Hubert de Besche den äldre

Hubert de Besche den äldre, född 1582 i Liège, Belgien, död 1658 i Tunaberg i Södermanland, var en i Sverige verksam byggmästare.

Biografi Hubert de Besche var bror till Gillis de Besche den äldre, inkallades till Sverige av Karl IX och var från 1613 byggmästare på slottet Tre Kronor i Stockholm. 1613–1619 uppförde han Tyska kyrkans torn i Stockholm, vilket förstördes av eld 1878. Han införde i Sverige styckgjutarekonsten och anlade järn- och mässingsverk.

Hubert och Gillis de Besche startade 1623 Nävekvarns styckebruk.

Liksom de övriga bröderna användes de Besche i sitt nya fädernesland såsom arkitekt. Någon närmare kännedom om hans insatser som byggmästare vid Gripsholm äger man icke. Däremot är det tydligt, att han jämte brodern Gerard de Besche spelat en stor roll för införandet av de nederländska tornspireformerna i vårt land. Vilken andel han haft i Stora Tuna kyrkas torn, vars uppförande anförtroddes åt båda bröderna gemensamt, torde ej kunna fastställas; tydligt är blott, att det fullbordats av Gerard, då de Hubert de Besche kallades till Stockholm för att uppföra tornet och spiran på Tyska kyrkan. Ovan tornkroppen byggde han här en åttkantig lyktformig överbyggnad i två avsatser med en spetsig, likaledes åttkantig spira. Tornet, som 1632 försågs med ett galleri kring murkrönet och 1702 smyckades med fyra pyramider kring spirans bas, härjades av eld 1878. Möjligt är, att de Besche även ledde en reparation av kyrkans valv, som ägde rum 1619. Då hade han emellertid redan fått ett viktigare uppdrag. Sedan 1616 var han nämligen verksam som byggmästare vid Stockholms slott. Här började han bl.a. i öster vid stora borggården uppföra den s.k. kansliflygeln med dess trapptorn mot gården och det fyrkantiga tornet vid längans södra ända. Det sistnämnda var avsett att utgöra en motsvarighet till gamla nordöstra hörntornet, som i samband därmed ändrades. Innan arbetena var avslutade avskedades dock de Besche, tydligen mot sin vilja, och ersattes med en holländsk arkitekt av mera betydande mått, Kasper van Panten. Då hans arbeten uppgick i efterföljarens och senare än mer förändrades, ge bevarade avbildningar av slottet ingen säker kännedom om hans verk. Tydligt är dock, att det, som naturligt är, representerat den nederländska renässansarkitekturen från 1500-talets slut; en påtaglig strävan efter symmetri kan även utläsas ur grundplanen till kansliflygeln.

Under vistelsen i Stockholm erhöll de Besche öppet brev på de båda »tullkvarnar», som funnos i Norrström (28 september–2 oktober 1616). Detta innebar rätt att vid dessa kvarnar upptaga vederbörlig tull mot erläggande av en viss ränta till kronan men därjämte fri disposition över trävirke, järnredskap, stenar och arbetsfolk till kvarnarnas förbättring. de Besche var också husägare i Stockholm. Den 23 september 1617 köpte han för 75 daler av Erik Kyle till Erstavik och Dannäs en gård på Södermalm (vid nuvarande Repslagaregatan), och sedermera utvidgade han sin fastighet genom köp av tomter med hus i närheten. Antagligen bebodde han under några år själv sitt hus, men hans övergång till bruksrörelse föranledde snart nog ombyte av vistelseort, och 1625 hyrde han ut huset till Jacques Tladou, gift med en av hans systrar. Hyressumman var 50 daler om året, men denna innehölls av hyresgästen såsom ränta å skuld, vari de Besche häftade till svågern; endast för vad en väderkvarn på tomten avkastade skulle denne giva redovisning. Även hos andra personer hade de Besche satt sig i gäld, antagligen för att skaffa förlag till sin bruksrörelse, och skulden till svågern ökades både genom direkta lån och genom av denne företagna reparationer å huset och kvarnen. Slutligen uppgick skulden till 998 daler kopparmynt, för vilket belopp de Besche nödgades medgiva inteckning (10 januari 1637). Han erbjöd sin svåger att köpa huset, och då denne avslog anbudet, vände han sig till Louis De Geer, med vilken han stod i nära affärsförbindelse. Uppslaget ledde omsider till resultat. Sedan De Geer 1642 gjort upp de Besches skulder till Jacques Radou, avslöts (14 december 1643) ett köpekontrakt, varigenom de Besche till De Geer för 3 780 daler försålde sin ägande fastighet i Stockholm.

