Svenska militära uniformer

mini|Många uniformer har testats inom försvarsmakten. Här är några försöksuniformer från 1919. Svenska militära uniformer tilldelades inte alla förband förrän efter 1672. Till att börja med hade varje regemente sin egen uniformsfärg. Från 1687 fastställdes en enhetlig blå färg för infanteriet. Det var först i början på 1900-talet som en uniform i fältmässiga färger infördes.

Armén Förhistoria Under medeltiden bars i regel inte några uniformer inom den svenska armén. Efter befrielsekriget 1520–1523 började en första uniform ta form. Denna var dock inte obligatorisk och långt ifrån alla bar den. Den varierade dessutom från person till person samt skulle införskaffas med pengar ur egen ficka. Därför bar majoriteten av fotfolket civila kläder medan det adliga kavalleriet bar denna uniform som efter tysk förebild ungefär bestod av bröst- och ryggharnesk, ringkrage samt arm- och lågskenor. Det var först under trettioåriga kriget som en riktig uniform började komma. Bland annat beslutade Gustav II Adolf om snitt och form för uniformen. Varje regemente fick dessutom en egen färg. Upplands regemente hade exempelvis rött med gula uppslag. Det slutgiltiga införandet kom 1672 då Karl XI beordrade att samtliga regementen skulle utrusta all personal med en uniform i regementets färg. Färgerna kom att ändras 1683 för att sedan tas bort och ersättas av den mörkblåa enhetsuniformen 1687.

Den karolinska armén mini|Uniformer från Karl XII:s tid. mini|Den karolinska uniformen kvarstod långt in på 1700-talet. Infanteri Det karolinska infanteriets blå rockar och gula uppslag är kanske vad karolinerna mest förknippas med idag. I 1687 års reglemente fastslogs att hela infanteriet skulle bära den blå enhetsuniformen, vilket dock i praktiken aldrig inträffade. Många kom att bära grå vadmalsrockar och till och med sachsiska röda rockar som erövrades vid en drabbning med dessa. Som huvudbonad bars en karpus, men under årens lopp byttes den ut mot den trekantiga karolinerhatten i filt. I uniformen ingick även halsduk, väst och byxor av skinn eller kläde, linneskjorta och strumpor. För mindre saker hade soldaterna en ränsel. På fötterna hade karolinerna lågskor med spänne av mässing och sula av näver. Dessa skor hade samma form för både vänster och höger fot, och ett tvärt slut vid tårna, och kunde därför användas till valfri fot. Officerarna, som bekostade sin utrustning själva, köpte stövlar som såg ut som kavalleriets kragstövlar men var mer anpassade till infanteriets krav. Ullstrumporna räckte över knäet och var gula, röda, vita, grå eller blå. De hölls uppe av läderremmar med mässingsspännen. Det vanliga var att en soldat hade två par strumpor. Officerarnas egenhändigt införskaffade uniformer var ofta av bättre kläde än de meniga soldaternas.

Kavalleri Ryttarnas uniformer såg ungefär ut som uniformerna för fotfolket, men i de flesta fall med blå uppslag och mässingsknappar. Under den blå klädesuniformen bar många ett kyller av älgskinn eller kamisol (skinnväst) av bock- eller renskinn som skulle räcka till knäs, skinnbyxor av älg-, ren- eller bockskinn och vit skjorta av linne med snören i armar och hals. Ryttarna växlande mellan karpuser och goda svarta hattar (uppvikt eller trekantig). I ryttarmunderingen ingick dessutom en slängkappa med två mässingsspännen och en halsduk (svart eller vit). På fötterna bar ryttarna ryssläderstövlar eller kragstövlar av smorläder med sporrar. Innanför stövlarna bars ullstrumpor och utanpå dessa ytterligare en så kallad stövelstrumpa av lärft som skyddade strumpan av ull. Stövlarna kunde också innehålla vador. Handskarna hade kragar av fem millimeter tjockt sämskat älgskinn med bock- eller renskinnsgrepp. Utrustning som ryttarna själva fick anskaffa extra var: en skjorta, en halsduk, en bröstlapp, ett par strumpor, ett par skor med spännen, en nattmössa och en kam med foder. Som skydd kunde ryttarna bära ett harnesk utanpå kyllret.

