miniatyr|höger|Bildmontage av hällristningar i Häljesta. Överst till vänster; plöjning med oxar, i mitten bågskytt, till höger fiske i en liten båt. Mellersta raden till vänster; en av två långa rader med människor, kanske en begravningsprocession, till höger; fotsulor, en vanlig symbol i hällristningar. Nedersta raden till vänster; man med hund, till höger; typiska hällristningsskepp med uppåtkrökta strävor i för och akter och "utriggare".
En hällristning är symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn.
Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetad sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år.
De största hällristningar som är kända hittades i gränsområdet mellan Colombia och Venezuela vid floden Orinoco. De föreställer mångfotingar och maskar och är upp till 42 meter långa.
miniatyr|En hällristning föreställande en älg vid Gärdesån i Offerdals socken, Jämtland. miniatyr|Del av Slagstaristningen. miniatyr|Hällristning i Blomberg på Kinnekulle.
Bildteknik Ett genomgående tema på de flesta hällristningar från sten- och bronsåldern är att föremålen och figurerna avbildades i den vyn som lyfte fram föremålets särdrag. I en sammansatt figur avbildades de olika föremålen var för sig utan hänsyn till ur vilken vy de andra delarna avbildades. Avbildningarna har stora likheter med nutida barnteckningar där detaljerna inte är det viktiga utan föremålet i sig. Ett bra exempel på detta är en hällristning i Tanums socken med en vagn som dras av två oxar där alla fyra hjul avbildats i den vy som tydligast återger föremålet "hjul" och oxarna på samma sätt med ben och horn.Oxvagnen i Tanum härrör enligt uppgift från perioden sen bronsålder. Även båtar avbildades förmodligen på samma sätt och kan därför inte ses som riktiga sidovyer av båten som en ritning utan båtens särdrag sedd ur olika vyer.
Avbildningar av båtar och skepp från bronsåldern mini|Skeppsristning på Stora Rickebyhällen i Uppland. Olika teorier har framförts hur dessa tidiga båtar såg ut. Grunden är ursprungsbåten som bevisligen var den enkla urholkade stocken från stenåldern som man sen byggde vidare på. Bronsåldersbåten på de flesta hällristningar, med det karakteristiska utseendet av en "släde" på medar, är enligt vissa teorier en utveckling av stockbåten försedd med utriggare för att öka sidostabiliteten där "meden" undertill, utgör utriggaren som är förbunden med själva skrovet eller stocken med ett större eller mindre antal tvärgående strävor. Det finns belagt från utgrävningar av senare tiders bosättningar att man också gjort "tandembåtar" av två lika stora stockbåtar tätt intill varandra som förenades med tvärgående strävor likt en hoptryckt katamaran vilket ger betydligt högre sidostabilitet och bärighet än enbart ett skrov. Om utriggare användes var det naturligtvis i hög grad kännetecknande för föremålet "båt" för bronsåldersmänniskan. Ytan mellan skrov och utriggare kunde utnyttjas som en lastyta vilket vissa båtavbildningar antyder där man huggit in många strävor mellan skrov och utriggare eller ristat "kryss" mellan skrov och utriggare. Utriggaren är på de flesta hällristningar inte försedd med några utsmyckningar utan bara uppåtböjd i ena eller båda ändar. Skrovet där besättningen förmodligen satt på knä, som visas på en del hällristningsbåtar i Tanum, är däremot i de mer detaljrika avbildningarna i de flesta fall försedd med större uppåtböjda strävor, främst i den ena änden, förmodligen i fören på båten, som avslutats med någon typ av djurhuvud, ofta med horn som utsmyckning. De flesta är eniga om att de vertikala streck som huggits in likt en kam utgör besättningen som sitter på rad efter varandra i skrovdelen vilket belagts av att på vissa avbildningar är de enkla strecken försedda med en avslutande rund del som man tolkat som en människas huvud. Att man i vissa fall huggit in oproportionerligt många i besättningen, upp till fler än 40 personer är en underlighet som förklarats som fantasiavbildningar. Den storlek på farkost kunde man rimligen inte tillverka på bronsåldern.
Avbildningar av hjul och vagnar på hällristningarna. Ett kors inskrivet i en cirkel förekommer på ristningar och reliefer i många kulturer ända från sumerisk tid. Det liknar ett hjul med fyra ekrar och har ofta benämnts hjulkors. Betydelsen har varierat och är ofta oklar. På de nordiska hällristningarna är hjulkorsen vanliga men betydelsen är även här okänd utom då de förekommer i speciella sammanhang. Då de förekommer på vagnar är det uppenbarligen fråga om riktiga hjul. Även sköldar har avbildats med ett kors inskrivet i en cirkel. Ett hjulkors och en häst som är förbundna med en rak linje har kallats solvagn, det vill säga ett ekipage som i en dåtida föreställningsvärld antas ha färdats över himlen. På några solvagnar löper hjulen på samma plan som hästen hovar, då kan ekipagen istället föreställa hästdragna tvåhjuliga vagnar visade från sidan.
På en häll i Kalleby i Tanumshede visas hjultillverkning. Tre personer är verksamma, två är tydligt män medan den tredje, som inte har någon könsmarkering, förmodligen är en kvinna. Denna tredje person utför det tekniskt svåraste momentet nämligen inpassning av den sista ekern i hjulringen.
De fyrhjuliga vagnarna på hällristningarna är visade i flera olika perspektiv, vanligast är att hjulen är visade från sidan medan vagnarna i övrigt är visade från ovan. Det förekommer också att man använt sig av fyra kuskperspektiv det vill säga att vagnarna sidor har avbildats inifrån så som kusken har sett dem från sin kuskbock.
