miniatyr|stående=1.4|August Emmanuel Rudbergs plan för Gamla stan 1862 innebar att stora delar av bebyggelsen skulle rivas. Under århundradena har det funnits många, delvis radikala stadsplaneförslag för att förnya och sanera Gamla stan i Stockholm. Under stormaktstiden handlade det om att förvandla Stockholm från en medeltida borgarstad till en representativ huvudstad av europeiskt snitt. Under 1800-talets andra hälft fanns starka krafter för att tillämpa stadsplaneprinciperna luft, ljus och breda alléer även för Gamla stan. Detta skulle ha inneburit rivning av nästan hela stadsdelens bebyggelse. Kring sekelskiftet 1900 fick man upp ögonen för de historiska värden som Gamla stans bebyggelse representerade. Bara några få regleringar har blivit verklighet. Idag finns inga planer längre på att riva "staden mellan broarna" och sedan 1979 är Gamla stan ett k-märkt kulturreservat.

Historik

miniatyr|Staden mellan broarna före 1625.

Medan många andra europeiska storstäder planerades vid ritbordet, hade Stadsholmens centrala och ursprungliga delar ingen övergripande stadsplan. Stockholms första marknadsplats, Stortorget, är oregelbundet triangulär och de äldsta gatorna och kvarteren kring Stortorget passar inte alls in i det slags regelbundna rutnät som jämförbara städer som Lübeck eller Rostock uppvisade. Stockholms tidigaste stadskärna verkar ha vuxit fram utifrån geografiska och praktiska förutsättningar, utan tanke på helheten. Även de östra och västra utfyllnaderna och landutökningarna längs Stadsholmens stränder bebyggdes på samma manér; man förlängde helt enkelt befintliga gränder och kvarter ner till vattnet. Det medeltida Stockholm med sina smala gränder och kvarter var på detta vis unikt i Europa, inget motsvarande exempel finns.Hall och Källström (1999), sida 31

Med sina trånga bakgårdar dit solen aldrig kom, dåliga sanitära förhållanden och trångboddhet ansågs Gamla stan på 1800-talet vara "en kvarleva av medeltidens barbariska byggnadssätt".Glase med flera (1988), sida 198 Stadsdelen var mycket förslummad och kring 1800-talets mitt trängdes cirka 13 000 människor i de förfallna kvarteren – att jämföra med de cirka 2 700 invånarna på 1990-talet.Glase med flera (1988), sida 202

Regleringar av Gamla stan Stora Nygatan miniatyr|Heinrich Thomé:s förslag från 1626(norr är till vänster). Påbörjandet av Stadsholmens första planerade reglering kan dateras till den 1 september 1625, när en eldsvåda bröt ut i ett brygghus vid Kåkbrinken och snabbt spred sig med vinden i den täta trähusbebyggelsen. Brandkatastrofen, som kallades den "stora vådelden", utraderade sydvästra delen av Stadsholmen och blev startskottet för Stockholms första stora omvandling. Förmodligen fanns redan tidigare idéer om en reglering av rikets huvudstad, men inga dokument finns bevarade.Hall och Källström (1999), sida 60 miniatyr|left|200px|Grundkarta från 1718. Det ligger nära till hands att anta att Gustav II Adolf var inblandad i en så viktig fråga. År 1626 uppgjordes de första ritningarna som visade hur området skulle bebyggas. Upphovsman var sannolikt fortifikationsingenjören Heinrich Thomé och det var tio år före den första regleringen av Norrmalm som började under Clas Larsson Fleming 1637. I Thomés stadsplaneskiss finns Stadsholmens nordvästra del (som hade förskonats från branden) fortfarande kvar med sina trånga, smala gränder. I västra delen visas över det 1625 avbrända området en ny indelning med 54 likformiga tomter på båda sidor av en ny paradgata, kallad Stora Konungsgatan (nuvarande Stora Nygatan). Denna paradgata slutade enligt Thomés ritning mitt i ett kvarter i höjd med Kåkbrinken. Ganska snart bestämde man sig dock för att dra den nya gatan vidare norrut i en rak sträckning till nuvarande Riddarhustorget.