Artilleri År 1687 infördes enhetsuniformen för artilleriet. För infanteriet och kavalleriet användes då blå uniformer, artilleriets var ungefär likadana men grå.

Artillerirocken var ofta av "stålgrått" kläde med blå krage, ärmuppslag och foder och hade 3 dussin knappar av mässing. Detta gällde artillerister från Sverige liksom från andra delar av riket. I uniformen ingick även en lärfthalsduk eller kreponghalsduk i olika färger, gul skinnväst, knäbyxor av gult skinn, blå redgarnsstrumpor, svarta lågskor med mässingsspännen och tvär tåhätta, karpus eller svart filthatt med trekantigt uppvikt brätte, guldgalon och rött hattband. År 1709 började den grå uniformen bytas ut mot en blå uniform och i slutet av kriget var ofta både rock, byxor och väst blå.

Frihetstid och Gustaviansk tid

Frihetstiden mini|Färgplansch för svenska indelta infanteriregementen visande uniform m/1765. Armémuseum. Den karolinska uniformen kvarstod i stort oförändrad fram till år 1756 då ens större genomgång av uniformeringen resulterade i uniform m/1756. Uniformen fick nu ett modernare snitt, och färgställningen gjordes betydligt mer enhetlig. På 1760-talet framfördes dock kritik mot den enhetliga uniformeringen. Under Pommerska kriget hade den enhetliga färgen visat på svårigheten att leda trupperna i fält. Detta ledde till att man vidareutvecklade uniformen för infanteriet vilket resulterade i uniform m/1765. Vid kavalleriet behölls dock modell 1756 fram till 1779. mini|Uniform modell 1807 för infanteriet. Modernt historiskt återskapande.

Gustavianska tiden Under senare delen av 1770-talet vidtog ett arbete att modernisera den svenska uniformeringen. 1778 hade Gustav III infört Nationella dräkten, och dess snitt fick nu kraftigt genomslag i både militära uniformer och civila uniformer. Denna genomgång resulterade i uniform m/1779, som infördes i samtliga vapenslag under det tidiga 1780-talet. Denna uniform vidareutvecklades ytterligare i uniform m/1792, för att nå sin slutliga form i uniform m/1802.

Man frångick dock mycket av detaljerna i modell 1779 då man 1806 införde en ny uniform av mer kontinentalt snitt, uniform m/1806. Denna vidareutvecklades år 1807, under Gustav IV Adolf, då man återigen införde en enhetsuniform i grå färg för hela krigsmakten, uniform m/1807, som till mönstret liknande och inspirerade uniform m/1910. Uniform modell 1807 innebar visserligen ytterligare modernisering men den blev inte särskilt populär, varför man återgick till uniform m/1806 efter Gustaf Adolfs avsättning vid statskuppen 1809.

Senare tid mini|upright=0.6|Uniform för indelta infanteriet 1866; vapenrock modell 1860 och käppi modell 1858. Detta avsnitt behandlar försvarsmaktens uniformer, från 1850 och framåt, uppdelade efter

Modell äldre mini|Uniform modell äldre för Generalitetet och Generalstaben. Modell äldre eller m/ä är officiellt samlingsbenämningen på alla uniformspersedlar som tagits fram före den för armén 1906 fastställda enhetsuniformen, men i praktiken avses endast de uniformsmodeller som tagits fram under 1800-talets senare hälft. Officiellt avskaffades m/ä i samband med enhetsuniformen 1906 – de skulle dock kvarstå tills de var utslitna. Resultatet blev att de allra flesta regementena hade m/ä som basuniform ända in på 20- och 30-talen samt att man blandade gamla och nya uniformer. Exempelvis kunde man bära vapenrock m/1910 samtidigt som man hade ridbyxor m/1895. 1966 avvecklades modell äldre vid alla förband utom Livgardets dragoner och Svea livgarde. Ända in i våra dagar har m/ä använts och än idag använder Livgardet (LG) m/ä vid högvakt, statsbesök, korteger och annan statsceremoniell verksamhet. Dessutom har med början 1985 samtliga av den svenska arméns musikkårer utrustats med m/ä.Uniformer m/ä - förr och nu, Christian Braunstein i Meddelanden från Armémuseum 57, 1997.

