Storbritannien, formellt Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland med kortform Förenade kungariketPublikationsbyrån – Interinstitutionella handledningen (,I Storbritannien och dess kronbesittningar har andra språk officiellt erkänts som legitima autoktona (regionala) språk under Europarådets stadga om landsdels- eller minoritetsspråk. I vart och ett av dessa är Storbritanniens officiella namn enligt följande:
ulsterskotska: eller ; ; allmänt känt som United Kingdom, UK eller Britain, medan Great Britain är en benämning på England, Skottland och Wales), är en konstitutionell monarki som består av öar belägna vid den nordvästra kusten av den europeiska kontinenten.
Landet omfattar ön Storbritannien, den nordöstra delen av ön Irland och många mindre öar. Nordirland är den enda delen av Storbritannien som delar en landgräns med en annan självständig stat, Republiken Irland. Bortsett från denna landgräns är Storbritannien omgiven av Atlanten, Nordsjön, Engelska kanalen och Irländska sjön och är alltså i princip en östat.
Storbritannien är en enhetsstat som styrs under en konstitutionell monarki och ett parlamentariskt system med regeringssäte i huvudstaden London. Det är ett land i sin egen rätt, och består av fyra riksdelar (constituent countries): England, Nordirland, Skottland och Wales. Det finns tre decentraliserade nationella förvaltningar som har olika befogenheter, och de ligger i Belfast, Cardiff och Edinburgh (Nordirlands, Wales och Skottlands respektive huvudstäder). Det finns tre kronbesittningar (Crown Dependencies) och fjorton utomeuropeiska territorier i anslutning till Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland utan att utgöra konstitutionella delar av det. Dessa är rester av brittiska imperiet, som på sin höjd 1922 omfattade nästan en fjärdedel av jordens landyta och var – jämte ryska imperiet, romarriket, Sovjetunionen och mongolväldet – ett av de största imperierna i historien. Brittiskt inflytande kan fortfarande observeras i språk, kultur och rättssystem i många av dess forna territorier.
Storbritannien är ett industriland och har världens sjunde största ekonomi efter nominell bruttonationalprodukt och har den sjunde största ekonomin efter köpkraftsparitet. Det var världens första industrialiserade land och världens främsta stormakt under 1800-talet och tidigt 1900-tal. Storbritannien är fortfarande att anse som en stormakt med ekonomiskt, kulturellt, militärt, vetenskapligt och politiskt inflytande. Det är en erkänd kärnvapenmakt och dess militära utgifter är de femte eller sjätte största bland världens länder. Storbritannien är medlem i Samväldet, G7, G20, OECD, Europarådet, Världshandelsorganisationen, Nato och Förenta nationerna (och permanent medlem av dess säkerhetsråd).
Etymologi och språkbruk Etymologi och historiskt språkbruk Etymologin och historien för statens officiella namn, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, förklaras dels av hypoteserna om namnen på öarna (Stor)britannien och Irland, dels av historien bakom tilläggen Förenade konungariket, Stor‑ och Nord‑.
Britanniens etymologi och inlåningshistoria De äldsta skrivna beläggen på ordstammen i Britannien är forngrekiska Πρετανικαὶ νῆσοι (Pretanikai nēsoi, Pretaniska öarna) och Βρεττανία (Brettania), samt latinska Britannia och Britannicae Insulae (Britanniska öarna).Encyclopædia Britannica, elfte upplagan, artikeln ”Britain” De grekiska och latinska namnen är omformningar av ett obelagt inhemskt ord från ett brittiskt (keltiskt) språk. Det inhemska ordet har rekonstruerats som *Pritanī alternativt *Pritenī.John T. Koch, ”Celts, Britons, and Gaels—Names, Peoples, and Identities”. Trafodion Anrhydeddus Gymdeithas y Cymmrodorion – Transactions of the Honourable Society of Cymmrodorion. 2002, ny serie 9 (2003), 41–56. . ”Tatuerade människor" är en föreslagen betydelse av Pritanī. Ordet är alltså ytterst av inhemsk upprinnelse, men formerna som i dag finns på engelska och alla andra språk än walesiska och bretonska kommer från de klassiska språkens omformningar av det keltiska ordet.
