New York World’s Fair 1939 även kallad New York Expo var en världsutställning som ägde rum 30 april 1939–31 oktober 1940 i Flushing Meadows–Corona Park, stadsdelen Queens, Long Island, New York City. Arrangör var konsortiet The New York World’s Fair Corporation (WFC) och utställningen var den största som någonsin hade arrangerats i hela världen. Utställningens motto var The World of Tomorrow. Evenemangets president och högste ansvarig var politikern och PR-mannen Grover Whalen. 63 nationer och cirka 1 300 företag från ett 40-tal olika branscher hade representation på New York-utställningen. Bland dem fanns samtliga nordiska länder. Kina och Tyskland medverkade inte.
Området tog i anspråk cirka 5 km2, med bland annat 38 km asfalts- och betonglagda vägar, eget busstrafiknät med 32 hållplatser, 23 km huvudledningar för vatten, 30 miljoner fot timmer, 10 000 fullvuxna almträd, två miljoner buskar, 9 000 ton belysningsmaterial och 1 000 ton färg. Inom området fanns kyrkor, banker, postkontor, nöjesfält och sjukhus med BB-avdelning. Enbart nöjesfältet hade lika stor yta som hela världsutställningen i Paris år 1937.
När grindarna till utställningen öppnade den 30 april 1939 var det på dagen 150 år efter det att George Washington i New York svor eden som USA:s första president. Hela 200 000 personer deltog i festligheterna på öppningsdagen. 38 000 hedersgäster samlades på Court of peace framför en väldig läktare där president Franklin Roosevelt stod mellan två vägginskriptioner med orden Fred och Enighet. Presidenten förklarade utställningen öppen för hela mänskligheten och framhöll att Amerika följer den stjärna som leder till god vilja mellan folken, till framåtskridande för mänskligheten, till större lycka och mindre vedermöda samt framför allt till fred. Roosevelt blev vid detta tillfälle den första amerikanska presidenten att medverka i en tevesändning.
Utställningen hade cirka 45 miljoner besökare.
Utställningens byggnader I april 1939, ett halvt år innan utbrottet av andra världskriget, visade USA upp sin egen designmedvetenhet i 1939 New York World’s Fair. Utställningen var uppdelad i sju zoner; transport, kommunikation, mat, samhällsstyre, produktion, hälsa och vetenskap. Zonerna eller temaområdena var ordnade utefter avenyer och med utsikter utgående från två centrala byggnader som blev symbol för utställningen. Den ena var den klotrunda ”Perisphere”, den andra en spetsformad, drygt 60 meter hög byggnad, kallad ”Trylon”, gestaltade av arkitekterna Wallace Harrison och André Fouilhoux. (Se även )
Trylon och Perisphere var vitmålade och utgjorde grunden till en färgskala från ljusa till mörka nyanser från utställningens centrala delar mot utkanten. På kvällen belystes utställningens byggnader på ett effektfullt sätt. ”Historiens största ljusfest” var omdömen som förekom om utställningen. Iögonfallande var också den kupolformade paviljongen med sina ljusränder för United States Steel och General Electrics byggnad som kröntes av en stor ”stålblixt”.Sparke (2000), s.118-119 Totalt fanns 375 byggnader på utställningsområdet varav ett hundratal var framtagna av arrangören WFC. Störst av alla var General Motors byggnad med en yta på 27 800 m2
Staden New Yorks paviljong är en unik kvarvarande byggnad, som 1945–1950 var platsen för Förenta Nationernas generalförsamling, 1964–1965 hyste ännu en världsutställning och sedan år 1972 hyser Queens Museum of Art. (Se artikeln om museet för mer information om byggnaden.)
Utställningens budskap
Se även The New Deal.
Utställningens tema var ”att bygga morgondagens värld” (Building The World of Tomorrow). I denna framtidsvärld spelade den industriella formgivningen en central roll. Det nya begreppet industridesign föddes. Bland utställarna märktes Ford som hade en provbana för bilar och General Motors som bjöd besökaren på en framtidsresa till år 1960. I avdelningen för telekommunikationsföretaget AT&T kunde utvalda besökare ringa gratis över hela USA.
