Iberiska halvöns förhistoria börjar med ankomsten av de första hominiderna för 1,3 miljoner år sedan och slutar med de puniska krigen, då territoriet träder in i den skrivna historien. På iberiska halvön finns några av de mest imponerande senpaleolitiska grottmålningarna, tillsammans med målningarna i södra Frankrike,. Iberiska halvön var en viktig plats under tidig metalltid för kulturerna i Västeuropa med mineraler som koppar och tenn. Perioden var något av en storhetstid för iberiska halvön. Under järnåldern splittrades halvön i olika folkstammar och ingen central stat utvecklades utan området kom under inflytande av feniciska och grekiska kolonier slutligen blev den en viktig romersk provins tack vare sitt strategiska läge och sina många rika mineralförekomster.
Paleolitikum Med människans utveckling menas vidareutvecklingen av den mänskliga arten. Sedan Darwin publicerade Om arternas uppkomst 1859, har det formulerats flera hypoteser. Evolutionen har inte följt en rak linje, utan det har funnits variationer med olika arter på olika kontinenter. Historien för den mänsklig närvaron på Iberiska halvön går tillbaka över 1 miljon år, efter upptäckten av en av människans tidigaste förfäder vid Gran Dolina i Atapuerca, vilken har kallats Homo antecessor. Senare utvecklades Neanderthalaren. De första resterna av neanderthalare hittades på Gibraltar. Tidigare menade forskare att iberiska halvön var Neandertalarnas sista fäste i Europa men dateringarna var felaktiga på grund föroreningar. För cirka 40 000 år sedan uppträdde de tidigaste representanterna förHomo sapiens på Iberiska halvön. miniatyr|stående|Utgrävningar vid Gran Dolina vid Atapuerca. På nivån TD-10, där den största gruppen av grävmaskiner befinner sig, har hittats paleolitiska verktyg från äldre stenåldern. På den lägre nivån under byggnadsställningen ligger nivån TD-6, där verktyg från tidig paleolitikum har hittats. Lägre paleolitikum Lägre paleolitikum börjar i Iberiska halvön med den första mänskliga bosättningen för cirka 1,3 miljoner år sedan, och slutar konventionellt för 128 000 år sedan. Den kan studeras främst från genom de mänskliga fossil och stenverktyg som hittats på olika arkeologiska fyndplatser. Den mest betydande platsen är Atapuerca. Platsen har gett många fossil av djur och rester av den tidiga människoarten Homo antecessor. En del fossil av homo visar tecken på att man manipulerat benen med stenverktyg för att komma åt märgen. Detta är de äldsta bevisen för kannibalism i släktet Homo.
I Sima de los Huesos har arkeologer hittat fossil av Homo heidelbergensis, daterade till för cirka 430 000 år sedan. Fynden härstammar från cirka 30 individer och de saknar tecken på bosättning och verkar inte vara resultatet av en katastrofal händelse. De antas vara ett tidigt bevis på begravningar. DNA-analyser från dessa fossil tyder också på en process av kontinuerlig hybridisering mellan olika Homo-arter under hela denna period, fram till artbildningen av Homo neanderthalensis.
Mellanpaleolitikum Mellanpaleolitikum (cirka 128 000 – 40 000) domineras av en långvarig bosättning på den Iberiska halvön av Homo neanderthalensis eller, mer populärt, neandertalare. Denna art hade en tyngre kropp, högre lungvolym och en större hjärna än Homo sapiens. Gorhams grotta (Gibraltar) innehåller ristningar troligen gjorda av neandertalare , vilket tyder på att de hade högre symbolisk tankeförmåga än vad man tidigare antagit. Denna period, liksom den föregående, studeras huvudsakligen från fossiler och stenverktyg, som utvecklas till mode 3 kultur eller med ett annat ord Mousterian. Det finns inga bevis för större användning av ben eller horn för tillverkning av verktyg under neandertalarnas tid. De mycket få bevis för användning av trä kan däremot förklaras av bevarandeförhållande.