Britannia var år 43–410 en romersk provins, som ungefär omfattade nuvarande England och Wales. Efter att romarna drog sig tillbaka skedde den stora språkliga förändringen att anglosaxare invaderade Britannien och införde sitt språk, så att södra Britannien hade både brittisk‑keltiskt språk och germanskt språk, fornengelska (anglosaxiska). På medeltiden hade ingen politisk enhet på ön Storbritannien namnet ”Britannien” som sitt huvudsakliga namn; namnet Britannien fanns kvar som ett geografiskt och historiskt begrepp, och ett stundom använt begrepp för att anknyta det egna landet (England eller walesiska riken) till historien. ”Britain”, Oxford English Dictionary, andra upplagan, volym två. Oxford 1989.</ref> Namnet som på svenska har formen Britannien kom in i engelskan från latin och från franska. De inflyttade forengelsktalande anglosaxarna upptog under tidig medeltid egna lånordsformer av Britannia.Bosworth Toller's Anglo-Saxon Dictionary online, uppslagsord Bryten-lond, Brytas. De anglosaxiska namnen på Britannien och britter kom från latin, men kan också vara påverkade av brittiskt (keltiskt) språk.<ref> ”Brit, Brett”, Oxford English Dictionary, andra upplagan, volym två. Oxford 1989. Fransktalande normander invaderade på 1000‑talet ön, och fornengelskan övertog i stället den fornfranska namnformen Bretaigne, som blev Britain på nyengelska. De som fortsatte att tala keltiskt brittiskt språk på ön (i dag walesiska) behöll utan avbrott det nedärvda namnet, i dag med formen Prydain.
Särskiljning av (Stor)britannien och Bretagne
Det särskiljande namnet Storbritannien uppkom på medeltiden som ett sätt att särskilja den stora ön från ”Lilla Britannien” (Bretagne); Storbritannien var då inte ett namn på en stat. Kelter med brittiskt språk hade utvandrat till Europas fastland efter anglosaxarnas invasion, och deras bosättningsområde, den nordvästliga halvön i dagens Frankrike, fick samma namn som deras ursprungliga hem Britannia, som har utvecklats till Bretagne på franska (franskan har fortfarande samma namn för Bretagne och det historiska begreppet Britannia, till exempel den romerska provinsen med det namnet). Med tillägg av adjektiv särskildes ”Lilla Britannien” (egentligen ”Mindre Britannien”, latin Britannia minor) från ”Stora Britannien” (egentligen ”Större Britannien”, latin Britannia major).Denys Hay, ”The Use of the term ”Great Britain” in the Middle Ages.” i Proceedings of the Society of Antiquaries of Scotland, 1955–56. ”Lilla Britannien” namnges i dag utan särskiljande adjektiv (engelska Brittany, franska och svenska Bretagne), men adjektivet ”stor” har blivit fast sammansatt med öns namn i bland annat svenskans ”Storbritannien” och i franskans Grande‑Bretagne som beteckningar för ön och (oegenligt men accepterat) som namn för den politiska enheten Förenade kungariket som bildades 1801 och har territorium både på Storbritannien och på Irland. Svenska och andra språk har begränsad användning av namnet Britannien, men engelskan flitigt använder både Great Britain och Britain, med en betydelseskillnad dem emellan (se nedan).
Politiska skäl för namnet (Stor)britannien Det litterära och lärda namnet Britannien var ej administrativt nödvändigt när ön var uppdelad i kungariken under medeltiden. Britannien (Britain) användes med politiska undertoner, ibland som synonym till England och då England gjorde anspråk på överhöghet över Skottland.
När de två kvarvarande kungarikena Skottland och England ingick i personalunion 1603, och ännu mera när rikena förenades 1707 till Kungariket Storbritannien, blev det aktuellt och nödvändigt att allmänt använda beteckningarna britter, brittisk och Storbritannien på engelska och andra språk.