Redan i början av 1620-talet hade de Besche börjat ägna sig åt bruksrörelse. Han blev på detta område en stor, ej alltid så lycklig mångfrestare. Sina företag drev han dels ensam, dels i kompanjonskap med sina bröder Gillis eller Willem, med Louis De Geer eller med andra personer. Början gjordes, då de Besche 3 februari 1623 genom kontrakt fick på sig överlåtet arrendet av Nora och Lindes bergslag jämte Fellingsbro härad. Han inrymde åt sin broder Willem två tredjedelar av affären, och nödigt kapital skulle tillhandahållas av De Geer. De Besche var under de följande åren åtminstone tidvis bosatt på Guldsmedshyttan. Affären blev dock varken lyckosam eller långvarig. Först råkade de Besche i tvist med sina företrädare i arrendet, Kristoffer Andersson och Anders Bengtsson. Vid av- och tillträdessynen, som förrättades 8 september 1623, befanns det, att åtskilliga persedlar fattades, och då de Besche jämte inventeringsmännen anmodade Anders Bengtsson att tillrättaskaffa dessa, blev detta yrkande enligt inventeringsprotokollet »med många spotske och försmädelige ord» avvisat; ännu så sent som 1638 var detta mellanhavande icke uppklarat. Vidare hade de Besche att beklaga sig över oskäliga krav vid leverans av harneskplåtar till Erik Gunnemundssons faktori i Arboga samt över de hinder, som Stockholms borgare lade i vägen för utskeppning av järn, lod och stycken under förebärande, att de ensamma hade rätt att uppköpa brukens tillverkningar; då bröderna de Besche besvärade sig häröver, fingo de rätt hos kammarrådet (27 juni 1626). Å andra sidan var man icke nöjd med de Besches sätt att sköta sitt arrende. Flera gånger (t. ex, 29 juli 1625 och 10 juli 1626) fann sig kammaren nödsakad påminna honom, att han skulle klarera sitt arrende; en gång heter det, att han varit i Stockholm men olovligen begivit sig därifrån utan att ha lämnat det föreskrivna kvantum järn och pengar. »Vi äro», heter det också i ett brev 28 nov. 1626, »av M. Willem och Hybert (de Besche) i ammunitions leverering illa försatte, fordi vi have icke kunnat komma till bruken och inga dugelige plåtar av dem bekommit.» Tydligt är, att de B. icke kunnat göra rätt för sig, och troligen har kompanjonskap et mellan honom och Willem upplösts, måhända därför att De Geer dragit in krediten. Från och med nyåret 1627 överlämnades arrendet av Nora och Lindes bergslag åt Svenska handelskompaniet, och efter dess upplösning kort därefter övergick det till Willem de Besche och Louis De Geer. Vid avträdandet av en del bruk och hamrar ansåg sig de B. icke ha fått ersättning för nedlagda kostnader och beklagade sig häröver hos kammaren (1628). Helt avpoletterad från sin verksamhet i Nora och Lindes bergslag var dock icke de B. Ända till 1636 vitövade han inseende över samtliga bruk därstädes (Rockhammar, Flögfors, Finnåker m. fl.), och sedan han överflyttat till en annan del av landet, fungerade Gillis Radou som hans ställföreträdare. Genom privilegiebrev av 1 sept. 1631 erhöll vidare de B. såsom delägare i ett konsortium tillstånd att taga sig an vissa gruvor i Lindes bergslag samt där uppbygga masugnar och hammare m. m. Det må även i detta sammanhang nämnas, att Torshälla »järnsnideri», som anlagts av änkedrottning Kristina, under någon tid (före 1627) drevs av de B., dock som det synes utan framgång. Genom kontrakt 20 mars 1628 erhöll de B. rätt att uppsätta en kvarn i Torshälla ström, och enligt ett brev från kammaren 22 febr. 1636 har han också fått arrendet av Hyndevads, Eskilstuna och Eckerå kvarnar i Rekarne.

