Carl Gustaf Verner von Heidenstam, född 6 juli 1859 i Olshammar, Hammars församling i Närke, död 20 maj 1940 på Övralid i Östergötland, var en svensk författare och poet.Carl Gustaf Verner von Heidenstam, von Heidenstam nr 2025, Tabell 21. adelsvapen.com. Läst 9 december 2020. Han var ledamot av Svenska Akademien 1912–1940 och tilldelades Nobelpriset i litteratur 1916.
Han debuterade som författare år 1888 med en diktsamling som bröt med den då rådande svenska litterära traditionen med realism och naturalism, för att istället fokusera på romantik, individualism, sensualism och romantisering av den svenska stormaktshistorien, med särskilt fokus på de karolinska soldaternas öden. Färgglädjen och bejakandet av en munter sinnlighet gjorde starkt intryck och kom att bli stilbildande för flera andra svenska författare under 1890-talet och åren därefter. von Heidenstam kom därför att bli den främste företrädaren för dessa "nittiotalister" och hans böcker innehåller genomgående många nationella och historiska teman.
Ungdom Verner von Heidenstam tillhörde adliga ätten von Heidenstam nr 2025. Han var enda barnet till fyringenjören Nils Gustaf von Heidenstam (1822–1887) och Magdalena Charlotta Rütterskiöld (1837–1917). Han föddes på bruksherrgården Olshammar, idag kallad Olshammarsgården, som ligger i Hammars socken vid Vättern och som tillhörde hans mors släkt. Där tillbringade han även sommarloven under uppväxten. Vintrarna tillbringade familjen i Stockholm, men det är Olshammar han kallar barndomshem och i sina verk återvänder han ofta dit.Ronny Ambjörnsson, "Där barn vi lekt", Dagens Nyheter 7 juli 2006 (länk)
I den självbiografiska Hans Alienus har han beskrivit barndomen som ensam. Efternamnet Alienus kommer av det latinska ordet för främmande, alienus. I Olshammarsgården fanns ett stort bibliotek med klassisk litteratur som Xenofon, Tacitus, Plutarchos och andra. Bland svenska författare läste han Tegnér, Runeberg och Wallin. I Stockholm bodde familjen först på Johannis Östra Kyrkogata och från 1876 på Karlavägen 7 mittemot Humlegården. Heidenstam gick i Beskowska skolan. I början fick han goda betyg, men på grund av dålig hälsa gick det allt sämre i skolan. Han var ordblind och hade hela livet svårt att stava korrekt.Gedin (2006), s. 17–32
Vid sexton års ålder tvingades Verner von Heidenstam av hälsoskäl avbryta sin skolgång i Stockholm och var alltså, som han själv skrev, "nog lycklig att få insupa de sydliga ländernas kosmopolitiska luft, medan ännu hans väsen besatt ungdomens hela mottaglighet". I september 1876 fick Heidenstam resa utomlands tillsammans med sin kusin Ernst. Resan gick till Alexandria och Kairo och där stannade de till våren 1877 innan de reste hem via Grekland och Italien. På hösten reste han åter till Beirut, Jerusalem och Kairo. I ett brev till sin mor förklarade han att han ville bli målare, ett yrkesval hon skarpt avrådde ifrån. I sitt skissblock ritade och målade han flitigt men han började också skriva verser.Gedin (2006), s. 32–40
Efter sitt giftermål med Emilia Uggla 1880 slog sig Heidenstam ned i Rom i avsikt att bli konstnär. Han och hans hustru blev uppskattade i den skandinaviska konstnärskolonin där. I juli 1881 flyttade de till Paris där Heidenstam avsåg att studera målning vid École des Beaux-Arts under Jean-Léon Gérôme. Heidenstam övergav dock planerna på att bli målare och 1882 flyttade paret till San Remo och han koncentrerade sig på att skriva poesi. Efter ett kort hemligt besök i Sverige och vid barndomshemmet sommaren 1883 bosatte sig Heidenstam i kantonen Appenzell i Schweiz.Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 920. Med byn Bühler som fast punkt gjorde de täta resor till Frankrike och Italien, som Heidenstam senare skrev reseberättelser om i Från Col di Tenda till Blocksberg.Gedin (2006), s. 61–69
Heidenstam sände i början av 1880-talet några dikthäften till Zacharias Topelius för bedömning. De gick huvudsakligen påverkade av efterromantikens stil och även influerade av Johan Ludvig Runeberg.Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 920–21.
