Paul Thomas Anderson, född 26 juni 1970 i Studio City i Kalifornien i USA, även kallad PTA, är en amerikansk filmregissör, manusförfattare och filmproducent. Anderson är allmänt ansedd som en av sin generations mest framstående filmskapare. Bland hans mest kända filmer finns Boogie Nights, Magnolia, There Will Be Blood och One Battle After Another.
Biografi Uppväxt
miniatyr|Encino Commons i San Fernando Valley i Los Angeles. Anderson växte upp i The Valley och flera av hans filmer utspelar sig också där.
Anderson växte upp i ett katolskt hem i San Fernando Valley i Los Angeles i Kalifornien (även känt som The Valley) som son till Edwina och Ernie Anderson, tillsammans med två bröder och fyra systrar. Fadern Ernie Anderson var känd som "the voice of ABC” - TV-kanalen där han var återkommande speakerröst, bland annat i programmen America's Funniest Home Videos och Kärlek ombord, och hade dessutom skapat en karaktär vid namn Ghoulardi som agerade värd i ett TV-program för skräck- och B-filmer. Det är från denna karaktär Anderson tagit namnet för sitt produktionsbolag: Ghoulardi Film Company.
Anderson trivdes inte i skolan och redan i tidig ålder visste han att det var film han ville ägna sig åt. Som åttaåring gjorde han sin första film med en Betamax-kamera han fått av fadern, som uppmuntrade Andersons filmintresse.
San Fernando Valley var under sjuttiotalet centrum för amerikansk porrindustri, och Anderson var mer intresserad av filmmediet än av skolan. Under high school-tiden gjorde han en 30 minuters kortfilm i mockumentär stil, The Dirk Diggler Story, inspirerad av en artikel han läst om porrstjärnan John Holmes.
Anderson gick på Santa Monica College och läste sedan engelska vid Emerson College under David Foster Wallace.
1990-talet Anderson började studera film vid New York University, där han skämtsamt lämnade in ett professionellt filmmanus av förebilden David Mamet som sitt eget. När arbetet bara fick betyget C+ blev han så irriterad att han hoppade av utbildningen efter bara 2 dagar. Istället tog han jobb som produktionsassistent för olika TV-program och lågbudgetfilmer i New York och Los Angeles och började skriva ett manus åt skådespelaren Philip Baker Hall, som han hade träffat under en tv-serieinspelning.
Med en mycket begränsad budget – delvis finansierad av spelvinster – och en lånad kamera spelade han in kortfilmen Cigarettes & Coffee (1993). Filmen antogs till Sundance filmfestival och gav honom en plats i dess filmskaparlabb, vilket hade blivit känt som en riktig indietalangpool sedan Steven Soderberghs genombrott med Sex, lögner och videoband 1989. Vägen in i studiovärlden gick via långfilmen Hard Eight (1996), som både utvecklades och fick premiär via Sundance. Produktionen blev dock problemfylld. Anderson sparkades från projektet av produktionsbolaget, och under denna turbulenta period började han skriva ett första manusutkast till sin nästa film, en vidareutveckling av den kortfilm han gjort på high school om John Holmes.
Manuset utvecklades till Boogie Nights (1997), ett ensembledrama om den kaliforniska porrindustrins uppgång och fall under 1970- och 1980-talet, i just San Fernando Valley, med bland andra Mark Wahlberg (som Dirk Diggler), Julianne Moore, Burt Reynolds, John C. Reilly, Heather Graham och Philip Seymour Hoffman i rollerna. Filmen etablerade Anderson som en central gestalt inom den samtida amerikanska filmen. Den uppmärksammades för sin virtuosa kameraestetik, särskilt långa obrutna tagningar, och för sina skådespelarinsatser. Burt Reynolds nominerades till en Oscar för bästa manliga biroll och Anderson nominerades för bästa originalmanus.Lyons, John (2000). Paul Thomas Anderson. Harpenden: Pocket Essentials.
Anderson följde upp framgången med Magnolia (1999), ett ensembledrama med flera sammanvävda berättelser om skuld, slump och försoning i San Fernando Valley med bland andra Philip Seymour Hoffman, Tom Cruise och Julianne Moore. Filmen belönades med Guldbjörnen vid Filmfestivalen i Berlin och fick tre Oscarsnomineringar, däribland för Andersons manus. Filmen har i efterhand beskrivits som kulmen på 1990-talets amerikanska independentvåg.Mottram, James (2000). Magnolia. London: BFI Publishing.Romney, Jonathan (2000). “Magnolia”. Sight & Sound, vol. 10, nr. 3.
