Fennomani (av nlat. fennus, och gr. mani'a, "vurm, lidelsefull förkärlek"), avser en nationell rörelse som tog form i storfurstendömet Finland under 1800-talet. Begreppet har påträffats i privat korrespondens från 1804, och användes åtminstone så tidigt som 1810 i den offentliga sfären. I dess ursprungliga bemärkelse avsåg "fennomani" ett personligt eller lärt intresse för Finlands kultur och historia samt det finska språket. Denna betydelse fick en mera explicit politisk förskjutning efter mitten av 1800-talet, då "fennomani" kom att associeras med intensifierade förfinskningssträvanden i storfurstendömet. I reaktion mot det sena 1800-talets fennomani uppstod också en mobilisering kring försvaret av det svenska i Finland, vars företrädare på motsvarande vis ofta blev kända som "svekomaner".
Såväl "fennomani" som "svekomani" har sedermera blivit vanligt förekommande, men ingalunda enhälligt omfattade begrepp i historieskrivningen. En tongivande kritiker i detta avseende var historikern Max Engman (1945-2020), som argumenterade emot "mani"-ändelsen på grund av dess negativa konnotationer till "sjukdom eller sinnesrubbning." Liknande förbehållsamhet kan även observeras i det sena 1800-talets offentliga debatter, där "fennomani" och dess motpart "svekomani" stundvis uppfattades som pejorativa beteckningar för överdriven ("manisk") språkpolitisk sekterism. Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen (1830-1903), en ledande gestalt i det sena 1800-talets finskhetsvurm, föredrog i sin tur det finska begreppet suomikiihko (i betydelsen lidelse, iver eller passion för det finska) som beskrivning för hans hållning. Historiskt såväl som historiografiskt har således flera alternativa begrepp framkastats och använts, av vilka "finsk-" respektive "svensksinnad" (suomen- eller suomalaismielinen respektive ruotsalais- eller ruotsinmielinen på finska) hör till de vanligaste.
Den mest inflytelserika formuleringen av en politisk fennomani gavs av Johan Vilhelm Snellman, vars skriverier i tidningen Saima från 1844 lade grunden för kravet att finskan skulle överta svenskans roll som bildnings- och ämbetsspråk, ett program som 1863 mynnade ut i ett kejserligt språkreskript. Från och med 1860-talet växte Finska partiet fram som fennomanins främsta politiska organisation, med en radikalare generation "jungfennomaner" kring Yrjö-Koskinen i spetsen. På 1890-talet splittrades rörelsen i en konservativ "gammalfinsk" och en liberal "ungfinsk" falang, en brytning som under den ryska förryskningspolitiken 1899–1917 alltmer handlade om lojalitet gentemot kejsarmakten kontra grundlagsenligt motstånd. Efter Finlands självständighet 1917 levde fennomanins tankearv vidare i den radikala mellankrigsrörelsen äktfinskheten, som i sin tur möttes av en finlandssvensk motmobilisering, östsvenskheten.
Fennofili och "politisk fennomani"
Fennofili kontra fennomani miniatyr|Staty av Henrik Gabriel Porthan i Åbo I historieskrivningen görs ofta en distinktion mellan "fennomani" och "fennofili", av vilka den sistnämnda beskriver en äldre era eller form av finskhetsvurm. Personerna som brukar grupperas inom paraplybegreppet "fennofili" är flera, men några vanligt förekommande exempel inkluderar biskopen och professorn Daniel Juslenius (1676-1752), upphovsmannen till ett tidigt och gediget finskt lexikon (1745), samt Henrik Gabriel Porthan (1739-1804), "den finska historieskrivningens fader". På detta sätt karaktäriseras fennofilin främst som ett intellektuellt intresse för Finland, i synnerhet för det finska språket och dess bärare, under 1700-talet. Men fennofili har också använts för att beskriva tidiga finskhetsvurmande strömningar efter att Sverige förlorade storfurstendömet Finland till det ryska imperiet 1809. Enligt detta synsätt spåras en viss kontinuitet från 1700-talsfennofilin till fenomen såsom "Åboromantiken", som förvaltade det Porthanska tankearvet de första årtiondena efter dennes död genom att bland annat studera den finsktalande allmogens seder och publicera dess folkdiktning. Övergången till "fennomani" spåras enligt samma tolkningsmodell till 1800-talets mitt, då finskhetsvurmen började få fastare eller rentav radikalt politiska konturer.
