I schack handlar strategi om att sätta upp mål och långsiktiga planer för partiet. Grunden för en strategisk plan är en bedömning av den aktuella ställningen på brädet. Bedömningen tar hänsyn till sådana faktorer som bondestrukturen, pjäsernas placering, svaga fält, med mera. Utifrån detta kan spelaren formulera en plan.
Strategi jämförs vanligtvis med taktik som avser kortsiktiga dragföljder med forcerat spel
Plan Det är viktigt att ha en plan för spelet och det har sagts att "en dålig plan är bättre än ingen plan alls". Utan en plan finns risken att man bara flyttar runt pjäserna med kortsiktiga hot utan något övergripande mål. Planen är sällan densamma under hela partiet utan den behöver bytas eller revideras flera gånger, till exempel när motståndaren gör något överraskande, när man uppnår ett delmål, eller när partiet går in i en ny fas.
Om inte ställningen är forcerad så finns det i regel mer än en tänkbar plan och spelarna kan välja plan efter personliga preferenser och spelstil. I diagrammet spelade vit 14.Da4 vilket Keres kritiserade som planlöst. Han menade att det fanns tre konkreta planer där vit hade utnyttjat sitt friare spel bättre: 14.b4 följt av 15.Db3 och bondeattack på damflygeln. 14.Sh4 g6 15.Dd2! med hotet att föra över damen till kungsflygeln följt av f2-f4. Torndubblering på d-linjen och sedan Lh3.
Men det är inte alltid möjligt att välja plan fritt. I vissa ställningar är det direkt dumdristigt att ge sig på ett kungsangrepp medan andra kan kräva att man gör det för att behålla en positionell fördel man skaffat sig. Som en allmän regel bör man spela på den flygel där man är starkast.
Positionsbedömning Bedömningen av en ställning beror på flera faktorer. Det grundläggande är det materiella styrkeförhållandet som baseras på schackpjäsernas relativa värden. Detta måste vägas mot olika positionella faktorer: Bondestrukturen Svaga fält Pjäsernas placering och aktivitet Öppna linjer och diagonaler Löpare mot springare Kungarnas säkerhet
De två första faktorerna (bondestrukturen och svaga fält) hänger ihop och är relativt statiska. Det kan vara svårt att till exempel bli av med en dubbelbonde eller ändra en låst bondeställning. De övriga faktorerna är mera dynamiska och det krävs ofta ett aktivt spel för att till exempel behålla kontrollen över en öppen linje.
Värderingen av ställningen kan vara till viss del personlig och beroende på ens spelstil. Vissa spelare lägger stor vikt vid löparparet eller en terrängfördel medan andra skattar dynamiska faktorer och angreppschanser högre.
Bondestrukturen
Vilka strategier som är lämpliga beror till stor del på bondestrukturen.
Speciellt viktig är bondeställningen i centrum. Om centrum är låst, med många bönder och få öppna linjer och diagonaler för pjäserna, får spelarna i stället operera på flyglarna. Det kan ske genom att avancera med bönderna på ena flygeln. Om centrum däremot är öppet, med få bönder och öppna linjer, så är det viktigt med ett aktivt pjässpel och en säker plats för kungen.
Det finns också beprövade erfarenheter och "standardplaner" för vanliga centrumformationer som till exempel isolerad d-bonde och hängande bönder.
Terrängfördel
Den sida som har kontrollen över störst del av brädet sägs, med en lite militär term, ha en terrängfördel. Om det inte finns andra faktorer som kompenserar, ger det en fördel i form av en större rörlighet för pjäserna som gör det lättare att operera på båda flyglarna och uppnå olika taktiska och strategiska mål.
Bondemajoritet
I många öppningar får spelarna en bondemajoritet, det vill säga fler bönder än motståndaren, på varsin flygel. Detta är en faktor i positionsbedömningen. Att ha en majoritet på damflygeln kan vara en fördel när båda sidor rockerat kort. Bönderna på damflygeln är mera rörliga eftersom de inte behöver skydda kungen vilket kan göra det möjligt att forcera en fribonde.
Tidigare i partiet, medan det fortfarande finns många pjäser kvar och angreppschanser, kan dock en bondeövervikt på kungsflygeln vara att föredra. I diagrammet kan vit, med pjäserna rätt placerade, spela på ett angrepp med f2-f4-f5 etc.