Under senare delen av sitt liv förlade de B. emellertid huvudparten av sin verksamhet till östra Södermanland. År 1623 anlade han och hans broder Gillis — måhända jämte Joakim Danckwardt (se denne) — en masugn vid Nävekvarn; det var upphovet till det berömda bruket med detta namn. För skogstillgången sörjdes genom talrika egendomsförvärv och genom utnyttjandet av en skogstrakt av allmännings natur uppåt Kolmården, och järn bröts av gammalt i trakten. Huvudtillverkningen blev snart styckegjutning Nävekvarns historia under de följande åren är föga känd. Tydligt är emellertid, att de B. snart lämnat befattningen därmed, måhända på grund av sina engagemang i Nora och Linde. Längre fram på 1620-talet innehades nämligen Nävekvarn tillika med det andra styckebruket i trakten, Bränn-Ekeby, av ett konsortium, som leddes av Joakim Danckwardt (se denne) och i vilket Gillis och Gerard de Besche — men ej Hubert — voro delägare. Hur Danckwardt 1627 trängdes ut av Louis De Geer och Willem de Besche och hur dessa tillika med Gillis och Gerard de Besche delade upp arrendet av de s. k. Nyköpingsverken berättas i Danckwardts och de båda brödernas biografier. Det nya bolaget anlade genast ett tredje styckebruk vid Fada. Efter Willem de Besches död inträdde Hubert 1631 i bolaget, och sedan Gillis och Hubert för 8,000 dir kmt köpt Gerards andel, bestod detta av Louis De Geer och Willems arvingar samt Hubert, och Gillis. De båda sistnämnda blevo »administratörer»; arbetsfördelningen mellan dem var tydligen uppgjord så, att Hubert residerade på Nävekvarn såsom disponent för bruken, medan Gillis bodde i Nyköping såsom ekonomisk ledare av verksamheten i dess helhet. Denna vidgades med åren. Den 23 febr. 1632 erhölls privilegium på en hammarsmedja vid Grishyttan. I Nyköping, där 1641 ett s. k. bokverk och en smältugn byggdes vid S:t Annæ kvarn, fabricerades allehanda vapen, spetsar, uddar, gafflar, korta och långa bössor, sablar och värjor. Även stål omtalas bland de produkter, som bolaget exporterade (Svea hovrätts Liber causarum 115:8:17 fol. 2, 15). Ojämförligt viktigast förblev dock styckegjutningen. Vid Nävekvarn, Bränn-Ekeby och Fada drevs den upp till den grad, att den vissa år torde ha överträffat Finspångs. Under åren 1637—46 uppgick hela tillverkningen sammanlagt till 5,893 stycken, vägande i det närmaste 11 millioner skålpund.

Den verkligt ledande kraften i bolaget var tack vare sin kapitalstyrka Louis De Geer. Det var på hans privilegier, som bruksanläggningarna skett (»Louis De Geer och consorter»), och det var han, som alltifrån starten förlagt pengar åt de kapitalfattiga bröderna de Besche mot förbindelse å dessas sida att till honom ensam försälja alla kanoner, som tillverkades vid deras bruk. Till De Geer avläto Gillis och Hubert gemensamt (på tyska) eller Hubert ensam (på franska) rapporter över brukens tillverkning, varornas försäljning och affärernas ställning i allmänhet. Ej sällan vittna breven om penningsvårigheter, vilka tvingade bröderna att anlita De Geers ekonomiska understöd i en eller annan form. Enligt ett kontrakt, som 10 juli 1637 ingicks mellan bröderna de Besche och De Geer, hade den sistnämnde jämte Willem de Besches arvingar nödgats tillskjuta icke mindre än 66,000 dir, vilket bl. a. tillskrevs överdrivna kostnader för arbetsfolk och byggnader. En upprensning av affärerna företogs, varvid bröderna de B. lovade att snarast realisera, inneliggande lager och De Geer åtog sig att till bestämda priser mottaga brukens tillverkning av kanoner och jäm. I ett nytt kontrakt av 24 febr. 1647 erkänna sig bröderna de Besche vara skyldiga De Geer 8,250 dir; för denna summa och försträckningar, som han eventuellt framdeles komme att lämna, förpliktade de sig att till honom leverera »gode och ostrafflige» stycken av de sorter, som De Geer föreskrev, till ett pris av 16 1/2 dir per skeppund; ganska stränga bestämmelser gällde, för den händelse kanonerna vid provskjutning skulle visa sig felaktiga.