Fransk-indianska krigen () var den rad av kolonialkrig som utkämpades i Nordamerika som en del av kampen om den europeiska och koloniala hegemonin mellan å ena sidan England (senare Storbritannien) och å andra sidan Frankrike med dess ibland allierade Spanien. På franska benämns krigen guerres intercoloniales, interkolonialkrigen. Året 1689 inleddes det första av fyra stora krig mellan de rivaliserande kolonialmakterna England, Frankrike och Spanien om hegemonin i Nordamerika. Många indianska nationer drogs in i dessa krig på den ena eller den andra sidan som ett resultat av utvecklade allianser och handelsförbindelser med de olika kolonialmakterna. Nordamerika utgjorde i praktiken en perifer och periodvis isolerad plats för stridigheter som avspeglade betydligt större konflikter i Europa.

Översikt De brittiska och amerikanska benämningarna på de olika krigen är i första hand hämtade från vilken regent som vid krigstillfället regerade i England och därmed även över de nordamerikanska kolonierna. De franska benämningarna är helt enkelt första, andra, tredje och fjärde kriget.

Det första kriget som kallas kung Vilhelms krig, uppkallat efter Vilhelm av Oranien som var Englands kung mellan åren 1689 och 1702, var det första av dessa stora krig. Det varade mellan åren 1689 och 1697, då en fred slöts. Spanien var neutralt under detta krig. Striderna stod mellan England och Frankrike med sina respektive allierade i de norra gränstrakterna.

Det andra kriget kallades Drottning Annas krig. Det är uppkallat efter Anna Stuart som var det då förenade Storbritanniens förste monark mellan åren 1702 och 1714. Kriget varade mellan åren 1702 och 1713. Spanien stred tillsammans med Frankrike mot Storbritannien vilket medförde att även de engelska koloniernas södra gränstrakter blev krigsskådeplats. Detta krig slutade i och med Spanska tronföljdskrigets avslutande och omfattades av Freden i Utrecht år 1713. De territoriella förändringarna i Nordamerika bestod av att Frankrike avstod Nova Scotia (utom Cape Breton Island) till Storbritannien.

Efter ett långt mellanspel med en osäker fred och fortsatt kolonial rivalitet började de öppna krigshandlingarna åter 1739, först genom Kriget om kapten Jenkins öra, en huvudsakligen maritim konflikt mellan Storbritannien och Spanien. När Frankrike 1744 inträdde i det Österrikiska tronföljdskriget som Spaniens förbundna spreds kriget i Nordamerika. Kung Georgs krig, som detta, det tredje kriget, kom att kallas fick sitt namn från Storbritanniens kung Georg II och fick ett oavgjort slut genom freden i Aachen år 1748.

Det fjärde och sista av de fyra stora nordamerikanska kolonialkrigen, det för Nordamerika avgörande fransk-indianska kriget började i västra Pennsylvania 1754 och spreds till Europa och utvecklades till sjuårskriget när den brittisk-franska rivaliteten engagerade Europas stormakter. Kriget slutade efter Kanadas erövring med att Frankrike i freden i Paris 1763 helt övergav sina nordligaste territorier medan Spanien var tvunget att avträda Florida och de södra delarna av vad som nu är Alabama och Mississippi.Douglas E. Leach, "Colonial Indian Wars," Handbook of North American Indians 4: History of Indian-White Relations (Washington, DC: Smithsonian Institution, 1988): 128-143.

Krigsår Nordamerika Europa Freder1689 – 1697Kung Vilhelms krigPfalziska tronföljdskrigetFreden i Rijswijk 16971702 – 1713Drottning Annas krig Spanska tronföljdskrigetFreden i Utrecht 17131744 – 1748 Kung Georgs krig Österrikiska tronföljdskrigetFreden i Aachen 17481754 – 1763Fransk-indianska krigetSjuårskrigetFreden i Paris 1763

Kronologi De fransk-indianska krigen var inte alltid helt tidsmässigt överensstämmande med de europeiska krigen. Kung Georges krig började senare än det österrikiska tronföljdskriget, medan det fransk-indianska kriget började tidigare och kan sägas ha varit en av anledningarna till sjuårskriget.

center|600px|Tidslinje

Territoriella förändringar miniatyr|2oopx|Port Royal intogs av britterna 1710 vilket ledde till att Frankrike förlorade Nova Scotia.

Krigföringen miniatyr|Spanska ryttare vid den rekonstruerade skansen Fort Ligonier i västra Pennsylvania illustrerar de befästa ställningar som byggdes för att kontrollera kommunikationslederna under de fransk-indianska krigen.

Operativa mål De krigförande makterna strävade generellt över att kontrollera de större kommunikations- och handelslederna, inte bara de sjövägar som förband kolonierna med moderländerna, eller de landförbindelser som fanns mellan de olika kolonierna, utan även de stora förbindelseleder som ledde till Nordamerikas inre delar längs vilka pälshandelns produkter transporterades. Detta var vanligen vattenvägar som gick över sjöar och på floder och sträckte sig från Atlanten till Mississippifloden. Längs dessa förbindelseleder levde de många indianska nationer som kom att involveras i stormakternas krig. De krigförande byggde befästa ställningar vid viktiga knutpunkter och begärde hjälp av den lokala indianbefolkningen med att försvara dessa fort och med att anfalla fiendens.

