Biografer i Stockholm

miniatyr|Zita, Stockholms äldsta i drift varande biograf sedan 1913. miniatyr|Skandia-Teatern, Gunnar Asplunds mästerverk från 1923. De första försöken med permanenta biografsalongerBegreppet "biograf" avser i denna artikel en lokal med tillstånd att visa film för allmänheten, och som permanent används enbart för detta ändamål, enligt definitionen av Kurt Berglund i "Stockholms alla biografer", s. 9. i Stockholm gjordes i slutet av 1890-talet efter att kinematografen hade demonstrerats på Stockholmsutställningen 1897. Innan dess var det mest kringfarande som visade upp biografen som en sorts kuriös underhållning.

År 1905 hade Stockholm tio biografer och vid utgången av 1909 hade antalet stigit till 25 fasta biografsalonger. Året då det fanns flest biografer i Stockholms stad (110 st) var 1943. År 2009 hade antalet sjunkit till ett tiotal, borträknat de biografer i Stockholms förortsområden som bebyggdes först efter 1943. Flest biobesök, 16,8 miljoner, noterades 1956.

Den äldsta biografen i drift är Zita, som uppfördes redan 1913 under namnet Vinter-Palatset. Till de vackraste räknas idag Skandia-Teatern, som invigdes 1923 och byggdes efter arkitekten Gunnar Asplunds ritningar. Den beskrevs av samtida konstexperter som ett mästerverk och är en av de få kvarvarande singelbiograferna i staden. Skandia-Teatern är sedan 2001 renoverad till originalskick och skyddas av kulturmiljölagen.

Filmen kommer till Stockholm thumbtime=2.0|miniatyr|Filmen av Alexandre Promio 1897: H. M. Konungens ankomst till utställningen. mini|vänster|upright|Stockholms första bioannons i Stockholms-Tidningen den 21 juli 1896. miniatyr|stående|vänster|Sveriges första filmaffisch för Lumières Kinematograf i Gamla Stockholm 1897. miniatyr|Stillbild från filmen H. M. Konungens ankomst till utställningen, till höger syns Oscar II och kronsprins Gustaf. miniatyr|Stillbild från filmen Slagsmål i Gamla Stockholm filmat av Alexandre Promio (premiär 1897-07-03). Före 1890-talet fanns inga fasta filmsalonger i Stockholm. Det fanns inte heller det vi idag kallar för film utan man kunde visa händelser i stereoskop- och skioptikonbilder. Vid 1800-talets slut fanns i Birger Jarlspassagen en rad med mutoscope (tittskåp med fotografier som gav en illusion av rörelse när de vevades fram).Berglund (1993), s. 15 Än så länge var det lustiga apparater utan större betydelse som ställdes ut på nöjesfält.

Världens första demonstration av den nya uppfinningen "kinematografen" skedde i Paris den 28 december 1895. Den anordnades av bröderna Auguste och Louis Lumière. Louis Lumière hade konstruerat en apparat som kunde både uppta och återge filmbilder.

Den första svenska filmförevisningen för allmänheten ägde rum i på Nordiska industri- och slöjdutställningen i Malmö den 28 juni 1896. Det var ett halvår efter världspremiären i Paris. Den 21 juli 1896 visade en fransk fotograf "Kinematografen" med Rörliga kolorerade Fotografier i naturlig storlek i Stockholms Tivoli på Södra Djurgården. Denna ”alldeles nya uppfinning” betecknades som ett underverk.Berglund (1993), s. 18

Det stora genombrottet för filmen i Stockholm kom med Allmänna konst- och industriutställningen på sommaren 1897. Bland många attraktioner fanns även visningar av ”lefvande bilder”. Det skedde i en särskild lokal som låg inom miniatyrstaden Gamla Stockholm och kan ses som stadens första biografsalong. Den hade iordningställts av apotekaren och fotohandlaren Numa Peterson och hans son Mortimer. Lokalen rymde omkring 60 personer och kallades "Lumières Kinematograf i Gamla Stockholm". Filmförevisningen arrangerades av Numa Peterson som hade koncession på bröderna Lumières kinematograf och deras filmer i Sverige. Med på de första filmvisningarna var den franske filmfotografen Alexandre Promio, som för Lumières räkning reste världen runt för att presentera och marknadsföra det nya mediet. Entréavgiften var 50 öre för vuxna och 25 öre för barn och programmets längd cirka 15–20 minuter. Filminslagen var i regel bara några minuter långa och bestod huvudsakligen av franska inspelningar som reportage, action, farser och diverse filmtrix. Det blev stor publiksuccé!Berglund (1993), s. 19

