Libyska inbördeskriget ( / ALA-LC: al-ḥarb al-ahlīyah al-lībiyah ) var ett inbördeskrig som pågick mellan 19 mars och 23 oktober 2011. Kriget började, likt flera andra folkliga uppror i arabvärlden våren 2011, med demonstrationer som snabbt utvecklades till ett uppror, inspirerade av den tunisiska jasminrevolutionen och den egyptiska revolutionen 2011. I Libyen hade demonstranterna försett sig med vapen, varpå stridigheter brutit ut och en motståndsorganisation bildats av de demonstrerande massorna. Landet blev de facto uppdelat i två delar efter strider mellan Muammar Gaddafis militära styrkor och det Nationella övergångsrådets stridande enheter. FN fattade beslut om en flygförbudszon och framförde andra krav för att skydda civilbefolkningen. En koalition delvis ledd av Nato upprätthöll flygförbudszonen och attackerade regeringstrupper. I samband med att Gaddafi dödades den 20 oktober 2011 kunde Nationella övergångsrådet tre dagar senare förklara landet "befriat".
Bakgrund
mini|vänster|upright=0.6|Tre vilajeter i Osmanska riket Dagens Libyen och det västra grannlandet Tunisien ligger vid Medelhavet på Afrikas norra kust omkring bukterna Lilla och Stora Syrten. Under antiken behärskades kuststräckan, som kallades Libu eller Libya, av fenicier, greker och romare. Stora handelsplatser var Karthago nära dagens Tunis, Tripolis och Kyrene nära dagens Shahhat. Efter Västromerska rikets fall var detta en av de bortre delarna av Bysantinska riket. Det erövrades på 600-talet av araber, som på 1000-talet inledde en mer omfattande kolonisering varvid inhemska stammar började övergå till islam och arabiska språket. Tripolitanien styrdes då från det närbelägna Tunisien, medan Cyrenaika snarast kunde betraktas som ett egyptiskt område. I mitten av 1500-talet erövrades området av turkar och blev en del av Osmanska riket, där dagens Libyen motsvarades av de tre vilajeterna Tripolitanien, Cyrenaika och Fezzan. Under Karamanlidynastin (1711–1835) var området förhållandevis autonomt.
Genom italiensk-turkiska kriget (1911–1912) inleddes Libyens moderna historia. Området bröts loss från Osmanska riket och blev en italiensk koloni. Benito Mussolini var tidigt en motståndare till kolonialismen, men ändrade åsikt efter sitt makttillträde 1922. På 1930-talet gjorde Italien investeringar i landet och många italienare flyttade som kolonister till denna ”Italiens fjärde strand”. Det antika namnet Libyen återupptogs 1934 och det indelades i fyra provinser med centrum i Tripoli, Misrata, Benghazi och Darna. Genom avtal med kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike justerades gränserna i söder. Libyen införlivades med Italien 1939.
Under andra världskriget uppstod slitningar mellan östra Libyen som sympatiserade med Storbritannien och Tripoli där Italiens kontroll var starkare. Sanusiya-ordens ledare Idris (1889–1983) sympatiserade med britterna och blev 1951 kung över det självständiga Libyen. Strax innan den barnlöse kungen skulle abdikera till förmån för sin brorson, blev han 1969 avsatt i en militärkupp och ersattes av överste Muammar al-Gaddafi som sedan dess var Libyens de facto-ledare och diktator fram till inbördeskriget.
Krigets gång Bakgrund och inledande skede Sedan tunisiern Mohammed Bouazizi tänt eld på sig själv i protest mot att den lokala polismyndigheten beslagtagit hans grönsaksvagn startade i landet omfattande protester mot dess ledare Zine El Abidine Ben Ali vilka ledde till att den senare så småningom fick avgå. Det som senare skulle komma att kallas den Arabiska våren spred sig vidare till Egypten där även Hosni Mubarak snart fick lämna ifrån sig makten. Torsdagen den 17 februari utlystes i Libyen, precis som förekommit i andra afrikanska stater, en "Vredens dag", varvid cirka 13 personer dödades. De kommande dagarna tilltog våldet mot civila då legosoldater och helikoptrar sattes in för att stävja protesterna. I samband med detta deserterade två piloter tillsammans med justitieministern Mustafa Mohamed Abud Al Jeleil vilket ökade protestanternas legitimitet och fick flera individer att gripa till vapen för att göra motstånd - något som tidigare inte inträffat i andra länder. På rådhuset i Benghazi hissades snart den tidigare monarkins flagga som genast kom att bli en symbol för oppositionen.