miniatyr|Heidenstam vid 20 års ålder. Det är troligt att publiceringen av August Strindbergs Det nya riket i oktober 1882 gjorde ett stort intryck på Heidenstam och påverkade honom i radikal riktning. Boken är ett angrepp på det oscarianska samhället. I december 1884, strax efter att rättegången mot Strindberg för Giftas är över, skrev Heidenstam till Strindberg, bosatt i Schweiz, och uttryckte sin beundran samt bad Strindberg att fälla kritik över Heidenstams dikter. I februari 1885 besökte Strindberg paret Heidenstam i Bühler och alla tre reste till Rom. Därmed inleddes en vänskap mellan Heidenstam och Strindberg som kom att vara i flera år. Heidenstam hade inget stöd för sina författardrömmar hemifrån och Strindberg kände sig som i landsflykt i Schweiz. När Strindberg kände sig deprimerad utnämnde han Heidenstam till sin tronföljare. Tillsammans reste de till Paris och den svenska konstnärskolonin i Grez-sur-Loing. Strindberg läste ur sina manus för Heidenstam. Först i februari 1886 fick Strindberg läsa något av Heidenstam. Strindbergs brev är inte bevarat men uppenbarligen innehöll det helt förödande kritik. I sitt svar försökte Heidenstam släta över men i brevväxlingen dem emellan blev tonen mindre familjär. När Heidenstam flyttade tillbaka till Sverige på våren 1887 upphörde kontakten dem emellan fram till följande år.Gedin (2006), s. 100–115
Heidenstam hade känt en allt större hemlängtan och hans fars sjukdom hade gjort det allt mer nödvändigt att resa till Sverige. Heidenstam och hans hustru flyttade in i huset vid Karlavägen. Under uppväxten hade han en dålig relation med sin far men under faderns sista tid i livet försonades de. Hans far hade problem med njurarna och den 2 juni 1887 tog han livet av sig. Under hösten samma år bodde Heidenstam kvar på Karlavägen och lade sista handen vid sin diktsamling.Gedin (2006), s. 69–76
Debuten Den 26 januari 1888 blev förläggaren Albert Bonnier uppsökt i sitt hem av Heidenstam. Denne berättade att Topelius hade läst några av hans dikter och tyckt om dem och att han också kände Strindberg. När manuset överlämnades lästes det av Karl Otto Bonnier som läste det hemma med makan Lisen: "Genast från första anslaget och till det sista hade vi klart för oss, att här hade en ny och stor diktare uppenbarat sig. Den aftonen blev en av dessa högtidsstunder, som en förläggare aldrig förgäter men som, ack så sällan, förunnas honom!". När diktsamlingen Vallfart och vandringsår publicerades i april 1888 väckte den en enorm uppmärksamhet. Den innebar ett brott med den dittills förhärskande naturalismen och istället för social misär och enformigt industriarbete skrev Heidenstam om njutningslystnad och romantik. Recensenterna hyllade debutanten: Georg Nordensvan skrev om debuten som "den mest lyckade, som de senaste åren förekommit.". Författaren Gustaf af Geijerstam skrev: "Detta debutarbete är i själfva verket af så märklig art, att det med ens gifver författaren en plats bland Sverges förnämsta författare.".Gedin (2006), s. 128–137
Johan Mortensen beskrev Verner von Heidenstams inträde på skaldebanan "som om Dionysos, omgiven av hela sitt hov av skrattande fauner och dansande backantinnor, kommit för att hålla sitt intåg i de mörka furornas land". Nu predikades livsglädjen i stället för trälandet under kulturens arbetsok, som förtorkar människans själ. Som motsats till detta målade Heidenstam upp kulturens barndomstid, då fabrikernas arbetshets, stenkolsröken och vinningslystnaden ännu inte dödat naturen, då människan ännu var sund och harmonisk och det var en glädje bara att vara till. Detta förlorade paradis trodde han sig ha återfunnit i Österlandet.
