Oxfords universitet () är ett kollegialt forskningsuniversitet beläget i Oxford, England, Storbritannien. Oxford har inget känt datum för sitt grundande, men det finns tecken på att undervisning har skett så långt tillbaka som år 1096, vilket gör det till det äldsta universitetet i den engelskspråkiga världen och till världens näst äldsta universitet (efter Universitetet i Bologna). Det växte snabbt från 1167 när Henrik II förbjöd engelska studenter från att bevista Paris universitet. Efter tvister mellan studenter och Oxfords stadsbor år 1209 flydde vissa akademiker nordost till Cambridge, där de etablerade det som blev Universitetet i Cambridge. De två "gamla universiteten" kallas ofta gemensamt för "Oxbridge", vilket syftar på den gemensamma traditionella akademiska kulturen.
Oxfords universitet består av 43 college – varav 36 har privilegiestatus som självständiga organisationer, fyra är Permanent private halls (ägda av religiösa organisationer) och tre är föreningar (kontrollerade av universitetet) – samt en rad akademiska institutioner som är organiserade i fyra fakulteter. Collegen kontrollerar sitt eget medlemskap och sina aktiviteter. Vanligtvis kretsar studenternas sociala liv kring andra medlemmar i colleget. Alla studenter är medlemmar i ett college. Oxford har inget huvudcampus. Dess byggnader och anläggningar är utspridda över stadens centrum och runt staden. Grundutbildningen vid universitetet består av föreläsningar, handledning i smågrupper vid college och hallar, seminarier, laboratoriearbete och handledning som erbjuds av de centrala universitetsfakulteterna och institutionerna. Forskarutbildning erbjuds huvudsakligen centralt.
Oxford driver Ashmolean Museum, världens äldsta universitetsmuseum; Oxford University Press, världens största universitetsförlag; och det största akademiska bibliotekssystemet i hela landet. Under räkenskapsåret, som slutade den 31 juli 2025, hade universitetet en total konsoliderad inkomst på 3,02 miljarder pund, varav 801,3 miljoner kom från forskningsbidrag och kontrakt.
Oxford har utbildat ett brett spektrum av framstående alumner, inklusive 31 premiärministrar i Storbritannien (senast Rishi Sunak) och många stats- och regeringschefer runt om i världen. Från och med oktober 2025, 76 Nobelpristagare, fyra Fields-medaljörer och sex Turingpristagare har tagit studenter, arbetat eller varit gästfellow vid Oxfords universitet. Dess alumner har vunnit 160 olympiska medaljer. Oxford är hem för ett antal stipendier, bland annat Clarendon Scholarship som lanserades 2001 och Rhodes Scholarship som har finansierat doktorander vid universitetet i mer än ett sekel.
Oxfords universitets ceremoniella överhuvud är kanslern, sedan 2025 den tidigare partiledaren för De konservativa och utrikesministern William Hague. Vicekansler och verkställande rektor för universitetet är sedan 2023 hjärnforskaren Irene Tracey.
Oxford anses vara ett av världens bästa universitet. Det rankades som det främsta lärosätet i världenAv totalt ca 20 000 lärosäten. i Times Higher Educations ranking av världens främsta lärosäten 2016, 2017, 2018 och 2019.”World University Rankings 2018”. Times Higher Education. Läst 24 juli 2018.
Historia
Grundandet
När Oxfords universitet grundades är okänt.
Även om ingen officiell påvlig bulla etablerade Oxford, uppstod universitetet på 1100-talet som en del av Västeuropas katolska utbildningssystem. Ändå hävdade en lärd tradition, som noterades på 1500-talet, ett betydligt tidigare 600-talsgrundande av ärkebiskop Theodore av Tarsus (668–690). Detta påstående saknar dokumentation, åtminstone i de bevarade källorna.
Tidig undervisning leddes av präster som Theobald av Étampes, och läroplanen fokuserade på teologi och kanonisk rätt, vilket avspeglade dess kyrkliga rötter. De flesta lärda var medlemmar av prästerskapet fram till reformationen.