Till skillnad från lägre paleolitikum, då bosättningarna vanligtvis skedde på öppna oskyddade platser i terrängen. Grottor användes då mest för speciella omständigheter som vid begravning, ibland vid verktygstillverkning och slakt, Under mellanpaleolitikum användes grottor alltmer för bosättning. Châtelperroniankulturen, som främst är företrädd i södra Frankrike utvecklades under den tidsperiod då Homo neanderthalensis och Homo sapiens samexisterade i Europa, och kulturen tillskrevs till en början Sapiens, men upptäckten av ett helt skelett av Neandethalensis förändrade saken och kulturen tillskrivs nu oftast Homo neanderthalensis. Vissa förhistoriker kallar perioden senmoustérien. Kulturen är dock omdiskuterad som en övergångsindustri. Kronologiskt sett tillhör den mellanpaleolitikum men den visar också på egenskaper hos de senpaleolitiska kulturerna.
Senpaleolitikum miniatyr|320px|Målning i Altamiragrottan Senpaleolitikum (ca 40 000 - 11,500 f.Kr) börjar med den så kallade aurignacienkulturen, vars äldre spår främst har dokumenterats i norra Iberiska halvön ( Asturien, Kantabrien, Baskien och Katalonien) Kulturen skapades av Homo sapiens. Den är senare utbredd över hela den iberiska halvön. Den efterföljande kulturen benämns Gravettian. I Kantabrien är de flesta lämningarna av Gravettian blandade med teknik av aurignacientyp. Kulturen anses därför vara en till området inkommande ny kultur, De första spåren av den moderna människans kolonisering av den inre och västra delen av Iberiska halvön utgörs av gravettiankultur.
Då den senaste istidens nådde sitt maximum isolerades Västeuropa från resten av Europa. Under denna tid utvecklades den så kallade Solutréenkulturen. De äldsta boplatserna på Iberiska halvön har hittats i Les Mallaetes (Valencia), med C-14-datering på 20 890 f.Kr. I norra delen av halvön finns det två skilda tendenser av kulturen i Asturien och det Vasco-Kantabriska området. Viktiga platser med spår av kulturen är grottan Altamira och Santimamiñe. Nästa fas i den senpaleolitiska utvecklingen var Magdalénienkulturen. Inflytandet av Gravettian från Medelhavets kuster kan fortfarande spåras under denna tid. Även I Portugal har det gjorts vissa fynd norr om Lissabon, vid Casa da Moura, Lapa do Suão.
Epipaleolitikum och mesolitikum Omkring 10 000 f.Kr. inträffade en varmare period med snabb avsmältning av inlandsisen. Perioden kallas Allerød. Det stränga kalla klimatet under den senaste istiden mildrades. Denna klimatförändring sker samtidigt som den övre paleolitiska perioden slutar och den epipaleolitiska perioden börjar. Olika källor använder olika terminologi. I norra Europa kallas perioden mesolitikum i södra Europa oftare epipaleolitikum. Om epipaleolitikum inte ingår i den mesolitiska perioden blir mesolitikum en kort period på den Iberiska halvön. När klimatet blev varmare ändrade den sena Magdalénienkulturen på Iberiska halvön sin teknik och därmed kultur. Den viktigaste tekniska förändringen var att man började använda mikroliter och storleken på sten- och benverktyg minskar liksom i andra delar av världen. Grottorna med konst blev övergivna och fynd av konst blir mer sällsynta. Den konst som lever kvar görs mestadels på bärbara föremål, som småstenar eller på verktyg. Kosten förändras då det jaktbara viltet förändrades. Megafaunan försvann nästan helt när stäppen övergick i skogsmark. Djuren som jagas är av mindre storlek, mest rådjur eller vilda getter, kompletterade med fisk och skaldjur där det finns tillgängligt.
