Alan Moore, född 18 november 1953 i Northampton, är en brittisk författare mest känd för sina inflytelserika seriemanus, inklusive serieromanerna Watchmen (1986), tecknad av Dave Gibbons, From Hell tecknad av Eddie Campbell och V for Vendetta (1989), tecknad av David Lloyd. Han har även skrivit en roman, Voice of the Fire samt framfört performancekonst och spoken word med The Moon and Serpent Grand Egyptian Theatre of Marvels, av vilka vissa har givits ut på CD. Han slog igenom som förnyare av DC-förlagets Swamp Thing, vilken han tillförde en samhällsengagerad dimension och tog upp frågor om ekologi, rasism och vapenkontroll. På grund av sitt samhällskritiska skrivande har han kallats "The Orson Welles of Comics".
Moore har även författat minst tre seriealbum som filmatiserats: From Hell (med Johnny Depp i huvudrollen) och The League of Extraordinary Gentlemen (med Sean Connery i huvudrollen). I mars 2006 kom också filmatiseringen av albumet V for Vendetta med Natalie Portman och Hugo Weaving i huvudrollerna. Filmatiseringarna har till stor del skalat bort Moores karakteristiska lek med genrer och samhällskritiska undertext och är att betrakta som renodlade underhållningsfilmer.
Han har även skrivit en kortare serienovell om Batman, The Killing Joke, vilken återger Moores tolkning av skurken Jokerns bakgrundsberättelse. Då Jokern i serierna aldrig har haft ett bestämt ursprung, har denna tolkning blivit populär bland Batmanentusiaster.
Biografi och privatliv miniatyr|200px|Alan Moore, 2008 Alan Moore är son till bryggeriarbetaren Ernest Moore och tryckerskan Sylvia Doreen. Han influerades av sin strikt religiösa farmor. Han växte upp i ett fattigt område, och blev avstängd från skolan vid 17 års ålder för langning av LSD och har senare beskrivit sig själv som "en av världens mest odugliga LSD-langare". Efter detta försökte han bli serietecknare men gick senare vidare till författarskapet. Han fick två döttrar, Amber och Leah, med sin första fru Phyllis. Paret hade även en gemensam älskarinna, Deborah Delano. Sedan Moore hade fått omfattande kommersiell framgång för sitt serieförfattarskap, beslöt han sig för att vända ryggen åt mainstream-serier för att ägna sig åt att utveckla andra projekt. Tillsammans med sin fru och deras älskarinna startade han Mad Love Publishing år 1989. Företaget drabbades av en rad motgångar, varpå Phyllis och Deborah lämnade Alan Moore att leva ensam med sina två döttrar.
Efter misslyckandena med sitt företag och sina förhållanden tvingades Moore att gå tillbaka till mainstream-serieförfattande men han vägrade att återvända till DC eller Marvel. Det dröjde inte länge förrän Moore åter nådde kommersiell kritikerrosad framgång. 1998 planerade han en hel seriebokssamling, senare känd som America's Best Comics, inom vilken han skulle komma att genomföra hela fem volymer helt själv.
I mars 2006 fullbordade Moore sin egenhändigt skrivna seriebokssamling, varpå han tillkännagav sitt beslut att åter ägna sig åt mindre kommersiella projekt. Under 2006 uppträdde han i tv-kanalen BBC:s program The Culture Show, och medverkade i en kampanj för att försöka rädda Northamptons kommunala bostäder från att bli sålda till privata företag. I mars 2007 visade han sig på en hyllningskonsert till Robert Anton Wilsons ära i Queen Elizabeth Hall.
Den 12 maj 2007 gifte han sig med Melinda Gebbie, som han samarbetat med i flera serier. Han är vegetarian, anarkist, magiker och ockultist, och han dyrkar en romersk ormgud vid namn Glykon.