Begreppshistoriskt sett föreligger däremot några problem med entydiga linjedragningar mellan en äldre "fennofili" och en yngre "fennomani". Den första explicita användningen av begreppet "fennofili" kan nämligen svårligen härledas till ett exakt årtal, medan Jorma Vallinkoski (1915-1980) har observerat så tidiga hänvisningar till "fennomani" som 1804 i privat korrespondens och 1810 i Sveriges offentlighet. I nämnda fall brukades begreppet varken i radikalt eller i pejorativt avseende, utan närmast i samma betydelse som sedermera tillskrivits fennofilin. När "fennofili" började slå genom i storfurstendömets tidningspress från och med 1846 brukades begreppet däremot i motsatsförhållande till "fennomanin", vilken alltmera likställdes med radikalare finskhetsvurm. En sådan distinktion omfattades även av Johan Ludvig Runeberg (1804-1877), som i ett brev från 1862 identifierade sig med "civiliserad fennofili" snarare än med "fennomanens råhet".
Snellman och den politiska fennomanin right|220px|thumb|Johan Vilhelm Snellman
Fennofilins och fennomanins betydelser har således skiftat med tiden, och tydliga distinktioner mellan dem tjänar därmed närmast som heuristiska kategoriseringar för att åskådliggöra betydande vändningar i finskhetsvurmens historia. Ett exempel därav är Max Engmans tillämpning av historikern Miroslav Hrochs teorier om nationalismens tre faser på finländska förhållanden. Fas A i Hrochs schemata betecknar ett "lärt intresse för språk, folkkultur, fornminnen och historia" bland intellektuella som däremot saknar massorganisatoriskt understöd för att omsätta sina akademiska och kulturella intressen i patriotisk agitation. I finskhetstvurmens historia sammanfaller nämnda fas med den tidiga fennofilin, och i synnerhet med Finska litteratursällskapets (finska Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, SKS) grundande 1831. Organisationen bakom litteratursällskapets uppkomst var lördagssällskapet, vars medlemskår huvudsakligen bestod av svenskspråkiga intellektuella. Fas B står i sin tur för "formulering av politiska krav och patriotisk agitation" för ökat nationalmedvetande utöver vetenskaplig och kulturell verksamhet, vilket i Engmans tillämpning sammanfaller med utgivningen av tidningen 1844. Tidningens redaktör var filosofen, skriftställaren och statsmannen Johan Vilhelm Snellman (1806-1881), en av lördagssällskapets mest radikala medlemmar.
Snellman propagerade att det finska språket var redo att överta svenskans roll i storfurstendömets offentlighet som bildnings- och ämbetsspråk. Detta ansåg Snellman vara både nödvändigt och naturligt: Finland kunde utvecklas till en särpräglad nationalitet endast om dess majoritet fick tillgång till bildning och kultur på eget språk; av detta följde att svenskan var dömd att trängas ut ur offentligheten till finskans förmån. Snellman förespråkade således att svenskspråkiga intellektuella som han själv hade en skyldighet att anamma en finsknationell identitet och det finska språket som sitt. I detta tillämpade Snellman en ståndpunkt som tidigare framförts av Porthan, nämligen att finskan var det "egentliga modersmålet" för Finlands befolkning. "Förfinskningen" av storfurstendömets offentlighet vore således egentligen en återgång till det språkliga tillstånd som rått innan det svenska väldet började "försvenska" dess östra riksdel. Snellman omsatte även sina tankar i praktiken genom utformningen av språkmanifest- eller reskriptet som med kejsare Alexander II:s godkännande 1863 utstakade att finskan skulle upphöjas till storfurstendömets officiella ämbetsspråk inom när framtid. Engman har beskrivit Snellmans som startpunkten för en "politisk fennomani", en handgriplig vidareutveckling av den tidigare rådande fennofilin.