Angrepp på svaga bönder
I lugna ställningar med positionellt spel är långsiktiga angrepp mot svaga bönder en vanlig plan. Isolerade, efterblivna och dubbelbönder, och basen i en bondekedja, är tacksamma mål, speciellt när de står på halvöppna linjer.
Innan man angriper en svag bonde är det viktigt att se till att den är ordentligt fixerad eller blockerad så att motståndaren inte kan frigöra sig och byta av bonden.
I diagrammet är svarts bonde på c5 svag. Den kan inte garderas av andra bönder eller bakifrån av ett torn. Vits plan är att fixera bonden och sen angripa den med springaren (från a4), löparen (från e3 eller a3) och damen (från a5).
Partiet fortsatte 14.Sa4 De7 15.c4 (fixerar bonden) 15…Sc7 16.Le3 d4 17.Lc1 Lb7 18.La3 Sa6 19.Da5 Sb4 20.Dxc5 Dxc5 21.Sxc5. Vit har erövrat bonden och vann senare partiet.
Svaga fält
Fält kan vara svaga om de inte kan kontrolleras med bönder eller andra pjäser. Typiska exempel är hål i bondeställningen eller fält framför en isolerad bonde eller dubbelbonde.
Om inte motståndaren kan utnyttja svagheten, till exempel genom att placera en pjäs där, spelar svagheten mindre roll. Statiska svagheter, som svaga fält, är också mindre viktiga medan det pågår dynamiskt spel, till exempel ett kungsangrepp. Men när pjäserna byts av och ställningen förenklas kan statiska svagheter bli avgörande.
I diagrammet har svart ett svagt fält på d5. Vi har placerat en springare där och svart kan inte driva bort den. I den här ställningen är springaren starkare än svarts löpare.
Svagheter på vita eller svarta fält
Ibland är det inte bara ett enskilt fält som är svagt utan alla fält av en viss färg. Det händer till exempel när man har alla bönder på vita fält och svartfältslöparen blir avbytt.
I diagrammet har vit offrat en pjäs för att eliminera den svarta löparen på g7. Som resultat av detta är svart mycket svag på de svarta fälten. Vit fortsatte med Dg5 och avancemang med h-bonden. Svart kunde inte försvara sig utan förlorade snabbt partiet.
Principen om två svagheter
I många lägen är det, trots att man har en bättre ställning och kan trycka mot en svaghet hos motståndaren, inte möjligt att bryta igenom eftersom försvararen kan koncentrera sina resurser till att bevaka svagheten. I sådana lägen är det nödvändigt att skapa ytterligare en svaghet och sen bearbeta båda dessa. Detta brukar kallas principen om två svagheter.
Det är lättare att utnyttja flera svagheter om man har en terrängfördel och snabbt kan flytta pjäserna mellan flyglarna. Damen, med sin stora rörlighet, är också bra på att dra nytta av svagheter som framgår av partiexemplet i diagrammet.
Vit står bättre med en mer aktiv dam och säkrare kung, men svarts dam kan gardera e- och g-linjerna så för tillfället finns ingen möjlighet att tränga in i svarts ställning. Vit behöver öppna en front till.
31.a5! Df7
Om 31...bxa5 så följer 32.De1 och svart kan inte gardera både a5 och e6. Efter t ex 32...De7 tränger vit in på damflygeln med 33.Dxa5.
32.axb6 axb6 33.Db3 Db7 34.Db1
Svart kan inte gardera svagheterna på b6 och f5 och vit vann snabbt efter
34...b5 35.Dxf5 bxc4 36.De6+ Kc7 37.d6+ Kd8 38.Dxf6+ Kd7 39.De7+ Kc6 40.De4+ Kb6 41.De8 uppgivet.
Pjäsernas placering och aktivitet Datorer mäter pjäsernas aktivitet genom att titta på hur många drag de kan utföra. Pjäsernas rörlighet är en indikation på att de är rätt placerade. Men det är också viktigt vilka fält pjäserna kontrollerar – det är intressantare att täcka fält i centrum eller runt motståndarens kung.
Kritisk är också pjäsernas samverkan, det vill säga om de samarbetar på ett harmoniskt sätt eller står i vägen för varandra. Det finns konstellationer av pjäser som ofta fungerar bra tillsammans, som löparparet, dam och springare, samt löpare och torn, men det beror alltid på den konkreta ställningen.
