miniatyr|Snett nedanför Karlbergsbron – i skogspartiet till vänster – gjordes första fyndet av kroppsdelar efter Catrine da Costa, den 18 juli 1984. da Costa-fallet, eller styckmordsrättegången, styckmordsmålet eller styckmålet, är namnet på en rättsprocess (en rad rättegångar) som pågick i Stockholm mellan 1984 och 2014 sedan delar av en styckad kropp hittats. Processerna har fått mycket publicitet; flera böcker har skrivits och fallet har behandlats i både TV- och radioprogram.
Catrine da Costa 27-åriga Catrine da Costa, född Bäckström i Luleå 1956, var drogmissbrukare och prostituerad i Stockholms innerstad. Hennes farmor var finsk och hennes morfar var från Guadeloupe, så hennes bakgrund var blandad. Hennes morbror var den franskfödde norrlandskonstnären Jannot Derid (make till Gabriella Önstad). Hon och hennes familj flyttade till Stockholmsområdet 1959. Vid sin död var da Costa gift med en man från Portugal, ett land där hon även bott periodvis. Hennes två barn hade omhändertagits av de sociala myndigheterna. Catrine da Costas närmast anhöriga var hennes mor och syster i Solna. Catrine da Costa saknade fast adress och hade under våren 1984 bott i perioder hos olika män och på härbärgen. På pingstdagens förmiddag söndagen den 10 juni 1984 gjordes den sista kända observationen av henne i livet i Kungsträdgården.
Den 18 juli 1984 hittades ett par plastsäckar med delar av en styckad kropp vid Talludden under Essingeleden. Därefter hittades den 7 augusti ytterligare några säckar med delar av samma kropp en kilometer därifrån vid Eugeniavägen vid Karolinska institutet. Kroppen identifieras med hjälp av fingeravtryck som Catrine da Costa. Huvudet, genitalierna, de inre organen och det ena bröstet återfanns aldrig.
I sitt obduktionsutlåtande från den 23 november 1984 skrev dåvarande docenten Jovan Rajs att Catrine da Costa styckats av en person med allmänna medicinska kunskaper – exempelvis i kirurgi och ortopedi – och sakkunskaper i anatomi och obduktionsteknik. Han bedömde även att styckningen föregåtts av ett mord och att gärningsmannen sannolikt hade sadistiska och nekrofila böjelser.
”Allmänläkaren” och ”Obducenten” En rättsläkare vid rättsläkarstationen i Solna misstänktes kort därefter av polisen. Han anhölls den 3 december 1984 men släpptes fem dagar senare i brist på bevis. Han påstods ha varit kund hos prostituerade på Malmskillnadsgatan vid flera tillfällen, och hans arbetsplats låg mellan de båda platserna där delar av kroppen återfunnits. Rättsläkaren och en allmänläkare åtalades i januari 1988 för att tillsammans ha mördat och styckat Catrine da Costa på rättsläkarstationen i Solna. De åtalade kom i massmedia att kallas ”allmänläkaren” och ”obducenten”.
Brottmålet i de allmänna domstolarna Läkarna häktades hösten 1987 och åtalades för mord vid Stockholms tingsrätt i januari 1988. Den 8 mars ansåg en oenig tingsrätt (ordföranden och en nämndeman var skiljaktiga) att det förelåg övertygande bevisning för att de tilltalade begått mordet och rätten beslutade att de skulle sitta i häkte medan de genomgick en rättspsykiatrisk undersökning (RPU).