Det vilade mycket science fiction över världsutställningen i New York, exempelvis visades idén med Raymond Loewys futuristiska rymdskepp, som kunde transportera passagerare från New York till London. Loewy presenterade även ett strömlinjeformat lok för Pennsylvania Rail Road Company. Strömlinjeform blev den amerikanska varianten av funktionalismen. Nästan allt från ångloket och bilen till pennvässaren skulle vara strömlinjeformat.Sparke (2000), s.120-121 Vid sidan om utställningsbyggnader för de stora amerikanska företagen fanns även paviljonger för bland annat Sovjetunionen, Storbritannien, Turkiet och 60 nationer till. Men Sverige hamnade på en speciell plats.
Sveriges deltagande Organisation Amerikas beskickning i Sverige framförde den 4 december 1936 en officiell inbjudan från president Roosevelt till den svenska regeringen om att delta i New York-utställningen. Planeringsarbetet började strax därefter med den så kallade New York-utredningen för att ta reda på förutsättningar för Sveriges deltagande. Bland annat gjordes marknadsundersökningar både i Sverige och USA för att dels få en känsla för den allmänna opinionen och dels få tillgång till expertutlåtanden. Undersökningarna gjordes i samarbete med Institutet för marknadsundersökningar (IMU) under överinseende av professor Gerhard Törnqvist vid Handelshögskolan i Stockholm samt Mr N L Prindle, manager of the research department of Erwin, Wasey & Co, New York, som var ägare till svenska annonsbyrån Ervaco.
Sveriges paviljong planerades och genomfördes av projektorganisationen Bestyrelsen för Sveriges deltagande i New York-utställningen 1939 som leddes av utställningsdirektör Karl Wessblad.Korrespondens på brevpapper (1939-03-04). Ackings arkiv; Statens centrum för arkitektur och design. Läst 22 oktober 2023. Utställningsdirektör, även kallad expodirektör, var en ny befattning. Avsikten med detta var att dela upp arbetet så att utställningsdirektören skötte arbetet på hemmaplan medan generalkommissariens huvudsakliga uppgifter var på utställningsorten. På rekommendation av hedersordföranden Josef Sachs utsågs diplomaten Folke Bernadotte till generalkommissarie med Hugo Hamilton som biträdande. Disponent Elof Ericsson från Åtvidabergs industrier fick ordförandeposterna i både utställningsbestyrelsen och verkställande utskottet.
Det huvudsakliga innehållet i Sveriges deltagande beslutades på bestyrelsens sammanträde den 4 april 1938. Hela satsningen paketerades med ett djärvt tonläge i rubriken ”Sweden speaks of present achievements and future aspirations”. Rubriken monterades upp vid entrén till det svenska utställningsområdet i anslutning till konstnärligt utförda bildmontage.
+Utställningsbestyrelsen, ledamöter, 1939 Namn Titel Organisation Karl Wessblad Direktör Ett flertal Elof Ericsson Disponent (ordförande) Åtvidabergs industrier Karin Collin Politiker, förbundsordförande Centerkvinnorna, statlig utredare Torsten Hèrnod Direktör Svenska cellulosa AB, Sveriges allmänna exportförening Albin Johansson Direktör Kooperativa förbundet Axel Ax:son Johnson Generalkonsul Axel Johnsongruppen, Avesta Jernverks AB Olof Lamm Generalkonsul Svenska handelskammaren i New York August Lindberg Fackföreningsledare, ordförande Landsorganisationen i Sverige (LO) Bo Lindman Kapten, ordförande Svenska idrottsförbundet B G Ljungberger Direktör Sveriges allmänna exportförening Alva Myrdal Politiker Ett flertal Eva Nyblom Chefredaktör Idun Ivar Persson Agronom, politiker Bondeförbundet Josef Sachs Generalkonsul (hedersordförande) Nordiska Kompaniet Oscar Thorsing Pressattaché Utrikesdepartementet
+Verkställande utskott, 1939 Namn Titel Organisation Elof Ericsson Disponent (ordförande) Åtvidabergs industrier Björn Edström Direktör Svenska Aluminiumkompaniet Axel Johnson J:r Direktör Rederi AB Nordstjernan Carl Lamberth Sekreterare Kungl Kommerskollegium, ämbetsverket för handel och industri Åke Stavenow Fil dr Svenska slöjdföreningen Folke Stenbeck Direktör Ervaco A H Stensgård Direktör Sveriges allmänna lantbrukssällskap Eskil Sundahl Professor Kooperativa Förbundets Arkitekt- och Ingenjörsbyrå, KFAI Folke Thunborg Sekreterare, politiker Ett flertal Sven Markelius Byggnadsråd Eget arkitektkontor
Invigning
Expogodset till Sveriges paviljong vägde cirka 300 ton och skickades i 1 200 kollin till New York med tre olika båttransporter. Bräderna som användes för att bygga transportlådorna till godset hade en total längd på 2,5 mil. Godset försäkrades till ett värde av en halv miljon kronor. Detta var enbart tillverkningsvärde och inte marknadsvärde.
