thumb|Illustration från Tales from Shakespeare, McLoughlin Bros., 1890 Timon av Aten (originaltitel The Life of Timon of Athens) är en pjäs av William Shakespeare om en atensk man som avskyr mänskligheten. Oftast betecknas den som en tragedi, inspirerad av historiska händelser. Skådespelet är ett av Shakespeares minst spelade, därtill ett av hans mest svårtolkade och svårspelade.
Pjäsen kan bara dateras gissningsvis genom jämförelse med andra Shakespearepjäser. Shakespeares främsta källor anses vara Plutarkos och Lukianos. Dramat handlar om den rike atenaren Timon som utnyttjas av sina falska vänner och i bitterhet drar sig tillbaka till ödemarken där han förbannar mänskligheten. Till formen är pjäsen motsägelsefull och bitvis osammanhängande som om den inte var färdigskriven. Den har en satirisk underton. Ett centralt tema i pjäsen, som kan ges skilda läsarter, är att man inte kan köpa sig vänskap.
Tillkomsthistoria Datering Det finns få ledtrådar som kan ge någon vägledning om pjäsens tillkomsttid. Det har utvecklat sig en tradition som på grundval av tendens och eventuellt källmaterial vill placera pjäsen i samma period som Kung Lear, Antonius och Cleopatra och Coriolanus, alltså mellan 1604 och 1609.The Oxford Companion to Shakespeare sid 475Erik Frykman: Shakespeare sid 288f De som vill datera texten till 1604-1605 utgår från motivlikheten med Kung Lear, bland annat har framförts att Timon från Aten skulle kunna vara en förstudie till Kung Lear. De som vill datera texten till senare utgår från att Shakespeare använt Plutarkos som källa även för Antonius och Cleopatra samt Coriolanus. Mot det talar att Shakespeare hade Plutarkos som källa redan för Julius Caesar som hade premiär redan 1599.Kurt Aspelin: Timon från Aten sid 23f Pjäsen trycktes första gången i First Folio, utan aktindelning. Detta tyder på att den tillkom före mitten av 1608, då Shakespeares teatergrupp The King's Men började använda Blackfriars Theatre. Eftersom det är en inomhusscen, så krävde den skådespel indelade i akter för att kunna byta ut ljusen i salongen.
Pjäsens källor Källor som Shakespeare kan ha använt vid skrivandet är bland andra Lukianos dialog om misantropen Timon (som fanns tillgänglig på latin, franska och italienska), William Painters (ca 1540-1595) Palace of Pleasure från 1566, och - framförallt - Plutarkos biografier över Alkibiades och Marcus Antonius i Bíoi Parállēloi som sedan 1579 förelåg i engelsk översättning av Thomas North, grundad på en fransk version av Jacques Amyot.Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 218fRobert S. Miola: Reading the Classics i A Companion to Shakespeare sid 176 Det är den historiske atenaren Timon som Lukianos skriver om i sin dialog och som således kan vara förebilden till Timongestalten. Timon levde mot slutet av 5:e århundradet fvt samtidigt som Sokrates.Timon, Meyers Konversations-Lexikon, Leipzig 1885-1892
I Marcus Antonius-biografin finns berättelsen om den historiske misantropen Timon av Aten kortfattat återgiven. Därifrån har Shakespeare hämtat Timons gravskrift (epitafium), historien om Timons fikonträd där atenarna får hänga sig och Timons ensliga gravplats, omfluten av havet.Kurt Aspelin: Timon från Aten sid 24-27 För övrigt har Shakespeare förhållit sig fritt till dessa eventuella källor, men det finns detaljer som liknar Lukianos framställning.