Protesterna blir inbördeskrig Protesterna utvecklades till att omkring den 23 februari bli ett fullskaligt inbördeskrig där rebellerna snart tog kontroll över den östra delen av landet. Man trängde sedan allt längre västerut och huvudstaden Tripoli skakades av protester. Gaddafi gjorde flera TV-framträdanden där han bland annat påstod att "hela mitt folk älskar mig" och att "de skulle dö för att skydda mig". Han tillbakavisade också gång på gång att han hade för avsikt att lämna Libyen. Samtidigt bildades i Benghazi nu också det Nationella övergångsrådet (även kallat Nationella Libyska rådet) under ledning av den före detta justitieministern Mustafa Mohamed Abud Al Jeleil.
Krigslyckan vänder, Gaddafi sätter in Flygvapnet I början av mars vände krigslyckan igen då Gaddafi satte in flygvapnet mot oppositionen vilket ledde till ett tillbakapressande av rebellerna långt österut. Snart var flertalet städer åter under Gadaffis kontroll och Benghazi starkt hotat varvid ledaren menade att "Vi kommer i natt [till Benghazi] och det kommer inte att visas någon barmhärtighet". Regimen var starkt optimistisk och trodde sig snart ha kontroll över alla städer.
FN-resolution 1973, rebellerna får hjälp Redan den 28 februari föreslog Storbritanniens premiärminister David Cameron en flygförbudszon över Libyen för att förhindra Muammar al-Gaddafi från att flyga in legosoldater och för att förhindra militära flyginsatser mot civilpersoner. Flera länder indikerade att de skulle stödja ett flygförbud om det stöddes av FN. Den 7 mars bekräftade en anonym FN-diplomat till AFP att man arbetade på ett förslag till säkerhetsrådet och den 17 mars antogs resolutionen. Denna resolution skulle komma att markant ändra förloppet och när det franska flygvapnet angrep Gaddafis trupper stoppades framryckningen i tid för att kunna påverka krigets utgång. Flera länder, däribland Sverige som gjorde sin första flyginsats på många år, deltog i den NATO-leda insatsen mot regimen och den utländska koalitionen fick snart luftherraväldet över landet. Striderna böljade därefter fram och tillbaka utan någon större förändring.
Slutskede I augusti började rebellerna rycka fram mot Tripoli men mötte här starkt motstånd. Styrkorna lyckades dock etablera sig i kustområdet väster om Tripoli, vid gränsen mot Tunisien, vilket öppnade en ny front. Under augusti månad rörde man sig sedan allt närmare huvudstaden och den 19 augusti bombade NATO Tripoli, vilket blev början till slutstriden. Den 21 augusti utbröt eldstrider inne i Tripoli, det symboliskt viktiga Gröna torget intogs, och dagen därpå uppgavs att rebellerna hade kontrollen över 80% av staden. Snart var nästan alla motståndsfickor eliminerade och enbart Bani Walid och Sirte höll stånd. Den 20 oktober erövrades Sirte och Gaddafi dödades i samband med en flygattack mot hans konvoj. Tre dagar senare, 23 oktober 2011, förklarade rebellerna Libyen befriat.
Stamtillhörighet
Ungefär fram till tiden för Gadaffis statskupp 1969 hade stamledarna haft en stark ställning. Den nye ledaren gjorde därefter allt för att försvaga dem och ersätta dem med sina egna anhängare. Det lyckades delvis, bland annat blev militären indelad efter stamtillhörighet - allt för att splittra armén som därmed inte skulle bli stark nog att genomföra en ny statskupp. Flygvapnet styrdes dock helt och hållet av Gadaffis egen stam - Gadaffa.