Sveriges paviljong invigdes fredagen den 5 maj 1939. Det gjordes med en bankett dit 200 gäster var inbjudna. Invigningen som både sändes i radio och journalfilmades började med presslunch i paviljongens restaurang Tre Kronor varefter Folke Bernadotte hälsade alla välkomna. Även Sveriges minister i Washington Wollmar Boström talade och förklarade paviljongen öppnad. En amerikansk militärmusikkår spelade svenska melodier och the Swedish Glee Club sjöng sången Hör oss, Svea. Från den amerikanska utställningsledningen talade bland andra generalkommissarie Edward J Flynn och utställningspresident Grover Whalen som sa: ”Människorna har redan långt före det officiella öppnandet stormat er paviljong och ni kan bestämma er för att spela för fullt hus hela tiden. Svensk stil, svenska möbler, svensk mat, svensk socialpolitik, allt detta är saker som vi börjat förstå här. Sweden speaks [vilket stod på bildmontaget vid entrén till paviljongen] och när Sverige talar har världen alla skäl att lyssna.”
Kungen utnämnde expodirektör Wessblad och byggnadsråd Markelius till riddare av Nordstjärneorden. Till riddare av Vasaordens första klass utnämndes ordföranden i utställningskommittén Nils K Tholand, ingenjör John S Kullby, konstnären Anders Beckman, chefen för svenska pressbyrån i New York Birger Nordholm samt biträdande ingenjör vid statens järnvägsbyggnader G O A Alland.
Sveriges paviljong En av de först påtänkta huvudarkitekterna för Sveriges paviljong var Artur von Schmalensee. Slutligen blev det arkitekt och byggnadsråd Sven Markelius som fick uppdraget. Utställningspaviljongen blev en stor personlig framgång för Markelius och gav honom viktiga kontakter för framtiden i USA.Rudberg (1989), s. 102
Markelius skrev själv om projektet i tidningen Byggmästaren, att den svenska utställningen till form och storlek i början var planerad som starkt begränsad. Utställningen skulle inrymmas i en av den amerikanska utställningsledningen uppförd hall (”unit building”). Vid ett besök på platsen konstaterades emellertid att det inte var tillräckligt representativt med hänsyn till det stora intresset för Sverige och svenska förhållanden. Amerikanska utställningsledningen önskade också ett mer omfattande deltagande från Sverige och ställde därför utan extra kostnad till förfogande en centralt belägen tomt med en areal på 5 000 m2. Tomtytan, som var tio gånger större än den först tilltänkta inne i hallen, låg på Market Street mellan Lincoln Square och Washington Square, i område nr 4 som var inriktat på mat (Food Zone), inte långt från centrum med Trylon och Perisphere.
Den svenska utställningen skulle då hamna mitt i det amerikanska området. Till förmånerna i erbjudandet om platsen hörde att organisationen WFC tog på sig att utföra landskapsarkitekturen kring området. En stor fördel var också att området var beläget vid passagen till nöjesfältet dit en livlig trafik kunde förväntas.
Uppgiften att uppföra en egen utställningsbyggnad blev samtidigt rätt mycket större. Enligt villkoren skulle maximalt 75 procent och minst 35 procent av tomten bebyggas. Enbart takytan skulle bli minst 2 000 m2 vilket var fyra gånger mer än i den först tilltänkta hallen. Väggytan var tre gånger så stor. Den svenska regeringen godkände ändringen i planerna under förutsättning att det kunde genomföras inom samma kostnadsram vilket också lyckades. Markelius lösning blev ett område med till stor del öppna loggior.