Från Lukianos torde Shakespeare ha hämtat de centrala omständigheterna kring att Timon var en rik och lycklig man vars förmögenhet förslösades av svekfulla vänner liksom kring Timons liv i ödemarken. Hos Lukianos finns även detaljer som att Timon liknar sina tidigare vänner vid djurmetaforer. Om Lukianos inte var tillgänglig i original för Shakespeare bör han ha fått kännedom om texten genom andrahandskällor.Kurt Aspelin: Timon från Aten sid 27f
Det finns även inslag som pekar mot att Shakespeare känt till Michel de Montaignes essä Of Democritus and Heraclitus från mellan 1580 och 1595, där Timon-stoffet ägnas viss uppmärksamhet,Kurt Aspelin: Timon från Aten sid 29f liksom John Lylys pjäs Campaspe framförd 1582. Andra källor för Timonmotivet kan vara Matteo Maria Boiardos drama Timone från omkring 1487 som också bygger på Lukianos.
Man har även hittat likheter mellan Shakespeares verk och den anonymt författade, engelska farsen Timon (ca 1580–1610). Till exempel återfinns låtsasbanketten med varmvatten där. Möjligt är emellertid att farsen tillkom efter Shakespeares text. Om den skrevs före är det tänkbart att båda verken lånar element från en förlorad skrift av Lukianos.
Tryckningar och text thumb|Timon framför sin grotta. Teckning av Richard Cosway från omkring 1805. Timon av Aten låg opublicerad fram till att den inkluderades i First Folio 1623 som sammanställdes av Shakespeares skådespelarkollegor John Heminges och Henry Condell och publicerades av Edward Blount och Isaac Jaggard.The Oxford Companion to Shakespeare sid 145
Frågan om upphovsmannaskap Till följd av styckets ofullbordade, splittrade och motsägelsefulla karaktär både ifråga om dramatisk struktur och stilnivåer, förekom tidigare livliga diskussioner om ifall Shakespeare skulle ses som ensam upphovsman eller inte. Generellt ansågs då att Shakespeare var upphovsman till de dramatiskt, estetiskt och verstekniskt mer avancerade partierna och att någon annan kunde ha skrivit resten. Dessa diskussioner anses sedan länge som föråldrade och har i allmänhet övergivits. Istället har diskussionen kommit att handla om i vilken grad pjäsen skall kunna ses som fullbordad eller som ett ofärdigt utkast.Kurt Aspelin: Timon från Aten sid 21f
Angående en eventuell samarbetspartners identitet har den engelska dramatikern Thomas Middleton lyfts som förslag.Woudhuysen, H. R.: Shakespeare's writing: from manuscript to print i The New Cambridge Companion to Shakespeare sid 34 Utförliga studier som vissa litteraturvetare har gjort av pjäsens språk, svordomar, stavning, ordförråd och närbesläktade detaljer, visar att delarna som Middleton kan ha skrivit är bland annat akt I, första scenen,William Shakespeare: Timon af Athen, akt I scen 1, översättning Carl August Hagberg och akt III.William Shakespeare: Timon af Athen, akt III, översättning Carl August Hagberg Dessa episoder fokuserar på det förrädiska beteendet hos Timons långivare, men innehåller även eleganta tal av Alcibiades och Apemantus.
Oavsett om pjäsen blev till i ett samarbete, eller om den är en omstrukturerad version av ett tidigare arbete, enas man om att det mesta i verket är skrivet av Shakespeare själv. Dessutom anser majoriteten att pjäsen verkligen är ofärdig. Vissa avsnitt är rena utkast, där man kan se hur författaren har filat på den för Shakespeare sedvanliga blankversen men inte färdigställt den, vilket resulterar i att texten inte alltid följer versmåttets rytm (se till exempel akt I, andra scenenWilliam Shakespeare: Timon of Athens, act I scene 2 (raderna 537-550), OpenSource Shakespeare på originalspråket). Shakespeare har alltså inte polerat Timon av Aten till sin normalt höga standard innan arbetet avslutades.
Andra nämnvärda teorier om hur Timon av Atens problem kom till stånd förutom de två redovisade är att den antingen blev oskickligt redigerad av ett teaterbolag, eller att Shakespeare kände sig uttråkad över att behöva skriva ytterligare en tragedi och därför hastade genom skrivprocessen.
