stående=1.4|miniatyr|"Stockholmslyktan" och Stockholms stadshus. miniatyr|stående=1.4|Miljöanpassad gatubelysning på Yttersta Tvärgränd. stående=1.4|miniatyr|Motorvägsbelysning på Södertäljevägen vid Bredäng. Gatubelysningen i Stockholm var under många århundraden en privat angelägenhet. Den första kända förordningen om ”lyshållning” i Sverige är från 1697 och gällde Riddarholmen i Stockholm. Först 1749 kom en kunglig förordning om allmän gatulyshållning som föreskrev att fastighetsägarna skulle hålla lyktor tända under den mörka årstiden från mörkrets inbrott till midnatt, med undantag för ljusa månnätter. Staden bidrog med 97 lyktor som placerades på stadens byggnader, på allmänna platser, vid hamnar och på broar.

Stockholm var en mörk stad, speciellt efter midnatt när gatlyktorna som kallades ”vargögon” släcktes. Man undvek att gå ut på stadens gator om nätterna. Den allmänna gatubelysningen i Stockholm blev en kommunal uppgift när gaslyktor och senare elektriska lampor infördes under 1800-talets mitt. Gas-, fotogen- och elljus existerade parallellt under många år. År 1919 fanns det som flest gas- och oljelyktor, nämligen 10 650 stycken, samtidigt kom bara 900 glödlampor och 110 båglampor till användning. De två sista ”offentliga” oljelyktorna i Stockholm släcktes så sent som 1940 och den sista gaslampan stängdes av 1941.

1930-talet blev genombrottet för den elektriska gatubelysningen och för ljusskyltar i Stockholm, och från 1929 hölls gatubelysningen tänd natten igenom. Stockholm blev en stad som formligen badade i ljus till och med under andra världskriget, bortsett från några mörkläggningsövningar.

Många av stadens gatuarmaturer är ritade av kända arkitekter. Exempelvis räknas Norrbros smäckra armaturer, ritade 1926 av Kurt von Schmalensee, som ett av de första och bäst bevarade exemplen på funktionalistisk gatubelysning i Sverige. I Stockholm finns två klassiker från gaslyktornas tid som numera matas med elektricitet, den ena är gasverkets standardlykta från 1853, den andra är den så kallade Stockholmslyktan från 1890-talet. Båda nytillverkas och används i kulturhistoriskt värdefulla stadsområden.

År 2010 fanns i Stockholms stad ungefär 145 000 ljuspunkter (lampor och liknande). Hälften av armaturerna har kvicksilverlampor som kommer att fasas ur till år 2015. Mellan 2009 och 2011 genomförde Trafikkontoret i Stockholm tester med lysdiodbelysning, som kan bli en framtida ljuskälla i gatumiljö.

Historia Paris var först Som första stad i Europa fick Paris 1667 en offentlig gatubelysning och i början av 1700-talet lyste cirka 5 000 lanternor upp stadens gator och torg. Från 1680 och framåt följde Berlin Paris exempel. I London dröjde det långt in på 1700-talet innan den privata gatubelysningen kompletterades med en av staden ordnad sådan.Tidskriften "GEO", 4 april 2011, s. 113

En mörk stad Under medeltiden och en bra bit in på 1800-talet var Stockholm en mörk stad om nätterna. Att lysa upp gatorna var i stort sett en privatsak. Facklor och annat öppet ljus var förbjudna på grund av brandrisken och en vanlig uppmaning till den som skulle ut om natten var ”Glöm inte lyktan!”.Hallerdt (1992), s. 17

Den tidigaste kända förordningen för en ordnad ”lyshållning” i Sverige är från 1697 och gällde Riddarholmen i Stockholm. Samma år som slottsbranden 1697 bestämde Kungl. Maj:t att det skulle sättas upp gatlyktor på Riddarholmen, dit den kungliga familjen tillfälligt flyttade efter slottsbranden. Samtidigt blev det förbjudet att bära facklor på Riddarholmen. Denna lokala förordning fick dock ingen större spridning, bortsett från några platser som exempelvis på Norrbros föregångare, där det 1719 ”befalltes, att lyktor skulle uppsättas …”.Stockholms Stadsmuseum: Historik - i stolpform, läst 2011-08-03.

