Belägringen av Leningrad var en del i den nazityska offensiven mot Sovjetunionen i samband med Operation Barbarossa under andra världskriget och varade i cirka 900 dagar; från 8 september 1941 till 27 januari 1944. Belägringen anses ha börjat när tyska trupper den 8 september skar av de sista vägarna in till Leningrad, sedermera omdöpt till Sankt Petersburg, och kom att bli en av de mest förödande belägringarna i världshistorien i termer av stupade.
Bakgrund thumb|Tyska offensiven i Baltikum 1941 i tre steg:9 juli, 1 september, 5 december. thumb|Karta över omringningen av Leningrad med omnejd i januari 1943. Att inta Leningrad var en av de tre strategiska målen med Operation Barbarossa med tanke på stadens politiska och symboliska värde; staden var bas för den sovjetiska Östersjöflottan och hade en avsevärd industrikapacitet. 1939 stod staden för 11 procent av Sovjetunionens totala industriproduktion.Saint Petersburg-The Soviet Period,"Saint Petersburg." Encyclopædia Britannica. Encyclopædia Britannica Online. Encyclopædia Britannica, 2011. Web. 19 Jul. 2011.
Trots teorier om att Adolf Hitler önskade ockupera staden och införliva området med Nazityskland, som en sovjetisk journalist hävdade, var det tydligt att slutmålet för tyskarna var annorlunda. Hitler hade planerat att efter erövringen hålla en stor segerparad i staden varpå Leningrad skulle jämnas med marken och invånarna likvideras eller deporteras. Långvarig ockupation kunde inte accepteras som metod för att förstöra staden enligt det tyska överkommandot, då man i sådana fall skulle bli skyldiga att sörja för lokalbefolkningens livsmedelstillgång.Reid (2011): s. 132http://www.dw.com/en/wehrmacht-had-policy-of-starvation-in-leningrad/a-17386073
Offensiven mot Stalinlinjen Den tyska ockupationen av de baltiska staterna och det nästintill totala utplånandet av Nordvästfronten avslutades i slutet av juni 1941. Därefter företog sig Armégrupp Nord under fältmarskalk Wilhelm Ritter von Leeb, i enlighet med Operation Barbarossa, att bryta igenom den norra sektionen av den sovjetiska försvarslinje som sträckte sig från Narva ända ner till Odessa – kallad Stalinlinjen.
Trots att Sovjetunionen i princip var helt oförberett på den plötsliga tyska invasionen lyckades sovjetiska trupper under sensommaren sakta ner offensiven i norr till ett mindre utnötningskrig.Battlefield S4/E6 - The Siege of Leningrad, NBC Universal (2000). Bland annat tände man eld på områdets skogar och minerade övergivna byggnader, vilket också fick en psykologisk skadeverkan på tyskarna. Detta räckte dock inte i längden, och tyskarna bröt slutligen igenom Stalinlinjen i slutet av augusti.
I norr hade även Finlands armé nått landets gamla gräns med Sovjetunionen som den låg före vinterkriget. Den finska regeringen ville dock inte delta i vidare anfall, då man ansåg sig ha uppnått sina mål med kriget i att återta territorium man tidigare hade förlorat till Sovjet plus ytterligare områden i ryska Östkarelen så att en fördelaktig försvarslinje kunde upprättas norr om Svir. Därefter avslutades deras offensiv slutgiltigt av Mannerheim den 31 augusti. Istället stannade finska trupper cirka 20 km norr om Leningrad och upprätthöll en blockad på Karelska näset med lågintensiv och sporadisk artillerield.
Belägringen Omringning Tyska trupper från Armégrupp Nord nådde Leningrads södra utkanter i början av september och började gradvis trappa upp artillerielden mot staden. Tyskarna inledde en slutoffensiv mot Leningrad, och den 8 september nådde tyskarna Ladogasjön och skar då av de sista försörjningslinjerna och samma dag inledde de ett massivt artilleribombardemang som orsakade 178 bränder runtom i staden."St Petersburg – Leningrad in the Second World War " 9 May 2000. Exhibition. The Russian Embassy. London
Till tyskarnas förvåning lyckades Röda armén hålla Leningrad längre än de fåtal veckor som man hade räknat med. Redan i slutet av juni hade de sovjetiska myndigheterna uppbådat både stadsmilis och en miljon invånare för byggandet av fortifikationer. När tyskarna inte lyckades erövra staden inleddes istället en långvarig belägring, Leningradborna skulle svältas till underkastelse. Den 7 oktober beordrade Hitler den tyske befälhavaren Alfred Jodl att inte acceptera en sovjetisk kapitulation ens om fienden själv frivilligt gav upp; enligt Jodl skulle tyska soldater inte behöva riskera sina liv i en försåtsminerad stad och inga livsmedel kunde heller avvaras till lokalbefolkningen ifall staden kapitulerade så invånarna skulle antingen dödas eller fördrivas."Nuremberg Trial Proceedings Vol. 8", from The Avalon Project at Yale Law School Roderick Stackelberg, Sally A. Winkle (2013). The Nazi Germany Sourcebook: An Anthology of Texts, Routledge, 5.16a-b Varken Tyskland eller dess allierade Finland hade enligt den tyske marinchefen Erich Raeder något intresse av stadens fortsatta existens efter en seger över Sovjetunionen och därför skulle hela Leningrad utplånas.