På våren 1889 utkom Heidenstams roman Endymion, som är ytterligare ett vittnesbörd om Heidenstams svärmeri för Orienten. I ett brev till Strindberg beskrev han boken som "ett sorgespel utan kulisser och ridå". Intrigen är enkel; en far och hans dotter från USA reser i Österlandet tillsammans med en doktor. De tre representerar olika urtyper; pappan är realisten, doktorn är en cyniker som ser Österlandet i ett perspektiv ovanifrån, medan dottern är en sökare och romantiker som träffar en nationalist och upprorsman och känner sig dragen både till honom och till hela Österlandet. Heidenstam framställer Österlandet som en plats där man lever för dagen, medan framtiden ligger i Västerlandets materialism.Gedin (2006), s. 140–143
År 1889 kom Heidenstams nästa bok, Renässans, som är en programförklaring där Heidenstam menar att den litterära naturalismen har spelat ut sin roll ("skomakarrealism"). Den som vill skapa något nytt måste opponera sig mot invanda uttryckssätt och en ung talang behöver inte upprepa sig. Underförstått i skriften är att Heidenstam ser sig själv som den nya litteraturens talesman och anförare.Gedin (2006), s. 144–150
Författarskap miniatyr|Heidenstam i början av 1900-talet. För Heidenstam innebar 1890-talet ett decennium av ett flitigt skrivande, både vad gällde böcker och tidningsartiklar. I juli 1890 skrev han till sin förläggare Karl Otto Bonnier att han är fullt upptagen med sin kommande bok, Hans Alienus, och begärde därför ett mycket stort honorar. Trots att Heidenstams tidigare böcker endast sålt i ett par tusen exemplar per styck gick Albert Bonnier med på 5 000 kronor. Hans Alienus är skrivet på en blandning av poesi och prosa i en form som trotsar alla försök att genrebestämma verket. Uppenbarligen ansluter boken till Heidenstams eget liv, där han först levde ensam med hustrun i Schweiz och som över en natt blev ett firat litterärt stjärnskott och salongslejon. Hans Alienus är en främling i världen, som gett sig iväg hemifrån från faderns stränga styre. I Rom får han påvens uppdrag att representera honom hos underjordens kung Sardanapal. Århundradena går och Hans Alienus blir både kejsare i Rom och vikarie för Gud när denne är bortrest men lyckan vill inte infinna sig. Det materiella ger ingen lycka och den njutningsfilosofi han har varit anhängare av visar sig vara tom. En dag återvänder Hans Alienus till föräldrahemmet och kan till slut göra upp med sin förut så stränge fader. Kritikerna var svala men ingen utom Svenska Akademiens Carl David af Wirsén ville påstå att det var dåligt. För förlaget var det dock knappast någon lysande affär; den första upplagan på 2 500 exemplar räckte i 18 år.Gedin (2006), s. 216–223
Efter att våren 1896 rest i Karl XII:s spår till Konstantinopel, Bender, Poltava, Moskva och Sankt Petersburg satte Heidenstam igång med nästa projekt, boken Karolinerna i två delar om den svenske krigarkungen och hans armé. På sommaren 1896 tog han kontakt med sin förläggare Karl Otto Bonnier och begärde 16 000 kronor, ett belopp som Bonnier ansåg vara "fabelaktigt stort" och som motsvarar närmare 1 miljon kronor i 2006 års penningvärde. Boken blev dock en stor framgång och sålde i olika upplagor över 120 000 exemplar. I boken följer Heidenstam Karl XII:s fälttåg i öster, slaget vid Poltava och flykten till Konstantinopel. Fälttåget skildras ur de enskilda människornas perspektiv, från kungen ned till den enklaste soldat. Heidenstam gör upp med den glänsande hjältekonung som skapades av Esaias Tegnér och istället framställs kungen som en levande människa, komplicerad och på en gång ädel och hård, men samtidigt lyfte Heidenstam fram en bild av tragisk storhet. Karl XII kämpar lika mycket mot ödet som mot tsar Peter, och hans armé följer honom i alla väder. Den första delen fick övervägande dåliga recensioner, men den andra delen bemöttes mer positivt. Boken blev så småningom obligatorisk läsning i den svenska folkskolan; den befäste Heidenstams ställning som den främste diktaren bland nittiotalisternaGedin (2006), s. 237–251 och blev i samtiden en av hans mest beundrade.