Seriekarriär Tidiga verk Efter att ha hoppat av skolan tillbringade Moore de kommande åren med enklare arbeten, innan han gav sig in på en karriär som serietecknare under sena 1970-talet. Han skrev och tecknade undergroundseriestrippar för musikmagasin som NME under pseudonymen Curt Vile. Detta gjorde han ibland även tillsammans med sin vän Steve Moore (som han inte är släkt med). Under pseudonymen Jill de Ray startade han en veckovis utkommande serie kallad Maxwell the Magic Cat i tidningen Northants Post. Detta gjorde han fram till år 1986. Moore hävdade i inledningen till Acme Press samlade volymer av serien, att han gärna hade fortsatt teckna Maxwells äventyr på nästintill obestämd tid. Detta till dess att Northants Post tryckte en ledarartikel om homosexuellas plats i samhället. Som Moore senare föraktfullt observerade verkade tidningen inte tycka att de skulle ha någon plats i samhället. Han avslutade omedelbart seriens produktion.
Efter att ha beslutat sig för att han inte skulle kunna förtjäna sitt uppehälle som tecknare bestämde han sig för att istället ägna sig åt skrivandet och försåg Marvel UK, 2000 AD och Warrior med manuskript. Hans första mainstreamserie var juniutgåvan 1979 av Hulken för Marvel UK (med David Lloyd som tecknare). Han fortsatte med att skriva korta serier för Doctor Who Magazine och Star Wars Weekly, innan han gav sig in på en hyllad tid som författare av Captain Britain med tecknaren Alan Davis. För 2000 AD började han med att skriva unika Future Shocks och Time Twisters för att sedan gå vidare till serier som Skizz (E.T. på Alan Bleasdales vis) med tecknaren Jim Baikie, D.R. and Quinch (en sci-fiversion av tidningen National Lampoons karaktärer O.C. och Stiggs) och The Ballad of Halo Jones (den första serien av Alan Moore där handlingen kretsade runt en kvinnlig karaktär) med Ian Gibson. De två senaste visade sig bli två av de mest populära serierna som togs med i 2000 AD. Moore blev trots detta mer och mer oroad över sin brist på skaparrättigheter, och slutade 1986 helt att skriva för 2000 AD. Han lämnade då Halo Jones-historien oavslutad. Temat av gräl med förlag över principsaker skulle bli vanlig i Moores senare karriär.
Av allt hans arbete under den här perioden svar det hans projekt för Warrior som drog åt sig störst kritiskt erkännande: Marvelman (senare omdöpt till Miracleman av lagliga skäl). Detta var ett radikalt återskapande av en bortglömd 1950-talssuperhjälte. Han gjorde även V för Vendetta, ett dystopiskt pulp-äventyr om en flamboyant anarkist som klär sig som Guy Fawkes och bekämpar en framtida fascistisk brittisk regering, tecknad av David Lloyd, samt The Bojeffries Saga, en komedi om en brittisk arbetarklassfamilj bestående av vampyrer och varulvar, tecknad av Steve Parkhouse. Warrior lades ned innan dessa historier avslutades, men Moore fick möjligheten att senare avsluta dem med andra förläggare.
Amerikansk mainstream Moores brittiska verk ledde till att han blev uppmärksammad av DC Comics redaktör Len Wein som 1983 anlitade honom att skriva Swamp Thing som då var en dåligt säljande, standardiserad monsterserie. Moore, tillsammans med tecknarna Stephen R. Bisette, Rick Veitch och John Totleben, rekonstruerade och återuppfann karaktären, och tillsammans skapade de en serie av formellt experimentella historier som tog upp miljö- och socialfrågor vid sidan av skräcken och fantasyn. Serien var influerad av forskning om kulturen i Louisiana, vari serien utspelade sig. Moore återupplivade många av DC:s försummade magiska och övernaturliga karaktärer, inklusive Spectre, Demon, Phantom Stranger, Deadman med flera. Han introducerade även John Constantine, en engelsk magiker från arbetarklassen (vars utseende baserats på artisten Sting). John Constantine fick senare sin egen serie Hellblazer, som för tillfället är den serie från DC:s Vertigo-etikett som har publicerats kontinuerligt under längst tid.
Moores satsning med Swamp Thing var både kritiskt och kommersiellt framgångsrik, vilket inspirerade DC att anlita andra brittiska författare så som Grant Morrison, Jamie Delano, Peter Milligan och Neil Gaiman till att skriva serier i en liknande stil, ofta innebärande radikala förbättringar av obskyra karaktärer. De titlarna som därefter följde lade grunden för vad som kom att bli Vertigos tydliga uttryck. Moore själv skrev flera högprofilsserier för DC, bl. a. en annual med Stålmannen 1985 (For the Man Who Has Everything), den sista tvådelade Stålmannenberättelsen (Whatever Happened to the Man of Tomorrow?) innan John Byrne förändrade Stålmannenfiguren 1986, och serieromanen Batman: The Killing Joke tillsammans med tecknaren Brian Bolland.
