Isabella I av Kastilien, född 22 april 1451McKendrick (1969) s. 23 i Madrigal de las Altas Torres, Kastilien och León, död 26 november 1504 i Medina del Campo, Kastilien och León, var drottning av Kastilien och León. Hon och hennes man Ferdinand II av Aragonien gav stabilitet åt båda kungadömena vilket bidrog till att lägga grunden för Spaniens enande. Detta innebar att ett politiskt enat Spanien kunde tas över av deras dotterson, Karl V av Heliga romerska riket av tysk nation.
Den riktiga kastilianska versionen av hennes namn var Ysabel (Isabel i modern stavning), men i de germanska länderna är hon vanligtvis känd som Isabella, som är den italienska formen av hennes namn. På hennes grav står hennes namn i den latinska formen "Helizabeth". I Kastilien är hon mest känd som "Isabel la Católica" ("Isabella den katolska" eller "Elizabeth den katolska") eftersom påven Alexander VI kallade Isabella och hennes man för de katolska monarkerna.
Tidiga år Isabella föddes som Isabella av Trastámara som låg i Madrigal de las Altas Torres. Hon var döpt efter sin mor Isabella av Portugal, ett namn som då var sällsynt i Kastilien. Vid tiden för hennes födelse var hennes äldre halvbror Henrik före henne i arvsföljden till tronen. Henrik var 26 år vid denna tid och var gift men hade inga barn. Hennes bror Alfonso föddes två år senare och flyttade ner henne till tredje plats som tronföljare. När hennes far, Johan II, dog år 1454, blev Henrik kung Henrik IV.McKendrick (1969) s. 24 Hon och hennes mor och bror flyttade sedan till Arévalo. Det var här som hennes mor började förlora sitt förnuft, ett drag som skulle förfölja den spanska monarkin och de kungahus i Europa som härstammar från henne. Dessa tider var oroliga för Isabella. Hon led också av brist på pengar, ett faktum hon senare skulle väva in i den propaganda och de myter hon använde sig av för att kunna komma åt tronen. Trots att hennes far ordnade sitt testamente så att barnen skulle bli väl omhändertagna, gick inte hennes bror Henrik med på det, antingen av dumhet eller för att hålla sina syskon i sin makt. Isabella berättade senare att hon under denna tiden hittade styrka i skrifter och böcker. Isabella hjälpte även sin vän Beatrix de Silva med att grundlägga en nunneorden som var väldigt inflytelserik under hennes tidiga år.
När drottningen, Johanna av Portugal, skulle föda kungens dotter, blev Isabella och hennes bror bortförda från sin mor och fick ett eget hov i Segovia. Det ryktades att drottningen hade många älskare; en av dem var Betrán de la Cueva och när hennes dotter Joanna föddes blev hon kallad Joanna la Beltraneja efter mannen som troligtvis var hennes far.Lindqvist (1991) s. 116 Detta namn har förföljt henne genom historien. Eftersom det aldrig har blivit bekräftat om Joanna var eller inte var Henriks dotter, och de tillgängliga källorna aldrig kommer att besvara denna fråga säkert, är det fullständigt möjligt att Joanna faktiskt hans äkta arvinge. Om det är så, väcker det intressanta frågor om ifall Isabellas inflytelserika regeringstid vilade på legal grund, eller om hon och Ferdinand tekniskt sett var troninkräktare.
På Isabellas tid trodde folket dock att Joanna var en oäkta dotter och de ville inte ha henne till drottning, så när Henrik först sade att Joanna skulle bli hans tronföljare började de håna och protestera mot honom. En adelsman som var ivrig efter makt konfronterade kungen och krävde att kungens yngre halvbror Infanto Alfonso skulle bli utnämnd till efterträdare. De gick till och med så långt att de frågade om Alfonso kunde beslagta tronen. Adelsmännen, som nu hade Alfonso i sin makt och hävdade att han var den sanna härskaren, drabbade samman med Henriks styrka i slaget i Olmedo år 1467. Slaget blev oavgjort. Henrik gick med på att göra Alfonso till sin arvtagare, förutsatt att Alfonso skulle gifta sig med hans dotter, Joanna. Några dagar senare ändrade han sig; Henrik ville skydda sin dotters rätt, och för detta blev han kallad Henrik den svagsinte.
