Sergej Konstantinovitj Pankejev (ryska: Сергей Константинович Панкеев), född 24 december 1886 i Kachovka i Guvernementet Taurien, Kejsardömet Ryssland, död 7 maj 1979 i Wien, var en rysk man, känd som Vargmannen, en av Sigmund Freuds mest omdiskuterade och betydelsefulla patienter. Freuds Aus der Geschichte einer infantilen Neurose (1918) utgår mer eller mindre uteslutande från fallet vargmannen, men Vargmannen återkommer i många av Freuds verk, framför allt i Das Unheimliche (1919).

Biografi

Barndom Pankejev föddes på julafton 1886 på sin förmögne fars gods vid Dneprs strand norr om provinsstaden Cherson. Familjen som levde på godset bestod förutom Sergej Pankejev och hans föräldrar av en barnsköterska, Nanja, en engelsk guvernant vid namn Miss Oven, och hans två och ett halvt år äldre syster Anna. Vid mycket späd ålder drabbades han av lunginflammation och malaria och var nära att avlida. Han överlevde dock och tillbringade sina första fem levnadsår på godset där familjen bedrev jordbruk och fåruppfödning. Somrarna tillbringade de i en sommarbostad i det närliggande Tjornij. I fyraårsåldern utvecklade Pankejev en stark fobi mot vargar, och hade sin kända "nyckeldröm". Han utvecklade en stark kristen tro. Sedermera drabbades han dock av starka tvivel, vilka i sin tur gav upphov till skuldkänslor. Då han fyllt fem sålde fadern godset och familjen flyttade till Pankejevs stora besvikelse till Odessa, där fadern köpte en villa.Pankejev, 18-24. Sergej Pankejev hade en nära och innerlig relation till sin syster Anna. Då hon tog sitt liv med gift vintern 1905–1906 drabbades han av en mycket djup depression. Deras mor visade sin sorg genom ihärdiga besök vid Annas grav på Odessas gamla kyrkogård, och han tyckte sig bli allt kyligare bemött av sin mor.Pankejev, 34-37.

Våren 1907 beslutade Pankejev att försöka råda bot på sin nedstämdhet genom att företa en resa genom Kaukasus tillsammans med "herr W". De tog tåget från Novorossijsk till Kislovodsk, och därefter häst och vagn till Bermamut. Därefter tog de sig vidare till staden Vladikavkaz, och på mulor tog de sig upp till glaciärerna och färdades utmed floden Terek. Nästa anhalt var staden Kutaisi, där de övernattade och sedan tog tåget till Tbilisi. Därifrån besökte de kurorten Bordzjomi, innan de for vidare via Abastumani till Batumi och sedan tillbaka till Odessa. Då han hade landskapsmålning som hobby, och lärts upp av en av fadern anställd lärare "G.", passade Pankejev under denna resa på att avbilda landskapen de passerade.Pankejev, 70-71.

Medicinsk behandling miniatyr|Pankejev och hans hustru Therese omkring 1910. Det inledningsvis stormiga förhållandet med Therese, försatte Pankejev ofta i depressioner. Efter resan studerade Pankejev juridik i Odessa. Studierna var sedan tänkta att fortsätta i Sankt Petersburg, där han kunde dela boende med sin morbror Basil.Pankejev, 39-48. Tilltagande depression förhindrade fortsatta studier och han uppsökte en professor B. Undersökningen ledde fram till diagnosen neurasteni, och den föreslagna behandlingen var hypnos.Pankejev, 51-52. Hypnosen hjälpte tillfälligt, men efter första behandlingen uppsökte Pankejev en annan psykiater, Emil Kraepelin. Pankejev begav sig våren 1908 till en kuranstalt i München tillsammans med den doktor H. som skulle presentera honom för professor Kraepelin.Pankejev, 53-55. I samband med flytten till kuranstalten närvarade Pankejev vid en bal för läkarkåren och sjuksköterskor, och träffade då sin blivande hustru, sköterskan Therese Keller.Pankejev, 56. Två dagar före deras planerade träff, gav Therese återbud. Den kvällen svalde Pankejev en näve sömntabletter. Han ådrog sig inga bestående skador, men erfor tomhetskänslor och förtvivlan, och läkarna rådde honom att sluta med uppvaktningen av Therese.Pankejev, 63.