Utöver franska produktioner visades även ett aktuellt inslag; Konungens af Siam landstigning vid Logårdstrappan. Filmen handlade om ankomsten av kung Chulalongkorn av Siam med slupen Vasaorden till Logårdstrappan utanför Stockholms slott, där han blir emottagen av Oscar II. Filmen spelades in den 13 juli 1897 av Ernest Florman och visades den 19 juli 1897 på utställningskinematografens program. Filmen anses vara den första helt svenska filmupptagningen.Furhammar (1991), ss. 14–15 Filmsekvensen avslutades med bilder av Drott, Oscar II:s kungajakt.

Ett annat aktuellt bidrag var H. M. Konungens ankomst till utställningen, som filmades av Alexandre Promio den 15 maj 1897 och som är Sveriges första journalfilm. Filmsnutten visade hur Oscar II tillsammans med kronprins Gustaf (sedermera Gustaf V) anlände till utställningsområdet på Djurgården och där hälsades av Prins Eugen. Redan samma dag fick Oscar II se filmen på Stockholms slott där han "uppskattade högeligen att se sig själv på den vita duken".Furhammar (1991), s. 13 Genom utställningen fick kinematografen och filmen ett snabbt erkännande, även socialt eftersom Oscar II personligen blev mycket intresserad av de levande bilderna och lovordade den nya tekniken.

Stockholmsutställningens kinematografapparat flyttades sedermera av Mortimer Peterson till en lokal vid Kungsträdgårdsgatan 12, där tidigare gamla Svenska Panoptikon hade hållit till. Här fanns 63 sittplatser och filmförevisningar ägde rum varje halvtimme. Repertoaren bestod huvudsakligen av franska inspelningar som reportage, tidig "action", farser och diverse filmtrix. Vanligtvis var speltiden bara några minuter.

Lumiéres Kinematograf vid Kungsträdgårdsgatan existerade under ett år fram till augusti 1898. Därefter fanns ingen fast biograf längre i Stockholm, men man visade ”lefvande bilder” i olika varietélokaler bland annat på Berns salonger, Cirkus och Blancheteatern samt i kringfarande biograftält.

Ordet "Biografen" påträffades första gången i januari 1899 i en tidningsannons i Stockholm där det lovades "Lefvande bilder i naturlig storlek". Förmodligen var det filmprojektorns namn som avsågs i annonsen liksom i en annan annons från 1901 för filmvisning med "Elektro-Motor-Biografen".Furberg (2000), s. 11

Fasta biograflokaler vid 1900-talets början miniatyr|Biograf Edison omkring 1905. thumb|Röda Kvarn i Sveasalen 1913. Det skulle dröja till 29 januari 1904 tills Stockholm återigen fick en fast biografsalong. Det var filmutrustningen från Kungliga Vetenskapsakademin som hade flyttats till Blancheteatern. Nu hade tekniken förbättrats och publiken strömmade till. Snart öppnade stadens andra biograf, som hette "Apollo" och låg vid Drottninggatan 71A, i den södra av Davidsons paviljonger. Ett år senare, den 24 mars 1905, skrev Stockholms-Tidningen bland annat "För närvarande gifves föreställningar i tio lokaler. Det är ju en siffra som tydligt vittnat om, att det finns en mycket stor publik för dessa nöjen, och i betraktande af, att flertalet biografteatrar tillkommit under vintern, tycks denna publik alltjämt ökas. Det ser för övrigt ut, som om hvarje stadsdel snart skulle ha sin egen biografteater..."Furhammar (1991), s. 20

I en del källor anges felaktig att Maxim i Birger Jarlspassagen var Stockholms äldsta biograf. Maxim öppnades för filmvisning under namnet "Biograf Varieté" i september 1905 och lades ner 1963. Innan dess hade Stockholm redan permanenta filmvisningar mellan 1897 och 1898.