Thomés tomtdelningsförslag genomfördes aldrig utan bebyggelsen, med undantag för ett litet område nordväst om Västerlånggatan, revs och delades upp i stora rektangulära kvarter.Hall och Källström (1999), sida 61 Stora Konungs Gatans parallellgata i sydväst kallades Lilla Konungs Gata (nuvarande Lilla Nygatan) enligt en grundkarta från 1718. Den nya stadsplanen ritades, stakades ut och anlades på ett organiserat sätt av nya yrkesmän som arkitekter och lantmätare. Vid Riddarhustorgets norra sida skapades två tomter som bebyggdes dels med Riddarhuset (uppförd 1661-1674) och Bondeska palatset (uppfört 1662-1673).

Det skulle dröja flera decennier innan Stora Nygatan var bebyggd och regleringsarbetena pågick fortfarande på 1640-talet. År 1660, när Karl X Gustavs begravningståg tågade fram genom gatan, hade man dock en ståndsmässig bebyggelse med stora stenhus att visa upp. Huvudstaden hade fått sin första paradgata.

Skeppsbron miniatyr|Jean de la Vallées stadsplaneförslag från 1654 (norr är till höger).

Samtidigt med omdaningen längs Stora och Lilla Nygatan genomfördes även ett lika stort projekt på östra sidan om Stadsholmen: anläggandet av Skeppsbron, eller "Skeppsbroraden" som den också kallas. Skeppsbroprojektet var lättare att realisera än Stora Nygatan eftersom man kunde utnyttja den utanför östra stadsmuren befintliga marken som vunnits genom utfyllnader och marken som frigjordes genom rivningen av stadsmuren. Skeppsbrons tomtförsäljning började 1629 och avslutades 1669, då den sista tomten förvärvades av Nicodemus Tessin d.ä.. Han ritade även flera byggnader i Skeppsbroraden.

Initiativtagare till Skeppsbron och den så kallade Skeppsbroraden anses ha varit Gustav II Adolf och han gav sitt tillstånd att riva östra stadsmuren som 1625 fortfarande var Stadsholmens begränsning och befästning mot öst. Bebyggelsen kom att vända sig mot vattnet med en rad höga och smala hus på långsmala tomter. Den var "till nytta och prydnad" och landets första och främsta skyltfönster utåt, väl synligt för alla besökare som anlöpte Stockholm med fartyg. Det var huvudsakligen sjövägen och via Saltsjön handelsmän och resande tog sig till staden.

Omkring 1654 framlade slottsarkitekten och stadsplaneraren Jean de la Vallée ett förslag till regleringsplan med en ny Norrbro samt med kvarteren längs den nya Skeppsbroraden, som är i de närmaste identisk med dagens utseende. På hans ritning syns även de nya, rektangulära kvarteren längs Stora Nygatan.Abrahamsson (2004), sida 57

Tessins plan miniatyr|Tessin d.y.:s förslag från 1713(norr är till höger). Stadsplaneändringar för bebyggelsen runt Stockholms slott hade redan under tidigt 1700-tal framlagts av överintendenten Nicodemus Tessin d.y. Tessins stadsplaneförslag var klart 1713 och i hans plan hade slottsomgivningen fått en ny skepnad, bland annat en ny Norrbro med en skulpturallé, en väldig kungadom och en ny Riddarholmskyrka som förde tanken till Peterskyrkan i Rom. Mot Strömmen, i Kungsträdgårdens förlängning, tänkte Tessin sig en 112 meter lång "segerhall” med arkader och kolonner i dorisk ordning, med två hörntorn och utställningshallar med 50 meter takhöjd. Här skulle det radas upp erövrade kanoner, fanor och andra krigstroféer. På Helgeandsholmen planerade han en beridarebana för ryttarspel och andra förlustelser, till och med en björngård skulle byggas. Det gillade dock inte kungen Karl XII, som helst ville ha Helgeandsholmen för sig själv.Abrahamsson (2004), sidor 73 och 75

Slottsbacken skulle förses med ramper till en uppåt avsmalnande plats framför Storkyrkan som skulle kläs i en ny barockfasad. Även Stortorget skulle byta skepnad och ett nytt råd- och börshus var planerat. Tessin d.y. var övertygad om att hans planer en dag skulle bli verklighet. Men den nya slottsbyggnaden sysselsatte honom fullt ut och krävde stora finansiella resurser. Sveriges stormaktstid gick till ända och planerna för en skulpturallé, en segerhall och en omdanad Slottsbacken stannade på papperet.Abrahamsson (2004), sida 75