Uniform m/1906 År 1905 avslutade 1901 års uniformskommitté sitt arbete. Utvärderingen av de nya uniformsförslagen gav ett positivt resultat vilket man kunnat konstatera av försöksuniform fm/1902 och försöksuniform m/1903. Därmed beslutades det om införandet av uniform m/1906. 1906 års enhetsuniform blev dock väldigt kortvarig och försvann redan år 1910 då den ersattes av 1910 års enhetsuniform.

Uniform m/1910 mini|Enhetsuniform m/1910 för Svenska Armén. Uniform m/1910, ibland kallad uniform m/1906-1910 på grund av de stora likheterna med m/1906, var den uniform som kom att efterträda ovanstående. Som redan nämnts så var uniformerna väldigt lika och den enda stora skillnaden var att man tagit bort truppslagstecknet på överarmen. Även om denna uniform var enhetlig för hela armén så var detta snarare ett undantag än en regel eftersom uniformen inte alltid användes och oftast när den gjorde det kombinerades den med Modell äldre. Detta var även Landstormens första riktiga uniform då man tidigare endast hade haft Landstormsarmbindeln och Landstormshatten gemensam. Denna uniform användes huvudsakligen fram tills uniform m/1939 såg dagens ljus. Trots att den ofta kombinerades fick den med tiden ett bredare genomslag.

Uniform m/1923 Eftersom den år 1910 fastställda fältuniformen inte motsvarade fordringarna på hållbarhet och även i övrigt gav anledning till anmärkningar fastställdes 1923 efter ingående undersökningar en ny uniformsmodell för den svenska armén. Men trots att uniform m/1923 var betydligt mer praktisk och fältanpassad än föregångaren fick den inget egentligt genomslag, detta främst beroende på de kraftiga besparingar som krigsmakten genomgick vid denna tidpunkt. Det var även mycket sällsynt att ett helt kompani utrustades med uniformen, även om det förekom. De som hade uniformen var huvudsakligen officerare som på eget bevåg och bekostnad låtit sy upp uniformen. Nådastöten för uniformen kom med uniform m/1939.

Uniform/1939 mini|Uniform m/39, olika uniformsdräkter. mini|upright=0.7|Uniform m/39 för hemvärnsbefäl och överdragsuniform m/41 för hemvärnsmän. Det var som ett resultat av 1938 års uniformskommitté som man började utveckla det som vi idag kallar uniform m/1939 och efter 1910 års enhetsuniform så blev detta den första enhetsuniformen som verkligen slog igenom. Detta är även den sista uniformen som i stor omfattning använts både som daglig dräkt, högtidsdräkt, paraddräkt, permissionsdräkt och fältdräkt. Den kom att utdelas först till frivilligkåren i Finland 1939-40 och började komma ut på förband sommaren 1940. Hemvärnet tilldelades uniformen i slutet av 1945. Några data i hemvärnets historia Permissionsuniform m/1952 kom att ersätta m/1939 vid permissioner men inom andra områden kvarstod den till den ersattes av fältuniformerna m/1958 och m/1959.

Ridbyxor m/39 användes av Livgardets dragonbataljon i beriden tjänst ända fram till 2006.

Frivilliguniform m/42 kv mini|upright=0.7|Lottor i Frivilliguniform m/42 kv med finska krigsbarn 1944. Då det under andra världskriget strömmade in frivilliga kvinnor till krigsmakten ökade behovet av en uniform för dessa. Därför utvecklades frivilliguniform m/42 kv ur 1939 års Enhetsuniform. Som ovan nämnts så användes den enbart av frivilliga kvinnor. Det var huvudsakligen fördelade mellan de tre riksförbunden Svenska Lottakåren (SLK), Blå Stjärnan och Svenska Röda korset. Uniformen fick bäras fram till och med den 31 mars 1970.

Permissionsuniform m/1952 Permissionsuniform m/1952 var den första uniformen som endast användes vid permissioner, men i praktiken även till inomhustjänst. Uniformen var mycket lik Enhetsuniform m/1939 och skillnaden var att denna uniform var mindre fältanpassad och istället mer permissionsanpassad. Vissa persedlar är desamma som hos uniform m/39. Uniformen fick användas fram till och med den 31 mars 1966.

Fältuniformerna m/1958 och m/1959