Azilian och den asturiska kulturen Den första epipaleolitiska kulturen är Azilien, även känd som mikrolaminär mikrolitism i Medelhavsområdet. Denna kultur är en lokala utvecklingen av Magdalenien. Kulturen utvecklas parallellt med andra regionala kulturer i Central- och Nordeuropa. Ursprungligen fanns kulturen mest i det gamla territoriet för Magdalénienkulturen alltså i Vasco-Kantabrien och den större fransk-kantabriska regionen, men den Azilien spred sig så småningom även till delar av Medelhavets kuster på den Iberiska halvön. Kulturen levde i ett mycket varmare klimat, vilket ledde till täta skogsmarker och att stora flockdjur ersattes med mindre och mer svårfångade skogsinvånare.Logan Museum of Anthropology
En arketypisk plats med azilienkultur på den iberiska halvön är Zatoya i Navarra). Det är svårt att skilja de tidiga elementen av Azilien från de sena spåren av Magdalenien. Denna övergångsplats dateras till 11 760 f.Kr. Helt utvecklad Azilien på samma plats dateras till 8 150 f.Kr., och den följs senare av uppkomsten av den geometriska stenbearbetningen. Den gemetriska tiden fortsätter fram till keramikens ankomst då det subneolitiska stadiet börjar.
I Medelhavsområdet kallas i stort sett samma materiella kultur ofta för mikrolaminär mikrolitism eftersom den saknar den benindustri som är typisk för den fransk-kantabriska azilienkulturen. Kulturen finns i delar av Katalonien, Valencia, Murcia och vid Medelhavet i Andalusien. Den har daterats i Les Mallaetes till 10 370 f.Kr. Den lokala asturiska kulturen var en efterföljare till aziliankulturen, med utbredning något västerut. Den asturiska kulturen hade ett utmärkande verktyg. Det var en hacka som användes för att plocka snäckor från klippor.F. Jordá Cerdá et al., Historia de España I: Prehistoria, 1986.
Geometrisk mikrolitism I de sena faserna av epipaleolitikum kommer en ny trend från norr: den geometriska mikrolitismen, direkt relaterad till Sauveterrian ochTardenoisienkulturen i Rhen-Donau-regionen. Dessa kulturer påverkade den fransk-kantabriska regionen mindre och förändrade inte azilienkulturen nämnvärt. Kulturen har lämnat fler spår i Spanien och Portugal. Den geometriska mikrolitismen i medelshavsområdet har två faser:
Filador fasen var direkt besläktad med den franska Sauveterrian och fanns i främst i Katalonien, norr om floden Ebro. Cocina fasen hade större utbredning och fanns på många platser bland annat Málaga. Den fas hade ett starkt beroende av fiske och insamling av skaldjur. De portugisiska platserna söder om Tajo, Muge-gruppen har dateringar till ca 7350 f.Kr.
Konst miniatyr|Roca dels Moros|Coguls dans, efter Henri Breuil De levantinska hällmålningar som har hittats på över 700 platser längs den östra sidan av Iberiska halvön är de mest avancerade och utbredda som överlevt från denna period i Europa. Den skiljer sig från den senpaleolitiska konsten som finns i norra Spanien. Konsten har berättande scener med små skissartat målade människofigurer ofta skildrande scener. De skiljer sig från de suveränt skildrade enskilda djurfigurer som kännetecknar den paleolitiska konsten. De överlägset vanligaste scenerna är jaktscener, men det finns scener med strid och dans, och rurala med skötsel av tamdjur och jordbruksscener. I vissa scener visas honungsinsamling, mest känd på Cuevas de la Araña en Bicorp. Människor är nakna från midjan och uppåt, men kvinnor har kjol och män ibland kjolar eller damasker eller byxor av något slag, och huvudbonader och masker ses ibland, vilket kan indikera rang eller status.Fuentes: Associació Catalana d´Art Prehistòric.
Neolitikum på den iberiska halvön miniatyr|Vas på Valencias förhistoriska museum dekorerad med intryck av hjärtmusslan