På 1300-talet skrev krönikeförfattaren Ranulf Higden att universitetet grundades på 800-talet av Alfred den store. Berättelsen anses idag vara apokryfisk, även om man trodde på den fram till 1700-talet. Det är känt att undervisning vid Oxford existerade i någon form redan 1096, men det är oklart när universitetet bildades. Den lärde Theobald av Étampes föreläste vid Oxford i början av 1100-talet.
Universitetet upplevde en snabb tillväxt från 1167, då kung Henrik II av England, mitt i spänningar med Frankrike och engelska kyrkan, förbjöd sina undersåtar att studera vid universitetet i Paris. Kung Henriks order fick många lärde att återvända och etablera en blomstrande akademisk gemenskap i Oxford. Historikern Giraldus Cambrensis föreläste för sådana lärde 1188, och den första kända utländska forskaren, Emo av Friesland, anlände 1190. Universitetets chef hade titeln kansler från minst 1214, och rektorerna erkändes som en universitas år 1231. Universitetet beviljades ett kungligt privilegiebrev 1248 under kung Henrik III:s regeringstid. Efter tvister mellan studenter och Oxfordbor år 1209 flydde vissa akademiker från våldet till Cambridge, där de senare bildade Cambridges universitet.
Studenterna associerade sig på geografiskt ursprung i två 'nationer', som representerade norr (northerners eller Boreales, som inkluderade engelsmän norr om floden Trent och skottarna) och södern (southerners eller Australes, som inkluderade engelsmän söder om Trent, irländare och walesare). Under senare århundraden fortsatte geografiskt ursprung att påverka många studenters tillhörigheter när medlemskap i ett college eller en hall blev vanligt vid Oxford. Dessutom bosatte sig medlemmar av många religiösa ordnar, inklusive dominikaner, franciskaner, karmeliter och augustiner, i Oxford under mitten av 1200-talet, fick inflytande och underhöll hus eller hallar för studenter. Ungefär samtidigt etablerade privata välgörare college som självständiga akademiska gemenskaper. Bland de tidigaste sådana grundarna fanns William av Durham, som 1249 donerade University College, och John Balliol, far till en framtida kung av Skottland. Balliol College bär hans namn. En annan grundare, Walter de Merton, en Lordkansler av England och senare biskop av Rochester, skrev en serie regler för collegelivet. Merton College blev därmed förebild för sådana institutioner vid Oxford, såväl som vid Cambridge. Därefter bodde ett ökande antal studenter på college istället för i bostäder och religiösa hus.
Åren 1333–1334 stoppades ett försök av några missnöjda Oxfordlärare att grunda ett nytt universitet i Stamford, Lincolnshire, av universiteten i Oxford och Cambridge som vädjade till kung Edvard III. Därefter, fram till 1820-talet, tilläts inga nya universitet att grundas i England, inte ens i London; således hade Oxford och Cambridge ett duopol, vilket var ovanligt i stora västeuropeiska länder.
Renässansperioden
Renässansens nya lärdomar påverkade Oxford starkt från slutet av 1400-talet och framåt. Bland universitetsforskarna under perioden fanns William Grocyn, som bidrog till återupplivandet av grekiska språkstudier, och den framstående bibelforskaren John Colet.
Med den engelska reformationen och brytningen av gemenskapen med den romersk-katolska kyrkan flydde de katolskt lojala lärda från Oxford till kontinentala Europa, där de särskilt slog sig ner vid universitetet i Douai. Undervisningsmetoden vid Oxford omvandlades från den medeltida skolastiska metoden till renässansutbildning, även om institutioner knutna till universitetet drabbades av förluster av mark och intäkter. Som centrum för lärdom och vetenskap minskade Oxfords rykte under upplysningstiden; antalet inskrivningar minskade och undervisningen försummades.
