mini|höger|Oskuldspresumtion i artikel 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
Oskuldspresumtion eller oskyldighetspresumtion avser den grundläggande straffprocessuella rättsprincip som ger den som är misstänkt för ett brott rättigheten att betraktas som oskyldig tills motsatsen har bevisats. Principen anses så viktig att många demokratier har den explicit uttalad i sina lagar eller grundlagar.
Motsatsen är skuldspresumtion som på latin uttrycks som ei incumbit probatio qui negat, non qui dicit (ungefär "bevisbördan påfaller den som förnekar, inte den som utpekar"), det vill säga principen att någon är skyldig tills den har bevisats vara oskyldig. Det är vanligtvis ett argumentationsfel att anta att något är sant för att det inte har bevisats vara falskt.
Oskuldspresumtion i Sverige Högsta domstolen har i ett mål kommenterat artikel 6.2 i Europakonventionen med att "I artikeln ligger också att den tilltalade ska betraktas som oskyldig efter en friande dom.""Mål nr Ö 624-11 " (s5 punkt 11), Högsta domstolen, 20 december 2012. Läst den 15 juni 2015.
I pressens publicitetsregler finns en regel som manar till respekt för oskuldspresumtionen: Regel 14 lyder "Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. [...]" Att oskyldiga pekas ut i en namnpublicering i media kan försvåra brottsutredningar eftersom det kan påverka vittnens minnesbilder. Felaktiga utpekanden kan utgöra förtal.SVT Nyheter och SVT Text , den 30 augusti 2015. Åtkomst 5 september 2015.
Se även Omvänd bevisbörda Presumtion Publicitetsskada In dubio pro reo och hellre fria än fälla
Referenser
Kategori:Processrätt Kategori:Mänskliga rättigheter Kategori:Ansvarighet