Just som doktor Kraepelin konstaterat att Pankejev led av manodepressivitet (likt sin far) och att det var av högsta vikt att han stannade på kuranstalten, beslutade Pankejev att fly. Han for till München och kontaktade Therese, och bad om ett sista farväl innan han reste vidare.Pankejev, 65. Efter utskrivningen tillbringade han två veckor med sin mor i Konstanz, innan han for till morbrodern i Paris. Från Wien gick färden sedan vidare tillbaka till Odessa. Vid återresan betraktade han sig som "fullständigt botad". Hemma i Ryssland tillbringades tid på moderns gods, och där mottog han besked om faderns död.Pankejev, 67-68.

Efter faderns död sökte Pankejev återigen upp Kraepelin och blev då rekommenderad en kuranstalt i Heidelberg. Han drabbades dock av ett "fruktansvärt tillstånd" kort efter ytterligare ett möte med Therese och någon resa blev aldrig av. Han återvände till Odessa, där han mötte upp sin mor. De beslutade att söka hjälp av doktor H. i Berlin. Doktor H. berättade att han hittat en passande kuranstalt nära Frankfurt am Main; en nästan sluten anstalt omgärdad av en hög mur.Pankejev, 72-74. Doktorn ordinerade dock inte honom något annat än bad och Pankejev förstod att han borde lämna anstalten.Pankejev, 75. I Frankfurt konsulterades neurologen Theodor Ziehen. Återigen rekommenderades en kuranstalt, denna gång i Schlachtensee, nära Berlin. Pankejev beslutade att hälsa på Therese i München allt oftare, trots hennes "nyckfulla, inkonsekventa och oberäkneliga beteende".Pankejev, 77-78.

I Freuds vård År 1909 mådde Pankejev bättre, även om han inte kommit över Therese, och beslutade att lämna kuranstalten och resa till Ryssland. Innan dess träffades han och Therese ytterligare en gång i Berlin. De hade ett stort gräl och han bröt med henne. Han ångrade nästan omedelbart sitt beslut och föll på nytt in i en djup depression.Pankejev, 80-81. Hans mor föreslog att de skulle söka upp en doktor D. i Odessa. Doktor D. konstaterade att de behandlingar Pankejev tidigare mottagit varit felaktiga. I stället föreslog doktor D. att Pankejev skulle uppsöka Sigmund Freud. 1909 träffade de Freud i Wien. Till skillnad från de förra läkarna rekommenderade Freud återupptagande av relationen till Therese, dock inte förrän efter flera månaders analys. Pankejev var mycket nöjd med behandlingens utgång.Pankejev, 85. I mars 1911 gick Freud slutligen med på att Pankejev skulle få träffa Therese igen, vilket skedde. Sex månader senare flyttade Therese och Pankejev ihop i Wien. På Freuds inrådan avstod Pankejev från frieri.Pankejev, 87-89.

Senare liv Den 28 juni 1914 avslutades behandlingen hos Freud; vid denna tid träffades för första gången Freud och Therese. Freud tycktes positivt överraskad, och önskade Pankejev och Therese ett lyckligt äktenskap tillsammans när behandlingen avslutats. Det stundande första världskriget kullkastade dock deras planer på giftermål.Pankejev, 91-92. Paret bosatte sig sedermera i Wien. Den 31 mars 1938, i samband med att Nazityskland invaderade Österrike, begick Therese självmord i parets bostad.Pankejev, 113-115.

Symptom Från ha varit ett "stillsamt och fogligt barn" blev Pankejev i 4–5-årsåldern "missnöjd, retlig och våldsam".Freud, 152. I samband med utvecklingen av en djurfobi utvecklade han även ett sadistiskt beteende. Han skrämdes av hästar och stora djur, och drömde samtidigt om att plåga dem, och var "grym mot småkryp".Freud, 153, 160. Han fantiserade även om småpojkar som blev instängda och slagna, allra helst på penis. Utöver anala problem, karaktäriserade av oförmåga att släppa ifrån sig avföring på normalt vis,Freud, 200. led han under tonår och ungdom av återkommande depressioner, ångest och melankoli. Sedermera, i fullt vuxen ålder, drabbades han av vanföreställningen att han hade ett ohyggligt sår på näsan; men då han uppsökte läkare kunde de inte annat än konstatera att hans näsa var hel och frisk.