Rättegången vid Stockholms tingsrätt fick dock tas om.Sinnessjukt. Läst 22 december 2020 Nämndemännen hade låtit sig intervjuas av journalisten Richard Aschberg om vad som sagts under överläggningen. Uppgifterna publicerades i tidningen Aftonbladet den 9 mars 1988. De tilltalades försvarare yrkade i Svea hovrätt att hovrätten skulle undanröja beslutet om RPU och försätta dem på fri fot, bland annat med hänvisning till att rättegångsfel begåtts eftersom nämndemännen berättat om konfidentiella överläggningar samt då rättens ordförande Birgitta Karlholm inte närvarat vid rättens sista överläggning. Hovrätten fann att ett rättegångsfel begåtts samt gjorde en egen bevisvärdering för att kunna bedöma häktningsfrågan. En summarisk genomgång gav vid handen att "flera för de tilltalade besvärande omständigheter som kan tyda på att Catrine da Costas kropp under pingsthelgen 1984 har styckats på rättsläkarstationen i Solna" förelåg, men det saknades utredning i väsentliga avseenden – bland annat i fråga om hur da Costa bragts om livet. Några nämndemän hade "för pressen framhållit att de varit tveksamma till om åklagarens bevisning var tillräcklig", angav hovrätten, som vid en samlad bedömning fann att "det föreligger en beaktansvärd möjlighet att mordåtalet vid en slutlig prövning inte kommer att bifallas", och att tillräckliga skäl för häktning därför inte fanns. De tilltalade skulle därför försättas på fri fot och rättegången göras om.Svea hovrätts beslut nr 9:SÖ 15, meddelat 1988-03-22 i mål nr Ö 703/88:39. Målet togs om i sin helhet med helt nya ledamöter i rätten.
Den 30 maj 1988 inleddes en ny rättegång i Stockholms tingsrätt, ovanlig bland annat eftersom de åtalade inte var häktade, vilket annars är obligatoriskt vid mord. Tingsrätten bad Socialstyrelsens vetenskapliga råd i rättsmedicin att studera fallet, och rådet kom fram till att då vitala organ saknades kunde inte dödsorsak fastställas. Därmed kunde man inte utesluta att hon dött en naturlig död och därefter styckats.Svea hovrätts beslut nr 9:SÖ 15, meddelat 1988-03-22 i mål nr Ö 703/88:39, s. 12f. Domen meddelades den 8 juli och innebar att rätten ogillade samtliga åtal mot de bägge männen (som även var åtalade för grov otukt med barn respektive misshandel). Tingsrätten uttalade dock i sina domskäl att det var "ställt utom allt rimligt tvivel" att läkarna hade styckat den mördades kropp, men att brottet mot griftefriden var preskriberat, då preskriptionstiden för nämnda brott var två år. (Sedan 1993 är preskriptionstiden fem år.)
De frikända läkarna försökte överklaga domskälen, men detta gick inte, eftersom man endast kan överklaga domslut och inte domskäl, och en frikänd person inte kan överklaga ett helt friande domslut. Den 30 september 1988 avvisade hovrätten läkarnas överklaganden, med motiveringen att de hade frikänts i tingsrätten. Därmed förföll även de överklaganden som åklagaren och Catrine da Costas mor hade gjort anslutningsvis.Se Anslutningsöverklagande på Lagen.nu angående denna rättsfigur. I början av år 1989 nekades läkarna prövningstillstånd av Högsta domstolen.
Läkarna klagade var för sig till Europakommissionen, som avvisade klagomålen. Gällande uttalandet om brott mot griftefriden ansåg kommissionen att detta ”kan betraktas som ett rent förtydligande av de rättsliga konsekvenserna av domstolens slutsatser vad gäller de relevanta faktaförhållandena” och inte innebar att domstolen ansåg läkarna skyldiga till något brott.Se Europakommissionens beslut 1992-06-29 i mål nr 15260/89.
Justitiekanslerns granskning av rättsprocessen ledde i mars 1989 till delvis upprättelse för tingsrätten i den första rättegången. Såväl den lagman som ersatte Birgitta Karlholm (Carl-Anton Spak) som hovrättens intervention i ärendet kritiserades och nämndemännens uttalanden i medierna kunde enligt JK inte anses vara ett grovt rättegångsfel som skulle leda till ny rättegång.Se i Justitiekanslerns årsbok JK 1988 B 2 och JK 1989 A 4.
Återkallelse av läkarlegitimationer Socialstyrelsen ansökte hos Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) om att läkarlegitimationerna för obducenten och allmänläkaren skulle dras in, med stöd av tingsrättens skrivning att läkarna styckat da Costas kropp. Ansökan bifölls den 23 maj 1989, men de bägge juristerna i nämnden var skiljaktiga.