Fennofili-fennomani-distinktionens svagheter
Ovannämnda kronologiska indelningar bör tas, som Engman påpekar, med vissa förbehåll. Den tidigare fennofilin saknade exempelvis varken politiskt innehåll eller offentligt inflytande. Ett illustrerande exempel därav är Aurorasällskapet, som Porthan var med att grunda i Åbo 1770. Detta vitterhetssällskaps intresse för Finlands historia, geografi och det finska språket fick nämligen ett betydande offentligt språkrör genom Tidningar Utgifne Af et Sällskap i Åbo, Finlands första dagstidning (1771-1785). Det vore också missvisande att positionera fennofilin före och fennomanin efter Snellman som två ideologiskt enhetliga läger. Exempelvis kan nämnas att Juslenius redan 1715 utpekade det svenska väldet som skyldigt till flera olyckor som drabbat Finlands folk (vilket i hans mening inkluderade såväl finsk- som svenskspråkiga). Den senare Porthan är i sin tur en desto mera omstridd historisk tänkare. Å ena sidan betraktade han det svenska inflytandet som en nettopositiv historisk faktor för utvecklingen av de finsktalande, samtidigt som han hävdade deras språkliga och kulturella särart inom det svenska riket.
En annan debatt är huruvida den klassiska distinktionen fennofili-fennomani är historiografisk ändamålsenlig, och exempelvis Juha Manninen (1945-2023) har istället föredragit att beskriva både Juslenius och Porthan som tidiga (men inte separatistiska) finska nationalister. Sistnämnda beskrivning bär även giltighet för de tidiga 1800-talsintellektuella som även de kallats "fennofiler" av andra forskare. På Borgå lantdag 1809 i finska krigets kölvatten befäste kejsare Alexander I av Ryssland (1777-1825) nämligen storfurstendömets nya autonoma status i det ryska imperiet genom att upphöja Finland "bland nationernas antal". Den efterföljande fennofila generationens typologisering av Finlands och dess folks särart kan således betraktas som försök att legitimera storfurstendömets nyfunna nationalstatus i genmäle till en bokstavlig tolkning av kejsarens utlåtande. Som hos Porthan omfamnade även det tidiga 1800-talets fennofiler därför en långtgående trohet till den monarkistiska överhögheten. Både J. L. Runeberg och Zacharias Topelius (1818-1898) betonade kejsarens beskydd som en grundförutsättning för finskhetens förkovran, en tankegång som även Snellman omfattade.
Likheter och skillnader mellan "fennofiler" och "fennomaner" åsido gav Snellman onekligen förstärkning till ideologiska klyvningar inom finskhetsrörelsen och skärpte dess politiska laddning i de offentliga diskurserna. Snellmans nationalistiska agitation var så pass radikal att den tidvis misstänkliggjordes och censurerades som potentiellt subversiv av kejsarmakten. Inom storfurstendömet väckte Snellmans verksamhet både beundran och motstånd. I enlighet med fas C i Hrochs schemata började nationalistiska massorganisationer växa fram i storfurstendömet både för och emot det Snellmanska programmet från och med 1860-talet. Finska partiet (finska Suomalainen puolue) grundades 1863 och växte småningom fram som en central organisation för en ny generation stridbara finsksinnade, vilka framställde sig som den finsktalande folkmassans enda legitima politiska representanter.
Fennomansk politik efter Snellman Jungfennomanin miniatyr|Yrjö-Sakari Yrjö-Koskinen