2000-talet miniatyr|Adam Sandler, Anderson, Emily Watson och Philip Seymour Hoffman på Cannes-festivalen 2002 med filmen Punch-Drunk Love I Punch-Drunk Love (2002) rörde sig Anderson mot ett mer experimentellt berättande och färre karaktärer. Filmen, med Adam Sandler i en oväntat dramatisk roll, Emily Watson och - än en gång - Philip Seymour Hoffman, kombinerade romantisk komedi med psykologiskt drama och belönades med priset för bästa regi vid Filmfestivalen i Cannes.Taubin, Amy (2003). “The Saddest Punch Line”. Film Comment, vol. 39, nr. 1. miniatyr|Paul Thomas Anderson (till vänster) och Daniel Day-Lewis, 2007. Efter ett längre uppehåll återkom Anderson med There Will Be Blood (2007), ett historiskt drama om kapitalism, religion och makt i framväxten av den amerikanska oljeindustrin. Filmen, som är löst baserad på Upton Sinclairs roman Olja från 1926, hyllades av kritiker och är allmänt ansedd som en av 2000-talets mest framstående filmer. Huvudrollsinnehavaran Daniel Day-Lewis tilldelades en Oscar för bästa manliga huvudroll, och filmen vann även för bästa foto.Wood, Jason (red.) (2008). The Faber Book of Contemporary American Cinema. London: Faber & Faber.“Man or Myth?”. American Cinematographer, februari 2008. Dock gick utmärkelsen bästa film till bröderna Cohens No Country for Old Men.
miniatyr|stående|Upton Sinclairs roman Olja (Oil!) från 1926, förlagan till Andersons There Will Be Blood.
2010-talet I The Master (2012) återgick Anderson till sitt framgångsrika samarbete med Philip Seymour Hoffman och fortsatte att utforska makt och existentiell rotlöshet i efterkrigstidens USA. Hoffman spelar en sektledare, delvis baserad på scientologi-grundaren L. Ron Hubbard, enligt Anderson själv. Filmen mottogs med stor kritikerrespekt och dess tre huvudrollsinnehavare - förutom Hoffman även Joaquin Phoenix och Amy Adams - belönades gemensamt med skådespelarpriset vid Filmfestivalen i Venedig.Bradshaw, Peter (2012). “The Master – Review”. The Guardian, 1 september 2012.
Anderson adapterade därefter Thomas Pynchons roman Inneboende brist (2009) i filmen Inherent Vice (2014), en humoristisk neo noir-skildring av 1960-talets motkultur. Filmen fick betydligt mer splittrat mottagande än Andersons tidigare verk.Scott, A. O. (2014). “A Hallucinatory Detective Story”. The New York Times, 12 december 2014.
Phantom Thread (2017) är ett återhållsamt kammardrama som utspelar sig i 1950-talets modevärld i London, än en gång med Daniel Day-Lewis i huvudrollen. Filmen nominerades till sex Oscars och vann priset för bästa kostym. Den uppmärksammades för sitt precisa bildspråk och sitt fokus på destruktiva beroenderelationer.Ehrlich, David (2017). “Phantom Thread Review”. IndieWire, 25 december 2017.
2020-talet miniatyr|Visning av One Battle After Another, 2025. I Licorice Pizza (2021) återvände Anderson till sin uppväxtmiljö i San Fernando Valley i en nostalgisk och avskalad coming of age-film om ungdom, kärlek och identitet under 1970-talet. Huvudrollerna spelas av den sedan 2014 avlidne Philip Seymour Hoffmans son, Cooper Hoffman, och frontfiguren i bandet Haim, Alana Haim. Filmen nominerades till tre Oscars, inklusive bästa film och bästa regi, och beskrevs av kritiker som en lättsam, lekfull syntes av regissörens återkommande teman.Chang, Justin (2021). “Paul Thomas Anderson’s Latest Is His Most Personal”. Los Angeles Times, 26 november 2021.
miniatyr|Anderson (i mitten) och Leonardo DiCaprio under en intervju om One Battle After Another.