Den 5 juli 1468, strax efter att Alfonso blev utnämnd till prins av Asturias, en titel som då gavs till efterträdaren av Kastilien och Leon, dog han. Den troliga orsaken var böldpest men adelsmännen som hade stöttat honom misstänkte mord.McKendrick (1969) s. 26 Det fanns nu två möjliga tronarvingar, Joanna och Isabella. Joanna stod först i kön med många av adelsmännen vägrade erkänna henne som äkta, vilket ledde till inbördeskrig. För att få med folket på sin sida utnämnde Henrik Isabella till sin arvinge.McKendrick (1969) s. 25 I och med att Isabella förklarades som laglig arvinge gjorde hon en kompromiss med Henrik där hon lovade att inte gifta sig utan Henriks godkännande och Henrik lovade att Isabella inte skulle behöva gifta sig mot sin vilja. De som stod på Isabellas sida uppnådde näst intill allt som de önskade, utan att de gick så långt att de utmanade Henrik. De var inte tillräckligt mäktiga för att kunna göra det och Isabella ville inte heller riskera att principen om att tronen ärvdes i raka led skulle tas bort, eftersom hon själv argumenterade utifrån den principen.
Potentiella äkta män miniatyr|Isabellas och Ferdinands bröllopsporträtt Vid tre års ålder blev Isabella förlovad med Ferdinand, född 10 mars 1452 och son till Johan II av Aragonien.McKendrick (1969) s. 22 Dock bröt hennes bror Henrik förlovningen sex år senare för att hon istället skulle kunna förlova sig med Karl IV av Navarra, som också han var son till Johan II av Aragonien. Men Johan förbjöd detta och bröllopet blev aldrig av. Henrik gjorde då ett nytt försök att hitta en make till Isabella. Valet föll på Alfons V av Portugal. År 1464 lyckades Henrik förena Alfonso och Isabella i det kungliga klostret Santa Maria i Guadalupe, men Isabella vägrade att gifta sig med honom på grund av den stora åldersskillnaden.
Som 16-åring blev Isabella förlovad med 43-åriga Pedro Giron, herre över Calatrava och bror till kungens gunstling, Don Juan Pacheco. Men inte heller detta bröllop blev av eftersom Don Pedro dog av brusten blindtarm under resan för att möta Isabella.
Henrik försökte då ännu en gång få igenom en förlovning mellan Isabella och Alfons V av Portugal, men Isabella vägrade. Efter detta misslyckande försökte Henrik gifta bort Isabella med Ludvig XI:s bror Karl av Berry. Samtidigt förhandlade Johan II av Aragonien i hemlighet med Isabella om ett äktenskap mellan henne och hans son Ferdinand. Enligt Isabella var Ferdinand den bästa kandidaten.Lindqvist (1991) s. 117
För att kunna träffa Ferdinand lyckades Isabella rymma från hovet med ursäkten att hon skulle besöka sin brors grav i Ávila. Ferdinand reste igenom Kastilien i hemlighet, utklädd till köpman. Till detta fanns det två skäl, för det första ville Henrik IV och de flesta av hans adelsmän förhindra ett bröllop, men också för att Ferdinands far inte hade råd att bekosta det följe Ferdinand skulle ha behövt för att genomföra ett ståndsmässigt besök i Kastilien.McKendrick (1969) s. 11 Den 15 oktober träffades Isabella och Ferdinand för första gången. De fattade tycke för varandra, men det fanns mer än ett problem. Isabellas farfar och Ferdinands farfar var bröder. Parterna var således sysslingar och de behövde därför en påvlig tillåtelse för att få gifta sig. Isabella ville inte gå med på ett äktenskap innan hon hade fått en säker dispens. Men Ferdinands far som förutsett att något liknande skulle ske utarbetade tillsammans med ärkebiskopen av Toledo en falsk påvlig bulla, som godkände giftermålet. Isabella gick med på att gifta sig och bröllopet ägde rum den 19 oktober 1469 i Palacio de los Vivero i staden Valladolid.McKendrick (1969) s. 12–13
När Henrik fick vetskap om bröllopet försökte han snabbt övertala påven att upplösa äktenskapet med argumentet att de var kusiner. Han misslyckades dock.