Nyckeldrömmen Pankejev behandlades på eget initiativ med psykoanalys av Freud 1910–1914. Han led bland annat av återkommande depressioner, melankoli, nervösa störningar, vanföreställningar och anala problem. Både Freud och Vargmannen var övertygade om att orsakerna till hans barndomsneuros fanns dolda bakom Pankejevs så kallade "nyckeldröm".Freud, 165. Pankejev har beskrivit drömmen på följande sätt:

Pankejev hade svårt att skilja på dröm och verklighet och fann det särskilt obehagligt hur stilla vargarna suttit i trädet "utan att åstadkomma någon rörelse i trädgrenarna på ömse sidor av stammen", och hur djuren fäst hela sin uppmärksamhet på honom.Pankejev, 162.

För att förstå drömmen tog Freud i sin analys hänsyn till andra barndomsminnen som Pankejev redogjort för. Att vargarna var vita antogs kunna härledas ur de vita lamm Pankejev sett på godset i Ryssland i sin barndom. Rädslan att bli uppäten av vargarna länkades till hur storasyster Anna brukade skrämma honom med en bild av en liten flicka på väg att slukas av en stor varg. Berättelsen Vargen och de sju killingarna antogs ha tillfört vissa delar till upplevelsen. I berättelsen gömmer sig nämligen en av killingarna i ett klockfodral, medan de andra sex blir slukade av vargen (både sextalet och sjutalet finns således med i berättelsen). Därtill finns vargarnas ”vithet” med i berättelsen; i och med att vargen doppade sina tassar i vitt mjöl, för att undgå att bli igenkänd av killingarna. Trädet och vargarnas hotfulla klättrande i det synes i sin tur höra till morfaderns berättelse, i vilken en varg hoppar in genom en skräddares fönster för att anfalla, men får svansen avdragen. En tid senare blir vargen skrämd på nytt då han tillsammans med sin flock möter skräddaren i skogen. Skräddaren har tagit skydd uppe i ett träd, och vargarna beslutar att bilda en stege för att nå upp till honom. Skräddaren skrämmer den svanslösa vargen genom påminnelsen "ta gråben i svansen", varpå vargen flyr undan, varefter alla vargar ramlar ner i en hög.Freud, 164.

Att vargen i drömmen åt killingar och flickebarn, kopplade Freud till en rädsla för fadern, som enligt Freud brukat ”kärleksfulla hotelser” i stil med ”nu kommer jag och äter upp dig” gentemot sina barn. Drömmen ledde till vargfobi och en allmän dragning till vargar hos Pankejev; bland annat tecknade han omedvetet vargliknande djur som liten.Pankejev, 22.

Via ett senare påträffat minnesfragment kan Freud konstatera att Pankejev haft drömmen strax före sin fyraårsdag, vilken sammanföll med julafton. Han konstaterar nämligen i efterhand att trädet inte var ett valnötsträd, utan en julgran. Pankejev hade denna jul varit väldigt förväntansfull och förväntade att få dubbla uppsättningar presenter. Denna förväntan gav upphov till drömmen, men med stor förskräckelse såg Pankejev att inga presenter fanns i granen; i stället fanns där hotfulla vargar. Freud konstaterade att drömmen innan julaftonen tillika gestaltar ett tidigare minne, att vargen sannolikt är kopplad till fadern, och att Pankejev därmed är rädd att ätas av fadern. Freud menade att Pankejev också skulle haft en sexuell dragning till fadern.Freud, 167.

Freuds slutsats var att Pankejev i mycket unga år (vid cirka 1,5 års ålder) bevittnat en samlagsscen mellan fadern och modern.Freud, 168. I detta fanns åter igen en relation till den barnboksbild systern skrämt Pankejev med som liten; den där en varg är på väg att sluka en liten flicka. Pankejev ansåg själv att vargens ställning på bilden kan ha påmint honom om faderns ställning i det samlag han bevittnat.Freud, 169. Ur detta stammade även Pankejev "analerotiska" anlag.Freud, 171.

Andra tolkningar