En av stadens tidiga biografer var Biograf Edison Regeringsgatan 111 intill korsningen Tegnérgatan och Birger Jarlsgatan, som öppnade 1905. Redan 1910 försökte dåvarande ägare John A. Bergendahl att ha teaterföreställningar vid sida om filmvisning, men han fick inte lokalen godkänd. 1916 upphörde biografverksamheten och lokalen blev teater under varierande former ända fram till 1971.Berglund (1993), s. 249 Bergendahl skulle bli en av stadens stora biografägare framöver.

Omkring 1908 falnade publikens intresse för film och befintliga och nya biografer utrustades med scen och orkesterdike för att kunna visa varietéföreställningar, när filmen inte lockade längre. Svackan var dock kortvarig. Vid slutet av 1909 hade Stockholm 25 fasta biograflokaler, mer än hälften låg på Norrmalm. De flesta var små, ombyggda lokaler med cirka 150-200 platser. Störst var Brunkebergs-Teatern med 530 platser. Den första svenska praktbiografen som specialbyggdes för sitt ändamål var Cosmorama i Göteborg, uppförd 1908 med 364 platser (ej att förväxla med high-techbiografen Cosmonova i Stockholm av betydligt senare datum).Furhammar (1991), s. 25

I Stockholm agerade en Nils Petter Nilsson (även kallad "Häst-Nisse"). Han skulle inom loppet av några år skaffa sig en hel kedja av biografer och kan därför betecknas som stadens första biografkung.Berglund (1993), s. 31 1910 grundade han en egen distributionsbyrå och började producera egna filmer under namnet Orientaliska Teatern.Svensk filmdatabas: Orientaliska Teatern Sonen Axel Nilsson drev också en rad biografer bland annat grundade han biografen Vinter-Palatset på Birger Jarlsgatan, sedermera biografen Zita. Barnbarnet Carl Nelson förde familjetraditionen vidare med en stor biografverksamhet under namnet Royal-biograferna och Monark Film. Bland annat ägde och drev han biografen Vinterpalatset vid Norra Bantorget i Stockholm.

En annan tidig biografägare i Stockholm var Karl Hjalmar Lundblad vilken 1906 började som maskinist på Östermalms-Biografen vid Grev Turegatan och med tiden byggde upp en biografkedja kallad Paradenbiograferna. "Flaggskeppet" i Lundblads biografkedja var Paraden som han övertog 1932 och som sedan gav namn åt hela verksamheten. Utöver Paraden ingick bland andra Strand, Fågel blå, Tranan, Caprice och Esplanad. Berglund (1993), s. 32

Kring 1910-talet växte filmindustrin kraftigt, främst i USA men även i Sverige, där Svenska Biografteatern med Charles Magnusson som vd började producera egna spelfilmer, så kallad "konstfilm". Magnusson engagerade regissörer som Mauritz Stiller och Victor Sjöström och började arbeta i den nyuppförda filmateljén på Lidingö.Berglund (1993), s. 47 Nu kunde man visa svenska konstfilmer på Sveriges och Stockholms biografer.

Publiken strömmade till, vilket även förde med sig en ökad etablering av biograflokaler.Furhammar (1991), ss. 44-45 År 1910 hade Stockholm 26 biosalonger, bland dem kan nämnas Götiska Teatern som inrättades i en nybyggd fastighet vid Götgatan 11-13. Den öppnade den 1 januari 1910 och stängde som biograf Mona i maj 1970.Berglund (1993), s. 261 Antalet biografer mer än fördubblades på två år och steg till 56 under år 1912.Berglund (1993), s. 50 I januari 1912 fick staden även sin första storbiograf med 800 platser, det var Röda Kvarn i Sveasalen (namnet kom att användas 1915 för biografen Röda Kvarn vid Biblioteksgatan 5). Byggnaden revs 1913 för att ge plats åt varuhuset NK.Berglund (1993), s. 51

Hösten 1913 öppnades Vinter-Palatset vid Birger Jarlsgatan 37 som lanserades som "första klassens biografsalong". Biografen är den enda som fortfarande (2009) finns kvar i drift i Stockholm, numera under namnet Zita. Några andra biografer som uppfördes på 1910-talet och som höll sig kvar in i 2000-talet var Röda Kvarn vid Biblioteksgatan 5, som öppnade 1915 och fanns kvar som biograf till år 2006, samt Sture-Teatern (öppnad 1915 och stängd 2001).

Biografer i Stockholm

Źródło i licencja