Den nya realunionen namngavs Great Britain efter ön, inte med syftning på storhet genom union, expansion eller prestige och makt. Att det särskiljande Great bara skulle betyda att ön Britannien är ett annat område än halvön Bretagne, och att Great inte alls skulle ha syftat på storhet eller politisk enhet vid någon tidpunkt, är dock möjligen en viss förenkling, om man ser till hur namnet uppfattats. Den förenklade förklaringen att tillägget ”Great” bara vore särskiljande mellan ön Britannien och halvön Bretagne måste kanske modifieras med att under senare medeltid och i början av nya tiden kan orden ”Great” och ”Greater” ha omtolkats till att syfta på en eftersträvad förening av öns riken, genom dominans eller frivillig union. Ett exempel på detta är att ett initiativ till att förlänga ”Britain” till ”Great Britain” kan ha kommit från Skottland, just för att skapa utrymme för en skotsk identitet inom ett förenat Great Britain. Enligt denna hypotes skulle användningen av Britain främst ha sitt ursprung i England, medan Great Britain har haft tillskyndare med skotsk anknytning, inklusive Jakob VI och I.
Språkbrukets statsrättsliga bakgrund Kungariket England införlivade formellt Wales 1536–1543. Kungariket Storbritannien bildades 1707 genom sammanslagning av Kungariket Skottland och Kungariket England, som från 1603 hade varit i personalunion. Därefter bildades 1801 Förenade konungariket Storbritannien och Irland (The United Kingdom of Great Britain and Ireland) genom sammanslagning av Kungariket Storbritannien och det 1542 utropade Kungariket Irland, som från utropandet var i personalunion med England. Monarken av England hade under lång tid varit Lord i delar av Irland och antog 1542 titeln kung i det då utropade kungariket Irland. Kungariket Irland var alltså i personalunion med Kungariket England 1542–1707 och med Kungariket Storbritannien 1707‒1801.
”United” (Förenade) infördes i statsnamnet vid föreningen av Storbritannien och Irland, och syftar icke på den tidigare föreningen av de tre historiska rikena i Storbritannien, som är Skottland, England och Wales. Kungariket Storbritannien beskrevs visserligen 1707 som ett ”United Kingdom” i föreningssakten, men ”United” var inte en del av det officiella namnet; officiellt namn fastslogs med orden ”One Kingdom by the Name of Great Britain”.
År 1922 utträdde Fristaten Irland (före detta Southern Ireland) ur Förenade kungariket, och år 1927 ändrades namnet The United Kingdom of Great Britain and Ireland officiellt till The United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland. Monarkens titel förblev dock ”kung/drottning av Storbritannien och Irland” (med mera) fram till 1953, då Elizabeth II ändrade titeln till ”drottning av Storbritannien och Nordirland” (med mera).
Nordirlands etymologi Alla former av namnet Irland (Ire[land], Éire, Hibernia med flera) går tillbaka till ett inhemsk gaeliskt ord, som tros syfta på fet och fruktbar jord, ytterst av den urindoeuropeiska roten peyh₂-, ”att svälla, bli fet”. Begreppet ”Nordirland” skapades 1920 genom The Government of Ireland Act, som trädde i kraft 1921.
Nutida språkbruk Svenska Storbritannien används normalt på svenska om Förenade kungariket i medie‐ och allmänspråket, fastän det inte inkluderar Nordirland. Adjektivet i allmänspråket är ”brittisk”. I formella sammanhang används Förenade kungariket på svenska.
Engelska På engelska rekommenderar Förenade kungarikets regering i första hand United Kingdom (“Förenade kungariket”) eller förkortningen UK hellre än ”Britain” och ”British”, till exempel i ”UK foreign policy”.
Vid sidan av UK finns på engelska en acceptans för ”Britain” som statsbeteckning, och särskilt för adjektivet ”British”. Regeringen gör undantag från förespråkandet av UK, i uttrycket “British Embassy”. British citizen är den officiella beteckningen på en medborgare i Förenade kungariket, och British anses inkludera Nordirland.