En speciell vagnstyp har inga flak. Det enda som visas är hjul, hjulaxlar, dragstång och vagnsstock. Detta är låga kraftiga vagnar som har använts för mycket tunga transporter, förmodligen då man röjde odlingsmark fri från stora stenblock. De kan också ha använts för att forsla de största blocken upp till bronsåldersgravarna.
Indelning miniatyr|upright|Hällristningen "Skomakaren", Brastad, mellersta Bohuslän.
Många olika kulturer har gjort hällristningar, även kallade petroglyfer, med olika stil och innehåll. Inom Norden skiljer man mellan jägarfolkens ristningar och bondefolkens ristningar. De tidigaste hällristningar gjordes av stenåldersjägare, kanske redan så tidigt som 7000 år f.Kr. Tyngdpunkten av dessa ristningar finns i mellersta och norra Skandinavien där motiven tydligt avspeglar de skilda miljöer som de olika urtidsfolken levde i, långt från kusten respektive nära kust och hav. Traditionen att knacka in figurer och senare text fortsatte genom årtusenden, länge efter att folken i södra Skandinavien blivit bönder. Ristningar med jaktmotiv är bilder av olika jaktbyten som björn, ren, hjort och älg där människofigurer uppträder med olika jaktvapen som spjut och pilbågar. I kustområdena avbildas båtar, havets djur och de fångstredskap man hade för fiske.
Motiven är ibland utförda med förbluffande realism, ibland mera symbolisk. En del djur är avbildade med inre organ: den så kallade röntgenstilen. Djurbilderna kan ha haft någon form av magisk innebörd för att exempelvis bringa jaktlycka, men kan också vara uttryck för totemism, det vill säga människors eller stammars uppfattning av samhörighet med vissa djur.
I små föremål som hittades i Schwäbische Alb och som antas vara till år gamla hittades inristade och ordnade linjer, punkter och kors som antas vara ett symboliskt kommunikationssystem. Dessa tecken bedöms som en föregångare till skriftsystemet men de var troligtvis inte kopplade till språket. Strukturen liknar trots allt kilskriften.
Tamhunden fanns tidigt hos människan och är ofta avbildade i jaktsammanhang genom att man med stor sannolikhet använde hunden liksom idag för att söka upp sina bytesdjur. Ett annat faktum är att hunden genom korsning med olika raser utvecklades med unika genetiska egenskaper till skillnad från många andra djur och tidigt tydde sig till människan som blev hennes trogne vän och samarbetspartner. Hunden blev på det sättet en del av familjen och ingick därför som en naturlig del av hällristningar. Andra motiv, till exempel i Västnorge, är geometriska eller kaotiska mönster, slingor och nätformer som troligtvis har transcendent upphov. Personer, som hade särskild insikt i andevärlden, gjorde kanske sådana bilder både som en hjälp och som en redovisning av andliga "resor".
I den allra sydligaste delen av Skandinavien är inga jaktristningar kända. I gengäld finns här ett stort antal ristningar från bronsålderns bondekultur (1800-550 f.Kr). Bronsåldersristningarna har en helt annan motivvärld och ett annat ursprung än jaktristningarna, men på vissa platser som vid Nämforsen i Näsåker (Ångermanland) eller i Trondheimsområdet möts de två traditionerna på samma häll.
Bronsåldersristningarna har en rad dominerande symboler: skepp, fotsulor och hjulkors, som är utbredda och ganska likartade i hela södra Skandinavien. Andra motiv som människor, djur och vapen uppträder i vissa områden, framför allt i Bohuslän. Den vanligaste hällristningen är dock de så kallade skålgroparna; runda, urknackade fördjupningar i berget. Skålgroparna kan vara stora som ett halvt äpple och det kan finnas flera hundra på samma plats, men oftast är de oanseliga. De är i många områden en av de talrikaste typerna av fornlämningar över huvud taget. Man har ännu inte lyckats tyda innebörden av dessa skålgropar även om många teorier framförts bland annat att de skulle ha använts i samband med offergåvor till olika gudar.
Utbredning i Skandinavien
Hällristningarna i Skandinavien utbreder sig från Skåne upp genom Sverige ända upp till mellersta Norrland och Nordnorge. Några typiska platser Danmark Madsebakke hällristningsområde på norra Bornholm Nordsjälland (spridda ristningar på stenblock) Norge Østfold Vestlandet Trøndelag Tennes hällristningsfält i Troms fylke Alta i Finnmark fylke Sverige Götaland Tanum i norra Bohuslän (här finns Europas största koncentration av hällristningar, Unesco världsarv) Alvhem (Västergötland) Flyhovs hällristning (Västergötland) Göteborg Högsbyn i Dalsland Himmelstalund i Norrköping Kasimirsborg utanför Västervik Simrislund, Kiviksgraven, Järrestad, Stenstuan nordväst om Gladsax i sydöstra Skåne Hästhallen i Torhamn (Blekinge) Svealand Enköping Häljesta (Västmanland) Slagsta hällristning (Södermanland) Släbro hällristning (Nyköping) Norrland Nämforsen (Ångermanland) Glösa (Jämtland) Gärdesån (Jämtland) Norrforsen (Västerbotten)
Det finns över 10000 lokaler med bildristningar i Sverige. Nya upptäcks varje år, ofta genom aktiv eftersökning. Det finns också åtskilliga tusen i Norge, och ett par hundra i Danmark. Från det danska området finns dock en rikedom av andra fynd från bronsåldern, och det finns många intressanta förbindelser mellan dessa verkliga föremål och hällristningsbilder.