Isabella och Ferdinand kommer till makten År 1474 dog kung Henrik IV, och nu fanns det två personer som slogs om makten: Henriks dotter Joanna la Betraneja och Isabella. Om Joanna blev drottning skulle Kastilien förena sig med Portugal eftersom Portugals kung varit förlovad med henne sedan hon var tolv år, men om Isabella blev drottning skulle det förena sig med Aragonien. Egentligen var det naturligare för Kastilien att förena sig med Portugal eftersom de hade tillhört varandra fram till 1139, medan Aragonien hade skilts från Kastilien år 711.
Några månader efter Henrik IV:s död började ett inbördeskrig mellan Joanna och Isabella. Frankrike stod på Joannas sida, eftersom de var fiender till Aragonien. De hade bestämt att så många som möjligt av Aragoniens provinser söder om Pyreneerna skulle tillhöra de förenade Portugal och Kastilien, medan Roussillon och Balearerna skulle tillfalla Frankrike om de vann.
Isabellas kastilianska trupper förenade sig med Ferdinands och den 1 mars 1476 mötte de de portugisiska trupperna i närheten av Zamora. Efter tre timmar flydde portugiserna. Alfons V var nära att bli tillfångatagen, men han blev räddad av sin son som kom med reservtrupper. Isabella vann kriget och fick ta över makten, och Kastilien och Aragonien förenades.
När Isabella och Ferdinand väl fått makten kom de överens om konkordatet i Segovia, som betydde att Ferdinand regerade i Aragonien och fick delta i regeringen i Kastilien, och Isabella styrde i Kastilien och sköte finanserna. På det sättet delade de på makten. Nu återstod bara erövringen av två stater till för att deras dröm om ett enat Spanien skulle förverkligas - det moriska Granada och Navarra.Wretman & Olofsson (1960) s. 69–70
Isabella genomförde många saker som gjorde henne populär bland folket. Kastilien var mycket kaotiskt på den här tiden, men hon förbjöd adelsmännen att starta privata krig vilket gjorde det fredligare. Hon gjorde domstolarna effektivare och parlamenten mer demokratiska, och hon införde den första motsvarigheten till guardia civil, civilgardet, som tog hand om upprorsmakare och oroligheter.Lindqvist (1991) s. 120
Det händelserika året 1492 1492 var ett viktigt år för Isabella. Tillsammans med Ferdinand slutförde hon återerövringen av Granada i emiratet Granada, vilket betydde slutet för 'reconquista', hon stödde framgångsrikt Christofer Columbus och drev ut judarna och muslimerna från Spanien.
Granada miniatyr|Kapitulationen i Granada avbildad av Francisco Pradilla på en oljemålning 1882. Kungadömet Granada hade styrts av den muslimska Nasrid-dynastin sedan början av 1200-talet. Granada låg skyddat av naturliga barriärer och hade befästa städer. Granada stod länge emot reconquista (återerövringen), men år 1492 fick de se sig besegrade av Isabella och Ferdinand som styrde handfast och beslutsamt, till skillnad från ledarna i Granada som var splittrade och aldrig riktigt representerade en enad front.
Återerövringen inleddes år 1482, och den innefattade provinserna Granada, Málaga och Almería. År 1482 var Granada delat i två läger som stred för varsin kung: Abul Hassan ("den gamle kungen") eller hans son Muhammed, som kallades Boabdil ("den unge kungen"). De var fiender på grund av en kärlekshistoria mellan Abul Hassan och en kristen fånge, Isabel de Solís, som omvänt sig till islam och tagit sig namnet Zoraida, Gryningsstjärnan. När den gamle kungen förälskade sig i henne flydde hans fru och deras söner, däribland Muhammed, från det kungliga palatset Alhambra och uppmanade sina anhängare till uppror mot kungen.Wretman & Olofsson (1960) s. 72 De lyckades driva ut kungen från landet, och 1482 blev Muhammed kung. Han kallades då Muhammed XII.http://www.absoluteastronomy.com/topics/Boabdil
År 1484 tillfångatog spanjorerna Muhammed XII (Boabdil), och hans far och senare hans farbror fick tillbaka makten. Men 1487 släpptes han mot villkoret att Granada betalade skatt till Ferdinand och Isabella, och han kunde återvända till Granada och återuppta styret.. Men han svek löftet, vilket gjorde att de anföll Granada.