År 1636 kodifierade William Laud, kansler och ärkebiskop av Canterbury, universitetets stadgar.Constitution and Statute-making Powers of the University Dessa förblev till största delen de styrande regler fram till mitten av 1800-talet. Laud var också ansvarig för att bevilja ett privilegiebrev som säkrade privilegier för University Press, och han gjorde betydande insatser för Bodleian Library, universitetets huvudbibliotek. Från Engelska kyrkans början som etablerad kyrka fram till 1866 var medlemskap i kyrkan ett krav för att ta examen som Bachelor of Arts, och dissidenter fick endast examineras till Master of Arts från och med 1871. Universitetet var ett centrum för rojalistpartiet under det engelska inbördeskriget (1642–1651), medan staden stödde den motsatta parlamentariska saken.
Wadham College, grundat 1610, var Sir Christopher Wrens grundutbildningscollege. Han var en del av en grupp experimentella forskare vid Oxford på 1650-talet, Oxford Philosophical Club, som inkluderade Robert Boyle och Robert Hooke. Denna grupp, som ibland har kopplats till Boyles "Invisible College", höll regelbundna möten i Wadham under ledning av skolans rektor John Wilkins, och gruppen bildade kärnan som senare grundade Royal Society.
Modern tid Studenter År 1827 genomfördes en omfattande översyn av universitetets stadgar, vissa över 500 år gamla. Bland de förändringar som gjordes vid denna tid var borttagandet av kravet att studenter skulle svära fiendskap och aldrig förlåta Oxfordinvånaren Henry Symeonis (quod nunquam consenties in reconciliationem Henrici Simeonis), som befanns skyldig till att ha mördat en Oxford-student i mitten av 1200-talet, detta trots att man redan på 1600-talet inte längre visste vad han skulle ha ställt till med för att förtjäna detta.
Före reformerna i början av 1800-talet var kursplanen vid Oxford ökänd för att vara snäv och opraktisk. Sir Spencer Walpole, historiker över samtida Storbritannien och en hög regeringstjänsteman, hade inte gått på något universitet. Han sade: "Få läkare, få advokater, få personer avsedda för handel eller näringsliv, drömde någonsin om att genomgå en universitetskarriär." Han citerade Oxfords universitetskommissionärer 1852 som sade: "Den utbildning som gavs vid Oxford var inte sådan att den främjade avancemang i livet för många personer, förutom de som var avsedda för prästämbetet." Trots detta hävdade Walpole:
Bland de många bristerna med att gå på universitetsutbildning fanns dock en fördel med den, och det var den utbildning som grundutbildningsstudenterna gav sig själva. Det var omöjligt att samla några tusen eller tolvhundra av de bästa unga männen i England, för att ge dem möjlighet att lära känna varandra och full frihet att leva sina liv på sitt eget sätt, utan att utveckla bland de bästa egenskaper som lojalitet, självständighet och självkontroll. Om den genomsnittlige studenten hade lite eller ingen kunskap från universitetet, som var till någon nytta för honom, tog han med sig kunskap om människor och respekt för sina kamrater och sig själv, en vördnad för det förflutna, en hederskod för nuet, som inte kunde annat än vara användbar. Han hade uppskattat möjligheter... av umgänge med män, varav några säkert skulle nå de högsta positionerna i senaten, kyrkan eller vid advokatsamfundet. Han kan ha umgåtts med dem i sina sporter, i sina studier och kanske i sitt debattsällskap; och de kontakter han hade skapat på denna tid hade varit användbara för honom vid den tiden och kunde vara en källa till tillfredsställelse för honom i livet efter livet.
Av de studenter som började 1840 var 65% söner till yrkesverksamma (34% var anglikanska präster). Efter examen blev 87% yrkesverksamma (59% som anglikanska präster). Av de studenter som började 1870 var 59% söner till yrkesverksamma (25% var anglikanska präster). Efter examen blev 87% yrkesverksamma (42% som anglikanska präster).William D. Rubinstein, "The social origins and career patterns of Oxford and Cambridge matriculants, 1840–1900." Historical Research 82.218 (2009): 715–730, data on pages 719 and 724.For more details see Mark C. Curthoys, "Origins and Destinations: the social mobility of Oxford men and women" in Michael G. Brock and Mark C. Curthoys, eds. The History of the University of Oxford Volume 7: Nineteenth-Century (2000) part 2, pp 571–95.