Handling Rollfigurer Efter Åke Ohlmarks.William Shakespeare: Timon från Aten i Tragedier, översättning Åke Ohlmarks, sid 354William Shakespeare: Timon af Athen: Personer, översättning Carl August Hagberg, sid 1
Timon; en atensk ädling Lucius, Lucullus, Sempronius; höga herrar, hans smickrare Ventidius; en av Timons falska vänner Alcibiades; atensk hövitsman Apemantus; vresig filosof Flavius; Timons hovmästare
En poet, en målare, en juvelerare, en köpman, en gammal atenare Flaminius, Lucilius, Servilius; Timons tjänare Caphis, Philotus, Titus, Hortensius, andra; tjänare till Timons fordringsägare och de atenska ädlingarna En page, en narr, tre främlingar Phrynia, Timandra; Alcibiades' älskarinnor Ädla herrar, senatorer, ämbetsmän, banditer, följesmän, etc.
Resumé thumb|Timon slösar, akt 1, scen 2. Gravering av R. Rhodes efter en målning av Henry Howard. Skådeplatsen är Aten och en skog i grannskapet.
Pjäsen skildrar hur en rik man i antikens Aten, Timon, slösar alldeles för frikostigt med sina tillgångar för att behaga vännerna omkring sig. När han hamnar djupt i skuld vägrar de som han tidigare har skämt bort att låna honom pengar. Timon förlorar förståndet och rymmer till en grotta i skogen. Där blir han allt mer hatisk mot det falska människosläktet. När han en dag letar efter mat hittar han guld nedgrävt i marken. Han skänker bort guldet till sin gamle vän Alcibiades, en general som är på väg till Aten för att erövra staden med sina trupper. Timon dör, Alcibiades segrar. Han straffar enbart sina egna fiender och dem som varit falska mot Timon. Därefter går han in i Aten med löfte om fred.
Akt I Första scenen Det är bankett hemma hos den generöse adelsmannen Timon. Utanför jämför en poet, en målare och en juvelerare gåvorna som de tänker skänka till husets herre för vinna hans ekonomiska stöd. En köpman är med i diskussion. Timon får också besök av senatorerna. Poeten berättar för målaren att han har skapat en allegorisk dikt som ska varna Timon för rikedomens flyktighet. Timon ankommer och talar artigt med alla besökare. En budbärare informerar honom om att vännen Ventidius sitter i fängelse och är i behov av pengar till borgenssumman. Utan att tveka betalar Timon. En gammal atenare klagar på att Timons tjänare Lucullus uppvaktar hans dotter. Timon övertalar mannen att låta paret gifta sig, mot det att Timon betalar den förmögenhet som det eventuella bröllopet kostar. Han tar emot gåvorna från poeten, målaren och juveleraren. Därnäst gör Alcibiades och 20 av hans riddare entré, samt den cyniske filosofen Apemantus som anklagar samtliga gäster för att vara parasiter. Timon välkomnar nytillskotten och bjuder dem alla på middag.The Oxford Companion to Shakespeare sid 475f
Andra scenen Alla som är på Timons storartade fest äter och förlustar sig. Timon själv äter dock sparsamt, nöjd med att få vara omringad av sina vänner. Ventidius anländer. Han har fått en förmögenhet av sin far och erbjuder att betala tillbaka sin skuld till Timon, men denne vägrar att ta emot pengarna. Efter måltiden dansar alla. Timon överöser gästerna med juveler, varpå hans hovmästare Flavius klagar. Han anser Timon vara för frikostig och påpekar att rikemannen redan har börjat samla på sig skulder. Apemantus fortsätter att klandra de giriga gästerna som visserligen ger gåvor till Timon men får betydligt mer tillbaka. Timon försvarar dem emellertid med att var och en skulle komma till hans hjälp ifall han led nöd. Apemantus vägrar att ta emot några gåvor eftersom det vore en synd att uppmuntra rikemannens kärlek till smicker.
Akt II Första scenen I ett annat hus ber senatorn som äger det sin tjänare Caphis att gå till Timon och kräva att han betalar sina skulder. Senatorn är orolig över att Timon snart inte kommer att ha nog med pengar för att återgälda honom och vill därför han ha tillbaka allting omedelbart.