Vargögon miniatyr|En lykttändare med sin oljekanna vid Nya Kungsholmsbrons västra sida (1790).

Det skulle dröja till den 12 januari 1749 innan en kunglig förordning om allmän gatulyshållning utropades. Förordningen var mycket detaljerad och föreskrev bland annat att fastighetsägarna skulle hålla lyktor tända under den mörka årstiden (första året från 20 september till 15 mars) från mörkrets inbrott till midnatt, med undantag för ljusa månnätter. Senare utökades tiden till klockan ett på natten. Lyktorna skulle placeras i sicksack från en gatusida till den andra med högst 30 stegs (cirka 20 meter) avstånd från varandra. På en karta över staden markerades ljuspunkterna. Typ av lampa fick fastighetsägarna välja själva.Hallerdt (1992), s. 18 Staden bidrog med 97 lyktor som placerades på stadens byggnader, på allmänna platser, vid hamnar och på broar.Friman (2008), s.74

Det var dock fortfarande mörkt i Stockholm, speciellt efter klockan ett på natten, då all offentlig belysning släcktes. Gatlyktorna kallades ”vargögon”, en beteckning som var mer skrämmande än lugnande. Vargögon var ljussvaga oljelampor med en ljusstyrka mindre än ett stearinljus. Konstruktionen bestod av ett fyrkantigt ljushus av bleckplåt med glasrutor. Oljeförbrukningen var över 0,66 centiliter per timme. Vargögonens dåliga sken förde till täta klagomål.Hallerdt (1992), s. 18 Men samtiden erkände även fördelen med den nya gatubelysningen eftersom den hindrade brott: ”Denna inrättning, som har till föremål att hindra wanart under betäckning af mörkret, framställer tillika en wacker anblick af en mindre illumination.”

Fastighetsägarna gick samman och anlitade så kallade lykttändare att ansvara för gatubelysningen. År 1824 fanns omkring 3 500 gatlyktor i staden.Hallerdt (1992), s. 18 Stockholmspolitikern Gustaf Nerman (född 1827) var kritisk till vargögonen; han menade att man visserligen såg var de fanns men inte vad de belyste. Enligt honom undvek man att gå ut på staden efter mörkrets inbrott. På 1830-talet höll sig de flesta borta från gatorna: ”… efter klockan tio på aftonen vore de merendels nästan folktomma”.Garnert (1998), s. 14 År 1824 anmodades att man skulle vara försedd med handlykta om man var tvungen att ge sig ut på stadens gator nattetid mellan klockan elva och fem under ”den mörka tiden”, det vill säga från 20 augusti till 23 april (undantag vid månljus).

Olje- och fotogenlampornas tid miniatyr|Argandska lyktan, Drottninggatan (1828). Argandska lyktan fick viss betydelse som en bättre gatubelysning i Stockholm. Vintern 1827–1828 satte bleckslagaren C.G. Klemming på eget initiativ upp en argandlykta utanför sitt hus på Drottninggatan. Den hängde på en lina högt över gatukorsningen och var en vidareutveckling av schweizaren Aimé Argands uppfinning från 1783. Klemming utrustade lampan med speglar för att höja effektiviteten. Lampan hade en praktisk anordning som gjorde att man kunde veva ner den för underhåll utan att behöva kliva på en stege. Snart följde flera näringsidkare i Stockholm Klemmings exempel. Klemming själv specialiserade sig på tillverkning, uthyrning och försäljning av lyktor och titulerade sig ”lampist”.Hallerdt (1992), s. 19

Olje- och fotogenlampor användes under många år parallellt med gasljus och elektriskt ljus. Tekniska förbättringar höjde fotogenlampornas lyskraft och driftsäkerhet. År 1866 kom Wilanderlampan (en oljetrycklampa) i bruk och 1895 började fotogenlampan användas som gatubelysning. Att ha en god allmän gatubelysning var även ett försäljningsargument vid fastighetsförsäljningen i de nya förorterna. Exempelvis gjorde Södertörns villastad 1911 reklam att ”villastaden upplyses med luxlampor”. Luxlampan var en högeffektiv fotogenglödljuslampa lämpad för gatubelysning eller i fyrtorn, tillverkad av firman AB Lux på Lilla Essingen.Nordisk familjebok: Lux och luxlampan Elektrisk ström fanns inte i Södertörns villastad; den drogs först under 1920-talet.<ref>Farsta hembygdsförening: Södertörns Villastad – idyllen som försvann</ref>