Även pjäsernas stabilitet är viktig, speciellt för lätta pjäser. Pjäser som har en utpost där den kan verka under en längre del av partiet är starkare än pjäser som kan jagas bort.
Allmänt bör man sträva efter att få med alla pjäserna i spelet, att centralisera pjäserna (framför allt dam och springare) och att se till att pjäserna garderar varandra (för att undvika att ge motståndaren taktiska angreppsmål).
Förbättra den sämsta pjäsen
Ett vanligt råd, när man tvekar om vilket drag man ska göra, är att bestämma vilken pjäs som står sämst och var man i stället skulle vilja ha den placerad. I diagrammet står vits torn och löpare aktivt men springaren uträttar inte mycket just nu. Den skulle stå bättre på e5 eller g5 men det är inte självklart hur den ska komma dit.
Vit spelade 22.Sb1! och efter 22…Tae8 23.Sd2 e5 24.dxe5 Txe5 25.Sf3 Te3 26.Sg5 har springaren har nått sitt mål och är nu mycket aktiv. Vit vann så småningom partiet.
Avskurna pjäser
En pjäs som blir avskuren från spelet får ett mycket begränsat värde. Oftast rör det sig om löpare eller springare som stängs in av en låst bondestruktur där de bara kan röra sig på ett fåtal fält. Det bästa sättet att utnyttja en avskuren pjäs är att förlägga spelet till en annan del av brädet där den inte kan delta.
I diagrammet är vits löpare avskuren och har ingen möjlighet att delta. Svart avancerade på damflygeln och spelade i praktiken med en pjäs mer. Vits löpare blev kvar overksam på g3 under resten av partiet.
Avbyten
En viktig strategisk fråga är när man ska byta av pjäser och förenkla spelet. Den som har en materiell fördel vill som regel byta av pjäser (men inte bönder) och komma över i ett slutspel. Men det gäller förstås att avveckla på rätt sätt – alla slutspel är inte vunna även om man har mer material.
Den sida som står trångt vill också byta av pjäser för att skaffa sig manöverutrymme. Den som har en strategisk svaghet, till exempel en isolerad bonde, vill däremot undvika förenklingar och i stället behålla komplexiteten i ställningen.
En annan viktig fråga är vilka pjäser man ska försöka byta av. Allmänt ska man byta av motståndarens aktiva pjäser och undvika avbyten av egna aktiva pjäser. Bondeställningen kan avgöra om man vill ha en löpare eller springare kvar, och vilken löpare man vill behålla (för att undvika att få en dålig löpare). Om motståndaren har svaga bönder (isolerade, efterblivna, eller dubbelbönder) så kan det vara en bra idé att byta av lätta pjäser men behålla tornen.
Det är strategiskt rätt att byta av pjäser som är viktiga för motståndarens försvar eller angrepp. I diagrammet har vit en fördel tack vare löparparet och svarts outvecklade damflygel. Men svarts dam håller ihop ställningen och försvarar den svaga bonden på d6. Svart kan fortsätta med ...Sd7 i nästa drag och sen komma ut med tornet. Vit spelade därför lite överraskande 25.Lxe6 fxe6 26.Dh4. Om svart nu byter dam så faller bonden på d6. Svart försökte med 26...Dd7 men efter 27.Dd8+ Dxd8 28.Lxd8 Sd7 29.Lc7 vann vit i alla fall d6-bonden och senare partiet.
Öppna linjer och diagonaler
En öppen linje är en linje utan bönder. En linje med bara bönder av en färg kallas för halvöppen. Att ha kontroll över öppna linjer eller diagonaler är en viktig strategisk faktor. Dels är det svårt för motståndaren att använda linjen eller diagonalen, men framför allt ger det en möjlighet att tränga in i motståndarens ställning. I första hand tänker man då på torn som besätter sjunde raden, där den kan rensa bland motståndarens bönder och angripa kungen.
I diagrammet finns två halvöppna men ingen öppen linje. Vit offrade här en bonde för att öppna d-linjen med 34.e5! Med 34…dxe5 35.Td7+ Kf6 36.Ta7 Kg6 37.Tdd7 trängde vit in på sjunde raden med båda tornen och hade en överlägsen ställning.