Missnöjet över att Gadaffistammen gynnats vid tillsättning av offentliga jobb var stort i de övriga stammarna och av de tjugo största tog under inbördeskriget en efter en avstånd från Gadaffi. De flesta stammarna hade egentligen aldrig stöttat "Revolutionens ledare", mera stillatigande endast accepterat läget som uppstått efter statskuppen, allt enligt tidningen The National i Abu Dhabi.
mini|Folkslag och dess områden i Libyen (genom data från CIA 1974) är följande: Araber och arabiserade berber, berber, tuareger, tubuer (toubouer) och obebott område (grått)
Den största stammen, Warfalla, omfattande en miljon libyer - en sjättedel av befolkningen, förklarade ganska snart under inbördeskriget att den inte längre stödde Gadaffi. En framträdande medlem hos den näst största stammen, Maghariba, den tidigare premiärministern Abdel Salam Jallud (som en gång var tvåa i rang efter Gadaffi), gick i exil 1994, men kom under inbördeskriget tillbaka till Libyen och nämndes snart som en trolig framtida övergångsledare för landet.http://www.corriere.it/esteri/11_febbraio_21/clan-tribali-scheda_bdbfbe5a-3ddb-11e0-8c41-24e78bec137b.shtml
Stammen Zawhiya, med säte väster om huvudstaden Tripoli, sades stå oppositionella Warfalla nära. Ledaren för Zintanstammen, söder om Tripoli, uppmanade också han stammens medlemmar att stödja revolten. Dagen efter den förra premiärministern och Magharibastammedlemmen Abdel Salam Jallud flykt utomlands, söndagen den 21 augusti 2011, uppmanade han Gaddafis egen stam Gaddafa till avståndstagande från sin ledare.
Reaktioner
International Federation for Human Rights kritiserade 27 februari Gaddafi för att använda sig av den "brända jordens taktik":
I Latinamerika fördömde tolv länder våldet som användes för att slå ner civilpersoners demonstrationer med krav på Gaddafis avgång. Venezuelas president Hugo Chávez meddelade att den libyska ledaren står inför ett inbördeskrig; samt "Jag kommer inte att fördöma honom (Gadhafi)". Han sade att en kampanj med lögner förs mot Libyen; då flera länder fördömer våldet mot demonstranter menar Chavez att dessa "kanske har information som vi saknar". Nicaraguas president Daniel Ortega sa att regimen söker dialog men [de] försvarar landets enighet så att det inte splittras och så att inte anarki uppstår; "Nicaragua, min regering... och vårt folk är med dig i dessa strider."
Tysklands förbundskansler Angela Merkel sa att överste Gaddafis i ett tv-tal 22 februari var "mycket, mycket skrämmande" och "[förklarade] krig mot sitt eget folk".
Shaykh Yûsuf al-Qaradâwî utfäste 21 februari en fatwa som påkallade att Gaddafi skulle dödas.For a complete English translation, see: The fatwa of Shaykh Yûsuf al-Qaradâwî against Gaddafi. Translation by Yahya M. Michot with the collaboration of Samy Metwally, on scribd.com Gaddafi sades ha hyrt in utländska legosoldater för att försvara sitt styre.
Muammar al-Gaddafi anklagade sina motståndare för att vara under påverkan av hallucinogen i drycker och piller. Särskilt ska substanserna ha funnits i mjölk, kaffe och Nescafé. Han hävdade att Usama bin Ladin och Al-Qaida spridde dessa droger. Alkohol och USA klandrades för upproren i Libyen. Revolten är enligt Gaddafi också en kolonialistisk sammansvärjning av andra länder, främst USA, Frankrike och Storbritannien, för att erövra landets olja och förslava det libyska folket. Han svor att han hus efter hus skulle rensa Libyen tills han krossat upproret. De som inte "älskar" honom "förtjänar inte att leva".
Sveriges regering var delad i uppfattningen om man skulle erkänna Nationella övergångsrådet (Nationella libyska rådet) eller inte. Folkpartiet ville erkänna Nationella libyska rådet (Nationella övergångsrådet) medan Kristdemokraterna, Centerpartiet och Moderaterna ställde sig avvaktande.
FN:s säkerhetsråds resolution 1973
miniatyr|En Benghazimedborgare visar en bild av Libyens förra kung, Idris I.