År 1919 fanns det flest gas- och oljelyktor, nämligen 10 650 stycken, samtidigt kom bara 900 glödlampor och 110 båglampor till användning.Garnert (1998), s. 52 De två sista ”offentliga” oljelyktorna i Stockholm släcktes så sent som 1940.Hallerdt (1992), s. 18-19

Det blev även straffpåföljder för den som inte skötte belysningen på rätt sätt, som exempelvis lät oljetanken vara tom, glaset vara trasigt eller sotigt eller glömt att tända eller att släcka. I Stockholms stadsarkiv finns anteckningsböcker bevarade som anger straff för enskilda lykttändares felaktiga skötsel och tändning av gatlyktorna. I anteckningarna för år 1906 kan man läsa att J.L. Johanson den 2 april ”Glömt att tända 3 st. oljelyktor” – han fick böta 4,50 skilling banco.

Gasljus

miniatyr|Gasverkets standardlykta från 1853, här på Västerlånggatan (1904). Den första gatubelysningen med gas demonstrerades i Paris 1801 och det första kommersiella gasverket byggdes 1812 i London av London and Westminster Gas Light and Coke Company; där tändes nyårsdagen 1813 de första gaslyktorna på Westminster Bridge. År 1824 erbjöd sig ett engelskt gaskompani att i Stockholm inrätta ett gasverk och förse hela staden med gasbelysning, men ”saken rönte motstånd, framkallad af misstroende och åtskilliga ogrundade betänkligheter”, hette det i Svenska Tidningen.Om gasverket i Stockholm, Gaslysnings-aktiebolaget, 1880

År 1848 väcktes frågan igen om en gasbelysning i Stockholm. Som expert på området hade man samma år engagerat fransmannen Jules Danré, som verkade som gasingenjör i London. Han fick uppdraget att upprätta en plan och ett kostnadsförslag till ”införande af gaslysning härstädes”. Kostnadsförslaget för gasverket med alla erforderliga apparater, gasklockor, ledningsnät och gatlyktor belöpte sig på 40 000 pund sterling.Sveriges hufvudstad: skildrad med anledning af Allmänna konst- och industriutställningen 1897, del 2, s. 353-355 Det var även Jules Danré som ritade gasverkets första standardlykta som fortfarande är i bruk, fast elektrifierad.

I maj 1849 fattades beslutet om att införa gasbelysning i Stockholm, fram till dess var stadens gatlyktor övervägande oljelampor. Gaslysnings-aktie-bolaget i Stockholm började sin verksamhet 1852 och företaget övertog den ”allmänna lyshållningen”, dels med gas och dels med olja. Samma år började byggnadsarbeten av Stockholms första gasverk; Klaragasverket (belägen på en utfylld del av Klara sjö). Den 18 december 1853 tändes den första gaslyktan på Norrbro. I januari 1854 fanns gasbelysningen i Klara, Jakobs och Nikolai församlingar. Vid tiden för Allmänna konst- och industriutställningen 1897 fanns omkring 6 600 gaslyktor i staden som sköttes av cirka 140 man.Sveriges hufvudstad: skildrad med anledning af Allmänna konst- och industriutställningen 1897, del 2, s. 386

En stor nyhet som för lång tid gjorde gasljuset konkurrenskraftigt var Auers glödljus, en uppfinning av österrikaren Carl Auer von Welsbach. Auers glödljus blev först infört på Norrbro och Jakobsgatan 1893. Några år senare var nyheten helt genomförd i gatubelysningen. Avståndet mellan lyktorna låg mellan 15 och 30 meter. Lyktorna placerades antingen fristående på stolpar eller väggmonterade på konsoler med lågan cirka 3,3 meter över marken.Garnert (1998), s. 36 År 1926 gick den elektriska belysningen förbi gasbelysningen och 1941 släcktes den sista gaslyktan i Stockholm.

Två av gasverkets standardmodeller från 1853 respektive 1895 används fortfarande idag i känsliga, kulturhistoriska miljöer, dock moderniserade med elektriskt ljus (se avsnittet ”Armaturdesign”).

Elektriskt ljus

mini|Båglampsbelysning på Villagatan (1883).

Båglampan