Frågan har prövats två gånger i kammarrätten. Första gången, den 6 oktober 1989, upphävde kammarrätten (två av fyra ledamöter) HSAN:s beslut. Högsta förvaltningsdomstolen ålade därefter kammarrätten att ompröva ärendet i hela dess vidd, inkluderat bevisprövningen. Domstolen fann att det inte fanns skäl att ställa lägre krav än som skulle ha gjorts i ett mål om åtal för styckningen (se RÅ 1990 ref. 64). Kammarrätten höll muntlig förhandling i målet varvid såväl läkarna som ett flertal vittnen och sakkunniga hördes.Se bakgrunden i Högsta förvaltningsdomstolens beslut rörande resning 2011-02-04 i mål nr 5654-10 och 5656-10.
Den 31 maj 1991 beslutade kammarrätten att återkallelsen av läkarnas legitimationer skulle bestå. Kammarrätten fann att det var ställt utom allt rimligt tvivel att de bägge läkarna styckat kroppen. När det långt senare framkom att "allmänläkarens" personnummer blivit felaktigt återgivet i kammarrättsdomen, fann kammarrätten inte skäl att rätta felaktigheten i den nära 35 år gamla domen, med hänvisning till "skrivfelets ringa betydelse och den långa tid som gått sedan domen meddelades".Ingen rättelse i styckningsdom, Samhällsmagasinet Avsnitt 2026-05-06
Vid flera resningsansökningar till Högsta förvaltningsdomstolen har läkarna inte vunnit framgång. Ansökningarna har avslagits flera gånger 2001-2014.Se bl.a. Högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 2012 not. 46 med hänvisningar till RÅ 2001 not. 76, RÅ 2004 not. 141 och HFD 2011 not. 10. Vissa ansökningar har inte noterats i Högsta förvaltningsdomstolens årsbok. Den senaste avslogs genom beslut den 13 januari 2014 i mål nr 3748-13 och 3749-13.
Europakommissionen har år 1992 konstaterat att kammarrätten gjort en oberoende prövning: "As regards the Administrative Court of Appeal's [dvs. Kammarrätten I Stockholm] withdrawal of the licence to practise as a doctor the Commission notes that this decision was not based upon any assumption that the applicant had committed a criminal offence or otherwise on the reasoning or findings of the District Court [dvs. Stockholms tingsrätt]. Instead it was based on a thorough and independent evaluation of the correctness of the facts held against the applicant in order to ensure that the standards for professional conduct had been complied with." Något brott mot oskuldspresumtionen rörde det sig alltså inte om, menade kommissionen.Europakommissionens beslut 1992-06-29, i mål nr 15513/89 Europadomstolen har hänvisat till kommissionens beslut och avvisat senare klagomål från läkarna.Se Europadomstolens beslut 5 september 2002 i mål nr 74562/01 och jfr beslut 2 maj 2013 i mål nr 2480/13.
Talan mot staten om skadestånd miniatyr|Justitiekanslern Göran Lambertz satte punkt för läkarnas första resningsärendeLambertz, G.; Löfgren Cederberg, G. (2003-04-15). "BESLUT, Datum 2003-04-15, Dnr 703-03-21, 778-03-20: ANMÄLAN MOT LEDAMÖTER AV REGERINGSRÄTTEN: Justitiekanslerns beslut ". och motsatte sig läkarnas anspråk i den skadeståndsprocess som inleddes 2007.
"Själv stod jag som en åsna mellan två hötappar. Ibland var jag övertygad om att läkarna var oskyldiga, ibland om motsatsen. För det mesta visste jag inte vad jag skulle tro, och så är det än i dag." —Göran Lambertz i sin blogg 2015-12-13.
De två läkarna har genom resningsansökningar försökt att återfå sina legitimationer. Under flera år var professor emeritus i civilrätt Anders Agell ombud för läkarna.
Genom Agell framställde läkarna även anspråk på skadestånd mot staten. Staten (genom Justitiekanslern) invände att dessa skadeståndsanspråk varit preskriberade då alltför lång tid förflutit mellan de påstått skadegörande handlingarna och att läkarna gjorde gällande sina anspråk.
År 2007 väckte läkarna talan mot staten i Attunda tingsrätt. De krävde 40 miljoner kronor i skadestånd.Karin Ekman, Styckmordsläkarna kräver 40 milj kr, SVT.se 2007-12-02 Tingsrätten beslutade, genom rådmannen Nils Hedström, i en mellandom i april 2008, att någon preskription inte hade inträtt. Hedström undgick inte kritik för sitt beslut att ogilla statens preskriptionsinvändning.