Stridsteknik och taktik En vanlig föreställning är att europeisk stridsteknik och taktik inte var anpassad för den amerikanska skogsterrängen och det indianska stridssättet och att de engelska kolonisterna därför utformade en ny stridsteknik och en ny taktik, som var inspirerade av den indianska krigskonsten. Detta för européer nya stridssätt, som innefattade skydd och skyl och betonade eldöverfallet skulle ha gjort att kolonisterna besegrade indianerna och sedan under det amerikanska frihetskriget även den brittiska armén. De fransk-indianska krigen vanns dock slutligen av Storbritannien genom tillämpning av traditionell europeisk taktik. Louisbourg kapitulerade 1758 efter en sex veckors lång belägring utförd efter den europeiska krigskonstens alla regler och slaget vid Québec 1759 var ett europeiskt fältslag på öppna fältet. Review by Lance Janda of: Guy Chet, Conquering the American Wilderness: The Triumph of European Warfare in the Colonial Northeast (http://www.h-net.org/reviews/showrev.php?id=9031) 2011-07-01.Warfare tactics from British, not those of tribes, helped Americans win War of Independence, historian says (http://web3.unt.edu/news/story.cfm?story=9888 ) 2011-07-01. The American Military History, Volume I: Chapter 2. (http://www.history.army.mil/books/AMH-V1/ch02.htm ) 2011-07-01.

För fransmännen var dock användningen av vad samtiden kallade la petite guerre, det "lilla kriget" eller vad man i modern svensk militärterminologi kallar det "fria kriget" nyckeln till effektiv krigföring. Före det fransk-indianska kriget fanns det aldrig tillräckligt med reguljär trupp i Kanada för att fransmännen skulle kunna använda europeisk taktik. Befolkningen i Nya Frankrike utgjorde var till antalet bara fem procent av de engelska kolonisterna. Frankrike litade därför i mycket stor utsträckning på sina indianska förbundna. Fransmännen var framgångsrika i att påverka dessa på grund av att den ringa franska folkmängden och Kanadas beroende av pälshandeln inte hotade indianernas liv och jaktmarker. De engelska kolonisterna såg däremot i första hand indianerna som ett hinder för deras egen demografiska expansion.

Den franska marinkåren fungerade som fästningsbesättning i de skansar som byggdes, deras officerare ledde oftast också de fransk-indianska styrkor som sändes mot de engelska kolonierna. Slaget vid Monongahela 1755 var den största framgång som den franska taktiken uppnådde. Då besegrades en stark brittisk styrka under general Braddock av numerärt underlägsna fransk-indianska trupper.

Krigföringens natur Under de militära sammanstötningar som ägt rum mellan de europeiska kolonialmakterna och den nordamerikanska ursprungsbefolkningen före de fransk-indianska krigens utbrott hade ett mönster för krigföringen uppkommit som även skulle karaktärisera de fyra stora krigen. Grundläggande var det komplexa nätverk av förbindelser som hade utvecklats mellan vissa indianska nationer och vissa kolonialmakter eller kolonier, där de förstnämnda blev de sistnämndas allierade eller klienter. Dessa allianser var ett resultat av de ekonomiska band som hade formats genom pälshandeln och genom de indianska nationernas behov av allierade mot sina egna indianska rivaler.

Krigföringen inkluderade omfattande övergrepp på civilbefolkningen på alla sidor där bosättningar, både europeiska och indianska, kom att överfallas varvid invånarna dödades och hus och grödor brändes. Övergreppen eskalerade över tiden.

Indianska förbundna miniatyr|Irokesisk krigare. Detalj av målning av Benjamin West. Storbritanniens allierade Genom sin geografiska belägenhet öster och söder om Lake Ontario fick Irokesförbundet en utomordentlig strategisk nyckelroll i kampen mellan England och Frankrike i nordöstra Nordamerika. Förbundets aggressiva militära och kommersiella målmedvetenhet gav dem kontroll över stora delar av inlandet och tvingade många mindre indiannationer att underordna sig deras ledarskap. Genom Förbundskedjan var irokeserna förbundna med kolonin New York och andra engelska kolonier; ett förbund som i allmänhet var parterna till nytta och i slutändan förödande för Frankrike. I ett längre perspektiv var Förbundskedjan ett verktyg för brittisk imperialism.

Frankrikes allierade Frankrike erkände de indianska nationernas oberoende, samtidigt som de hävdade överhöghet över dem och rätten att föra "de förbundna nationernas" talan gentemot de europeiska makterna. Indianerna accepterade detta protektorat därför att det gav dem stöd mot andra europeiska stater samtidigt som det möjliggjorde självstyre och en traditionell livsstil. Även utan omfattande missionsverksamhet tog mi'kmaq och abenaki emot den romersk-katolska religionen, därför att den bekräftade brödraskapet med fransmännen och det gemensamma motståndet mot de engelska koloniernas aggression. Vid sidan av mi'kmaq och abenaki var Frankrikes förnämsta bundsförvanter de indiens domiciliés (bofasta indianer), som bodde vid de katolska missionerna i Nya Frankrike. Både religiösa skäl och behovet av en tillflyktsort undan engelska angrepp motiverade deras dislokation till franskt territorium. Vid slutet av de fransk-indianska krigen var alla bofasta indianer förenade i en allians kallad Le Sept Nations du Canada.Cornelius J. Jaenen & Siomonn Pulla, "Aboriginal-French Relations", The Canadian Encyclopedia (http://www.thecanadianencyclopedia.com/index.cfm?PgNm=TCE&Params=a1ARTA0005641 ) 2011-07-02.

Europeiska stridskrafter

Storbritannien De trupper som stred på den brittiska sidan var dels den reguljära brittiska arméns stående regementen och garnisonskompanier, dels provinstrupper uppsatta av de olika engelska kolonierna vid varje krigsutbrott, dels den koloniala milisen.

Brittiska armén