget (1861-1865).