Palmstedts plan miniatyr|Erik Palmstedts förslag från 1790, t.v. i bild rödmarkerad syns nya teaterbyggnaden.(norr är nedåt). Under teaterkungen Gustav III kom en ny fas av förnyelseplaner i Gamla stan, som skulle hylla kungens storhet. Efter hans finska fälttåg 1790 ville han resa en ärestod över sig själv högst uppe på Slottsbacken, på Storkyrkans plats. Både kungen och hans arkitekt Erik Palmstedt tyckte att kyrkan kunde rivas. En ny storkyrka skulle uppföras vid Slottsbackens södra sida, ungefär i Stora Bollhusets och Finska kyrkans läge. Nere vid Saltsjön, på Skeppsbron hade båda tänkt sig en ny kunglig teater, som syns på planförslaget från 1790. Denna teaterbyggnad skulle ersätta Stora Bollhuset och vara i klass med Gustav III:s nya opera vid Gustav Adolfs torg.Abrahamsson (2004), sida 96

Detta var bara detaljer i en betydlig större stadsplan. Området från Skeppsbron till Munkbron skulle bli en enda stor kungaplats. Med Storkyrkan ur vägen kunde Slottsbacken förlängas mot nordväst ända fram till Riddarhustorget genom att bredda Storkyrkobrinken och anlägga ett nytt torg i korsningen med Västerlånggatan. I planen ingick även en ny kunglig begravningskyrka, Stockholms panteon som Palmstedt ville placera på Riddarholmskyrkans plats, efter protester framlade han ytterligare fyra olika placeringsalternativ för en ny panteon i Gamla stan och Norrmalm.Abrahamsson (2004), sid. 97–100 Av allt detta blev till slut bara resandet av Gustav III:s staty på Skeppsbron realiserat.

1800-talets regleringsplaner miniatyr|Modellen enligt Rudbergs förslag 1862, mitt i bild ett nytt torg: "Kung Carls torg". miniatyr|Bebyggelse med nya ämbetsverk enligt Hallmans förslag 1883. På 1840-talet lades de första regleringsplanerna för Gamla stan fram, där man tog hänsyn till människornas dåliga bostadssituation och genomgångstrafikens problem. Det var ett tiotal stadsplaner som praktiskt tagit samtliga krävde en total rivning av Gamla stans bebyggelse, med undantag för de stadskvarter väster om Stora Nygatan, som hade reglerats med rätvinkliga stadskvarter efter den "stora vådelden" år 1625.

År 1857 diskuterades ett projekt i riksdagen som bland annat innebar att en ny bred gata skulle dras från Slottet ner till Slussen. I ett annat förslag från 1872 drogs en ny gata rätt genom Riddarhusets "ovanligt breda vestibul". Det djärvaste förslaget på ingrepp i Gamla stans bebyggelse var ett projekt från 1862, som lantmätaren Alexander Emil Schwabitz och byggmästaren August Emmanuel Rudberg tog fram på eget initiativ. Rudberg hade även varit engagerad i regleringsplanerna för Norrmalm, innan Albert Lindhagen tog initiativet och refuserade Rudbergs stadsplaneförslag.Hall och Källström (1999), s. 111 och 113

Gällande Gamla stan ville Rudberg bara lämna kvar Stockholms slott, Stockholmsbörsen, kyrkorna, Riddarhuset och Bondeska palatset samt kvarteren väster om Stora Nygatan. Tessinska palatset offrades, Helgeandsholmen blev till en park med konsertlokal i mitten och Riddarholmen byggdes ihop med "Staden". Gatorna ändrade namn till "Wasagatan", "Engelbrektsgatan", "Linnégatan" och "Sturegatan". Även Gamla stans traditionella kvartersnamn ur grekiska mytologin bytte Rudberg ut mot namn ur nordiska mytologin med kvarter "Thor", "Odin", "Frey" och "Balder". Tidens nya stadsplaneideal med ljus, luft, parker och breda alléer skulle även tillämpas i Gamla stan. Rudberg menade att Staden mellan broarna är "…en kvarleva av medeltidens barbariska byggnadssätt, men en kvarleva som saknar ålderdomens vördnadsvärdhet."Hall och Källström (1999), sida 108 Att planen inte sattes i verklighet berodde på brist på kapital, vid samma tid reglerades Norrmalm, Östermalm, Södermalm och Kungsholmen och det tog alla resurser.Hall och Källström (1999), sida 109

Sedan Gamla stan rivits skulle offentliga byggnader i nygamla stilar uppföras "till stadens förskönande". År 1893 presenterade arkitekt Per Olof Hallman ett förslag med monumentala byggnader för stadens styrelse och förvaltning med klocktorn liknande "Big Ben" i London.Glase med flera (1998), sida 199