Serien Watchmen som började 1986 samlades 1987 ihop till en bok och cementerade så sitt rykte. Föreställande sig hur världen skulle ha varit om superhjältar verkligen hade existerat sen 1940-talet skapade Moore och tecknaren Dave Gibbons ett kalla kriget-mysterium i vilket skuggan av ett kärnvapenkrig hotar världen. Hjältarna som har fastnat i denna eskalerande kris jobbar antingen för USA:s regering eller är fredlösa, och är motiverade till hjältedåd på grund av sina olika psykiska problem. Watchmen är icke-linjär och berättad ur flera synvinklar. Den innehåller formexperiment som den symmetriska designen i nummer 5, Fearful Symmetry, där sista sidan är en nästan exakt spegelbild av den första sidan, den näst sista av den andra och så vidare. Det är ett tidigt exempel på Moores intresse för den mänskliga uppfattningen av tid och dess konsekvens på fri vilja. Det är den enda serien som har vunnit Hugopriset i en engångskategori, ("Best Other Form") skapad i stort sett enbart för att uppmärksamma och erkänna dess excellens.
Tillsammans med någorlunda samtida verk såsom Frank Millers Batman - mörkrets riddare, Art Spiegelmans Maus och Jamie och Gilbert Hernandez Love and Rockets var Watchmen del av en trend på sena 1980-talet som gick mot serier med mer vuxet innehåll. Moore blev en tillfällig mediakändis, och den resulterande uppmärksamheten ledde till att han bestämde sig för att dra sig tillbaka från kändisskapet och slutade visa sig på seriekonvent (det sägs att han på ett UKCAC (United Kingdom Comic Art Convention) blev följd in på toaletten av ivriga autografjägare). Marvelman trycktes om och fortsatte för den amerikanska marknaden som Miracleman, utgiven av det oberoende förlaget Eclipse Comics. Namnbytet var pådrivet av Marvel Comics klagomål över möjliga varumärkesöverträdelser. Trots copyrightdispyter med tecknare och anklagelser mot förlaget om utebliven betalning avslutade Moore tillsammans med tecknarna Chuck Austen, Rick Veitch och John Totleben sin berättelse för att sedan ge karaktären till författaren Neil Gaiman och tecknaren Mark Buckingham. Frågan om vem som har äganderätten för karaktären är fortfarande ganska dunkel. Moore och Lloyd tog V för Vendetta till DC, där den blev nytryckt, färglagd och släppt som en serieroman.
1987 lade Moore fram ett förslag till en miniserie vid namn Twilight of the Superheroes, där titeln var en ordvits baserad på namnet på Richard Wagners opera Ragnarök (som heter Twilight of the Gods på engelska). Serien utspelade sig i ett framtida DC-universum, där världen styrs av olika superhjältedynastier, inklusive House of Steel (lett av Stålmannen och Mirakelkvinnan) och House of Thunder (lett av Marvelfamiljen). Dessa två hus är på väg att förenas i ett dynastiskt äktenskap, med deras gemensamma makt som ett potentiellt hot mot friheten. Andra karaktärer, inklusive John Constantine, försöker stoppa det och befria mänskligheten från superhjältarnas makt. Serien skulle även ha återställt DC-universums multipla jordar, vilka hade blivit eliminerade i den kontinuitetsöverseende serien Crisis on Infinite Earths. Serien gavs aldrig klartecken, men kopior av Moores detaljerade anteckningar har dykt upp på internet och i tryck trots DC:s ansträngningar; de anser förslaget vara deras egendom. Liknande element, såsom konceptet hypertid har sedermera dykt upp i DC-serier. Miniserien Kingdom Come av Mark Waid och Alex Ross från 1996 utspelade sig även den i en superhjältekonflikt i DC-universums framtid. Waid och Ross har båda påstått att de hade läst förslaget till Twilight, men att de eventuella likheterna både är små och oavsiktliga.