På grund av att Hitler i oktober 1941 velade mellan att invadera Ukraina och anfalla Moskva fick Armégrupp Nord lägre prioritet vad gäller resursfördelning för sitt mål att ta Leningrad. Samtidigt gjordes försvaret av staden extra komplicerat av närvaron av de finska trupperna norr om Svir, flera mil bort, då Kremlin inte litade till att de skulle hålla sig still.
Svält och försvar Staden med tre miljoner invånare var nästan helt omringad och ytterst lite förnödenheter nådde fram på grund av belägringen. Följden blev en akut brist på livsmedel och staden med omnejd befann sig under total blockad. Under slutet av hösten och vintern 1941–1942 dog tusentals Leningradbor varje dag av svält och sjukdomar, matransonerna begränsades till 125 gram bröd som mest bestod av sågspån, temperaturerna föll till runt −30 °C och det rapporterades om svältande gäng som dödade och åt upp människor efter att allt annat hade tagit slut.PBS World War 2 Retrieved on March 30, 2010. 260 stadsbor dömdes till fängelse för kannibalism.This Day in History 1941: Siege of Leningrad begins Samtidigt som stadsborna och det lokala försvaret drabbades av svältkatastrof blev staden en symbol för övriga sovjetmedborgare att aldrig ge upp motståndet. Även i västländerna förundrades man över det motstånd som staden bjöd. På våren 1942 blev försörjningsläget lite bättre men fortfarande var det skriande brist på livsmedel.
Det närliggande försvaret organiserades i Leningradfronten och i öster gjorde arméerna i Volchovfronten upprepade försök att bryta igenom de tyska ställningarna runt staden. En av dessa, sovjetiska 8:e armén, ansvarade för att försöka transportera förnödenheter till staden över Ladogasjön. När sjön frös till is mot vintern 1941 skapades rutten kallad Livets väg som varade ända till slutet av april 1942. Över en halv miljon stadsbor, skadade soldater tillsammans med fabriksutrustning, krigsmateriel, museiföremål och annat evakuerades under tung beskjutning från tyska positioner och flygplan. Samtidigt transporterades cirka förnödenheter, mestadels matvaror, till stadens svältande befolkning.Salisbury, Harrison E. The 900 Days: The Siege of Leningrad. New York: Harper & Row Incorporated, 1969. pp. 512-516. Upprättandet av en sjöblockad på Ladogasjön genomfördes gemensamt av tyska, italienska och finska fartyg under sommaren 1942.YLE: Kenraali Talvelan sota (in Finnish)Ekman, P-O: Tysk-italiensk gästspel på Ladoga 1942, Tidskrift i Sjöväsendet 1973 Jan.–Feb., pp. 5–46.
Sovjetiska motoffensiver En rysk offensiv mot belägrarna i januari 1943 lyckades delvis häva belägringen och därmed var den värsta tiden över. Röda armén lyckades dock inte driva bort tyskarna definitivt förrän i januari 1944. Officiellt slutade belägringen 27 januari 1944.
Offer Hur många av stadens invånare som omkom vet man inte exakt. Ryska myndigheter uppgav först att 670 000 civila omkommit, men den siffran anses vara för låg. De mest tillförlitliga bedömningarna idag beräknar att cirka en miljon civila dog. Staden blev av Stalin utsedd till en ”hjältestad”, den första ryska staden i kriget som fick den utmärkelsen. Vissa historiker menar att belägringen kan jämföras med folkmord på grund av den nazistiska tankegången som låg bakom tyskarnas användning av svält som krigsstrategi i Sovjetunionen rent allmänt.
Se även För försvaret av Leningrad, medalj som utdelades för försvaret av Leningrad. Livets väg Leningradsymfonin
Referenser
Vidare läsning Faktatexter
Skönlitteratur Ales Adamovitj & Daniil Granin: Leningrad - belägrad stad (1979), översättning: Hans Magnusson, Göteborg, Fram, cop. 1990. David Benioff: Tjuvarnas stad (2009), översättning: Ulf Gyllenhak, Stockholm : Forum, 2009, Lidija Ginzburg: Anteckningar från belägringen (1984), översättning: Karin Grelz, Kristianstad: Umbra solis, 1999. Eino Hanski: Den långa vintern (1967), nyutgivning 1979, Stockholm : Askild & Kärnekull, Eino Hanski: Den långa resan (1967), nyutgivning 1979, Stockholm : Askild & Kärnekull,
Externa länkar
Kategori:Sovjetunionen under andra världskriget Kategori:Sovjetiska slag Kategori:Tyska slag Kategori:Finländska slag Kategori:Belägringar Kategori:Slag under andra världskriget Kategori:Slag i Ryssland Kategori:Sankt Petersburg under 1900-talet