2025 följde Anderson upp den småskaliga Licorice Pizza med One Battle After Another, en storskalig satirisk action-komedi-thriller med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Filmen är inspirerad av Thomas Pynchons roman Vineland (1990) och handlar om en före detta revolutionär, tillika ensamstående pappa, som blir tvungen att vakna upp från en allt mer alkohol- och drogpåverkade vardag för att rädda sin dotter. Filmen berör teman som relationen mellan far och dotter, ras i USA och hur striden mot förtryck ärvs vidare generation för generation. One Battle After Another rönte stor framgång hos kritiker och biopublik och blev Andersons hittills mest inkomstbringande film. Den nominerades till 13 Oscars och vann 6, bland annat bästa film, bästa regi och bästa manus efter förlaga. Dessutom vann Sean Penn för bästa manliga biroll. I övriga roller syns bland andra Teyana Taylor, Chase Infiniti, Benicio del Toro och Regina Hall.
Stil och influenser Anderson tillhör en generation filmskapare som ibland kallas VHS-generationen: mer eller mindre självlärda auteurer och cineaster formade mer av hemvideo och biobesök än filmskolor, som slog igenom under 1990-talet med nyskapande independentfilm. Till dem räknas, förutom Anderson, till exempel Quentin Tarantino, Richard Linklater och Kevin Smith.
Ton och tematik miniatyr|Den amerikanske auteuren Robert Altman är en stor inspirationskälla för Anderson och fungerande också som hans mentor.Andersons filmer kännetecknas av en ofta mörk och tragikomisk ton samt av gestalter med tydliga brister och existentiell vilsenhet. Flera av de tidiga filmerna utspelar sig i San Fernando Valley i Kalifornien, en miljö som återkommer som social och geografisk fond.
Berättelserna är ofta uppbyggda som ensemble-dramer, där flera rollfigurer ges jämförbar dramatisk tyngd och där teman som familj, både biologisk och självvald, står i centrum. I detta avseende har Anderson influerats mycket av den amerikanske regissören Robert Altman (1925–2006), som även fungerade som Andersons mentor. Mot slutet av Altmans liv tog Anderson över som inhoppande regissör under inspelningen av Altmans sista film A Prairie Home Companion. Kamerans roll Anderson är känd för användningen av långa tagningar och avancerade kameraåkningar. Denna stil är också inspirerad av Robert Altman – exempelvis den berömda inledande långa tagningen i Spelaren (1992) – samt av Martin Scorsese – exempelvis i Maffiabröder (1990). Exempel i Andersons egna filmer är tillexempel öppningssekvensen i Boogie Nights (1997) och de sammanlänkande rörelserna mellan rollfigurerna i Magnolia (1999).
Andra viktiga förebilder miniatyr|Martin Scorsese (i vit kavaj) är en stor förebild för Anderson. Här under en presskonferens för filmen Killers of the Flower Moon, där Anderson gjorde arbete med manus. Anderson har ofta lyft fram Martin Scorsese som en central inspirationskälla, vilket märks bland annat i Andersons dynamiska bildspråk, med uttrycksfulla närbilder, markerade zoomar och en rörlig kamera som förstärker rollfigurernas subjektiva upplevelser, liksom i den dramaturgiska användningen av populärmusik som bärande berättarelement. Anderson var delaktig i manusförfattandet till Scorseses film Killers of the Flower Moon (2023).
Bland andra viktiga influenser har Anderson nämnt amerikanerna Jonathan Demme, Robert Downey, Sr. och David Mamet, fransmannen François Truffaut och tysken Max Ophüls. I de stramt komponerade filmerna There Will Be Blood (2007) och The Master (2012) kan man också se tydliga influenser av Stanley Kubrick.
Gamla testamentet miniatyr|stående|Den andra av Egyptens tio plågor i Andra Moseboken: grodorna, är en direkt inspiration till slutscenen i Andersons film Magnolia.
Anderson har i flera filmer refererat till Andra Moseboken, såväl explicit som i undertext, bland annat finns återkommande referenser till 8:2 i Magnolia: plågan med grodorna, vilka bokstavligen regnar ner från skyn i filmens slutscen. Titeln There Will Be Blood, och filmens tematik, kommer från 7:19 - plågan när Nilen förvandlas till blod: