Neandertalmänniska (Homo neanderthalensis), i vardagligt tal neandertalare, var en förhistorisk människoart i familjen hominider. När arten uppkom är omstritt men den har kronologisk utbredning från cirka f.Kr. till cirka 30 000 f.Kr. Neandertalare levde i Europa och de västra delarna av Asien. Arten är namngiven efter Neandertal ("Neanderdalen") i Tyskland, där man 1856 fann den första fossilen av en neandertalare (neandertalare = "neanderdalare"). Ibland har neandertalare klassificerats som en underart till människan, Homo sapiens subsp. neanderthalensis.
Neandertalaren ansågs länge vara avsevärt mer primitiv än den moderna människan (Homo sapiens), något som har lett till att "neandertalare" använts som en nedsättande beteckning på en person som anses rå, trångsynt och dum. I modern tid har detta reviderats och neandertalare anses numera stå närmare den moderna människan. Neandertalare flyttade runt mellan olika boplatser, de nyttjade eld, tillverkade avancerade verktyg, tog hand om sina äldre, begravde sina döda tillsammans med gåvor, tillverkade smycken och målade avancerade grottmålningar.
Neandertalare var kraftigare byggda än den moderna människan och är troligen den kraftigaste människoart som funnits. Då jakt huvudsakligen utövades med tyngre spjut med stenspets, har det föreslagits att deras kraftiga kroppsbyggnad och styrka här var till fördel, när spjut på nära håll stöttes in i bytesdjur.
Av okänd anledning började neandertalarna kraftigt sjunka i antal för cirka 50 000 år sedan och kom att försvinna helt när den moderna människan vandrade in i Europa från Afrika för cirka 30 000 år sedan. Det har uppskattats att cirka 10 000 neandertalare fanns kvar i Europa vid den tidpunkt då homo sapiens kom till Europa. Exakt hur och varför neandertalarna började dö ut är inte känt men det finns forskare som anser att neandertalarna snabbt assimilerades av homo sapiens och det finns numera genetiska belägg för att neandertalarna och moderna människor fick gemensam avkomma.
Utveckling De flesta forskare anser att Homo heidelbergensis var den sista gemensamma förfadern till neandertalare, denisovaner och den moderna människan innan populationerna blev isolerade från varandra i Europa, Asien och Afrika. Den taxonomiska avgränsningen mellan H. heidelbergensis och H. neanderthalensis är baserad på en lucka i det fossila materialet i Europa för mellan 300 000 och 243 000 år sedan under syreisotopstadiet nr 8 (MIS 8, Marin Isotop Stadium). Neandertalare har beskrivits som fossil efter denna lucka i det fossila materialet. Mot det resonemanget har dock invändningar framförts: 430 000 år gamla ben hittade vid Sima de los Huesos kan representera tidiga neandertalare eller en nära besläktad grupp och det 400 000 år gamla exemplaret Aroeira 3 kan vara en övergångsform. Tidigare ärvda genetiska och senare utvecklade morfologiska drag kan ha existerat samtidigt. Det är också tänkbart att det fanns ett genetiskt utbyte mellan Västeuropa och Afrika under mellersta Pleistocen som dolde dragen av neandertalare hos fossila exemplar som exempelvis Cepranoskallen från Italien och Sićevo Gorge i Serbien, där en underkäke av cirka 500 000 års ålder hittades.
Fossilen är mer kompletta från och med för cirka 130 000 år sedan och framåt. Fynd från denna period står för det stora flertalet av de lämningar av neandertalare som har hittats. De tidigare fynden är mer fragmentariska. Tänder funna i Visogliano och Fontana Ranuccio i Italien antyder att Neandertalarnas typiska tänder hade utvecklats redan för 450 000 - 430 000 sedan under mellan-Pleistocen.
Neandertalarnas utveckling Det finns två huvudhypoteser angående neandertalarnas utveckling för att förklara relationen mellan europeiska mellanpaleolitiska former och senare neandertalare, två fas-teorin och anhopningsteorin. Modellerna har skilda följder för taxonomin av de europeiska fossilen. Båda kan anpassas till olika kronologiska modeller.
Två fas-teorin Två fas-teorin ser en snabb och markant anatomisk förändring mellan den mellanpaleolitiska Homo heidelbergensis och senare neandertalare, antingen strikt bara sett i förhållande till den europeiska delen av arten, eller utvidgat både omfattande den afrikanska och europeiska delen.Rosas A, Bastir M, Martínez-Maza C, García-Tabernero A, Lalueza-Fox C. In: Neanderthals Revisited: New Approaches and Perspectives. Harvati K, Harrison T, editors. New York: Springer; 2006. sidorna 37–70. Man menar att en ensam miljöhändelse under Saaleistiden kan ha orsakat att europeiska H. heidelbergensis snabbt ökade sin kroppsstorlek och fick en robustare kropp och då också en förlängning av huvudet (fas 1) med ökad prognathism i mittansiktet. En artbildning under sen mellanpaleolitisk tid resulterade sedan i en förändring i kraniets och ansiktets tillväxt vilket i sin tur ledde till andra förändringar i skallens anatomi (fas 2). Främst ökade området för nackloben och tinningloben i storlek. Dessa förändringar kan göra det lättare att särskilja mellersta pleistocens olika fynd av H. heidelbergensis och H. neanderthalensis.
Anhopningsteorin Neandertalarnas anatomi kan enligt denna teori ha orsakats av något annat än en anpassning till ett kallare klimat. Anhopningsteorin menar att neandertalarna utvecklades långsamt från H. heidelbergensis, och delar in utvecklingen i 4 stadier: tidiga för-neandertalare (från MIS 12, Elsteristiden), för-Neandertalare sensu lato (i vid mening) (MIS 11–9 under Holstein interglacialen), tidiga neandertalare (MIS 7–5, Saale istiden och Eemian interglacial), och klassiska neandertalare sensu stricto (i strikt mening) (MIS 4–3, Würm istiden).
Delade utvecklingslinjer för Neandertalare och Homo sapiens Flera datum för delningen mellan neandertalare och moderna människor, Homo sapiens, har föreslagits. DNA-studier har gett mycket varierande resultat från för cirka 320 000 till 800 000 år sedan. Tandanalyser antyder en tidigare artuppdelning än för 800 000 år sedan.
En uppdelning för 800 000 år sedan skulle peka på Homo antecessor som den sista gemensamma förfadern men olika varianter av denna modell skulle föra tillbaka datumet för en uppdelning av utvecklingslinjerna till för 1 miljon år sedan. År 2020 gjordes dock en analys av H. antecessor emaljproteomer som antyder att H. antecessor inte är en direkt förfader till de två arterna Neandertalare och H. sapiens.
Ett datum för 600 000 år sedan skulle se H. rhodesiensis som den sista gemensamma förfadern innan delningen av utvecklingslinjen för den moderna människan och Neandertal / H. heidelbergensis linjen. Ett datum för 400 000 år sedan skulle peka på Homo heidelbergensis som den sista gemensamma förfadern. Ett datum för 250 000 år sedan skulle betyda att Homo helmei var den sista gemensamma förfadern och denna tidpunkt för delningen är bland annat associerad med användningen av den modernare Levalloistekniken vid tillverkning av stenredskap, som hittats i båda linjerna. Förfäktare av denna teori är bland annat Stephen Oppenheimer i boken “The Real Eve”.
Utseende Neandertalmänniskan hade en grövre byggd kropp än den moderna människan, med ett bredare och mera utskjutande revbensparti, varigenom de saknade midja. De var ungefär lika långa som Homo sapiens från samma tid, mellan 152 och 168 cm, men betydligt tyngre (kan ha vägt omkring 100 kilo).Kappelman, John (1997) 'They might be giants', Nature 387:126-127 Bäckenbenet var bredare och dess nedre del var längre. Neandertalare i västra Europa var robustare än på andra håll. Deras ryggrad var inte lika svankad (S-formad) som Homo sapiens, och deras hals var kortare. Lårbenet var kurvat framåt från höften till knät, knäskålen bred och fästet vid bäckenet utåtriktat. De hade breda fingertoppar, och den yttersta leden på tummen var förhållandevis lång. Stortån var kortare än de andra tårna och mycket bred.s. 23 ff DNA-tester visar att neandertalarna bar anlag för rött hår och ljus hy, men deras rödhåriga anlag saknade den mutation som rödhåriga Homo sapiens har.
miniatyr|left|Skallar av Homo sapiens (till vänster) och neandertalare (till höger). Neandertalarens skalle var något större än Homo sapiens, vilket också innebär att dess hjärna kan ha varit större. Skallformen skilde sig dock. Högsta punkten låg mitt på hjässan (nutidsmänniskans högsta punkt ligger längst bak). Pannan var bakåtlutande, bakhuvudet utskjutande och längden från panna till bakhuvud större. Å andra sidan var skallen i sidled smalare än kindbenen medan Homo sapiens huvudskål är bredare i sidled än kindbenen. Ansiktet var långt och brett i förhållande till pannan, hakan fallande och ansiktets mittparti var utskjutande: maxillan (överkäken) stack ut längre än pannan och hakan sett i profil. Ansiktet gav därmed ett konvext uttryck. Kindbenen var breda i sidled men kindkotorna var inte särskilt utskjutande framåt, varmed den fördjupning som människor har mellan kindkota och näsa saknas. Neandertalarna hade bred, utstickande näsa och utvuxna ögonbrynsben som var kurvade över ögonen. Bakom de bakre molarerna fanns ett mellanrum. Käkbenet var liksom hos Homo erectus utskjutande. De hade stora, rundade ögonhålor och stora framtänder.s. 9 Tungbenet liknande den moderna människans, men andra fysiska egenheter talar för att de hade ljusare röst.
Kulturen thumb|upright=0.8|right|Rekonstruktion av en gammal neandertalman. Redskapskulturen kännetecknas av bearbetade stenredskap som handyxor, tveeggade redskap och skrapor, huvudsakligen tillhörande Moustérienkulturen. Fynd av kastvapen som kastspjut och pilbågar saknas. Däremot har man hittat jaktspjut som använts som stötvapen. Dessa hade stenspetsar fästa med björksav som värmebehandlats för att bli ett starkt lim. Arkeologiska fynd har gjorts som visar att neandertalarna har tillverkat smycken och därför var kapabla till symboliskt tänkande.
João Zilhão, professor vid Universitetet i Lissabon, sa att neandertalarna hade förmågan att använda symboler och tänka abstrakt, baserat på grottor i Spanien.
Forskningsdata från flera olika utgrävningar pekar på att kannibalism förekom hos vissa grupper av neandertalare (liksom hos moderna Homo sapiens). Ben från Neandertalare har hittats som behandlats på samma sätt som djurben i samma grottor.Defleur et al (1999) Neanderthal cannibalism at Moula-Guercy, Ardeche, France, Science 286:128-131Mann et al (2005) Carnivore and Neandertal Interactions at the Les Pradelles Site, Charente, Southwest France, Abstracts of the Paleoanthropology Society 2005 Meeting
Det har gjorts fynd som tolkats som att neandertalarna ibland begravde sina anhöriga, men detta har på senare tid ifrågasatts.Gargett, R.~H. (1999). Middle Palaeolithic burial is not a dead issue: the view from Qafzeh, Saint-Cesaire, Kebara, Amud, and Dederiyeh. Journal of Human Evolution 37:27-90 Majoriteten av forskarna är dock överens om att beläggen för begravningar är starka. Skelett begravda hela tyder på medvetna begravningar och det finns flera exempel: Kebara, La Chapelle-aux-Saints, La Ferrassie och Shanidar. Kropparna är hela och har varit skyddade mot rovdjur. I graven Amud 7 hittades i Israel en rödfärgad hjortkäke begravd tillsammans med ett 10 månader gammalt spädbarn. Barngravar är associerade med gravgåvor, artefakter och ben. En nyfödd i La Ferrassie hittades begraven med tre flintskrapor, och ett barn från Dederiyeh-grottan i Syrien med en triangulär flintspets på bröstet. Skelettet från Teshik-Tash 1 från Uzbekistan hade en cirkel av stenbockshorn, och en kalkstenshäll stödde huvudet. Fyndet har dock ifrågasatts på grund av bristfällig dokumentation. Invid ett begravt barn från Kiik-Koba på Krim hade ett flintspån med ristningar lagts. Dessa gravgåvor ger dock inte mycket information om neandertalarnas eventuella religiösa idéer.
Språk