Stockholm Open (SO) är en årlig tennisturnering i Sverige som hör till ATP-tourens 250 Series. Turneringen, som har en herrsingel- och en herrdubbelklass, arrangeras av Kungliga Lawntennisklubben (KLTK), Stockholms Allmänna Lawntennisklubb (Salk), och Stockholms Tennisförbund. Stockholm Open har spelats på hardcourt i Kungliga Tennishallen sedan 1969, med undantag för perioden 1989–1994 då tävlingen genomfördes i Globen. Turneringen har genom åren arrangerats i oktober och november månad. År 2020 ställdes turneringen in på grund av Coronapandemin.
Från och med turneringen 2026 är tävlingens officiella namn Bybit Stockholm Open efter att den globala kryptobörsen Bybit anslutit som så kallad titelpartner.
Bakgrund När Internationella tennisförbundet ITF för första gången 1968 tillät proffs att tävla tillsammans med amatörer var det startskottet för en ny era inom tennisen. Sporten populariserades snabbt och 1974 bildades organisationen Men's International Professional Tennis Council med syfte att samordna proffstennisens herrtävlingar.
Den förre svenske världsspelaren Sven Davidson hade under sin tid som aktiv skaffat sig ett stort kontaktnät och respekt inom tennisvärlden. Davidson insåg värdet av att försöka etablera en årlig inomhusturnering i Sverige och började diskutera med föreningar och sponsorer om en eventuell tävling i Stockholm. Han kontaktade sedan flera av sina tennisvänner som bildade den första tävlingskommittén.
Ett antal föreningar nappade på Davidsons idé och dessa bildade den första gruppen av arrangörer; Salk, KLTK, Stockholms Tennisförbund, TSK, Malmens TK, Sveriges Tennisveteraner och Stockholms Tennisdomarklubb.
Ett första sammanträde med representanter från samtliga arrangörer ägde rum den 12 maj 1969, där tävlingens än i dag övergripande mål fastställdes:
tävlingen fick inte gå med förlust största möjliga propaganda för tennisen skulle skapas och största möjliga utkomst skulle uppnås.
Den första upplagan spelades samma år.
Organisation och ekonomi Efter första upplagan upplevde samtliga föreningar som ingått i arrangörsgruppen att en årlig proffstävling i Stockholm innebar ett ekonomiskt äventyr som kunde hota respektives huvudverksamhet. Det beslöts då att tennisklubbarna Salk och KLTK skulle överta 40 % var av ägandet och därmed risken samt att Stockholms Tennisförbund skulle fungera som en paraplyorganisation för alla övriga initiativtagare med 20 % av ägandet. Tävlingens mål är att gå med vinst och att dessa medel ska användas för juniortennisen i syfte att stärka svensk tennis. Dessutom bidrar turneringen varje år med över tio miljoner kronor till turistnäringen i Stockholm.
För att få arrangemanget att fungera behövs varje år drygt 300 ideellt arbetande funktionärer, såsom bollkallar, chaufförer, arena- och spelarvärdar.
Premiärtävlingen Den första upplagan spelades den 23–30 november 1969 och lockade många av dåtidens världsstjärnor. Världsettan Rod Laver, som detta år för andra gången i sin karriär vunnit samtliga Grand Slam-turneringar (Roland Garros, Wimbledon, US Open och Australian Open), ställde upp men förlorade överraskande i kvartsfinalen mot landsmannen Fred Stolle. Laver fick trösta sig med seger i dubbelturneringen i par med landsmannen Roy Emerson.
Damtävlingen bjöd också på ett starkt startfält med Billie Jean King som förstaseedad. King vann damklassen efter att i finalen ha besegrat landsmaninnan Julie Heldman. Bästa svenska blev Ingrid Löfdahl Bentzer som föll i semifinalen mot slutvinnaren.
Herrklassen vanns av jugoslaven Nikola Pilić, som i finalen besegrade rumänen Ilie Năstase. Segerchecken på 32 000 svenska kronor var hög med dåtida mått mätt. På tävlingens affischer stod den totala prissumman (130 000 svenska kronor) med större text än både spelarnas och turneringens namn.
1970–1979 miniatyr|364x364px|Centre Court BNP Paribas Nordic Open, final 2023. 1970-talet dominerades fullständigt av amerikaner. Sammanlagt åtta av tio singeltitlar erövrades av amerikanska spelare (1970–1974 och 1977–1979).
Efter den första upplagan fortsatte turneringen att locka ett bra startfält. Den dåvarande världsettan Stan Smith stod som slutsegrare 1970 och 1972 och Arthur Ashe triumferade 1971 och 1974. Det var ont om svenska framgångar vid denna tid men Leif Johanssons seger över titelförsvararen Stan Smith 1971 gav eko även utanför landets gränser (Leif Johansson är pappa till tennisspelaren Joachim "Pim-Pim" Johansson).
Med Björn Borgs entré i världstennisen började en 35 år lång dominans av svenskar inom den internationella herrtennisen. Redan 1973 gick Borg till final efter att ha besegrat inga mindre än Ilie Nastase, Nikola Pilić och Jimmy Connors. I finalen blev dock amerikanen Tom Gorman för svår. Björn Borg var den svensk som nådde längst i turneringen under åren 1972–1980 med undantag för 1977 och 1979, då han inte deltog.
Efter att ha arrangerat en damtävling premiäråret 1969 skulle det dröja till 1975 innan tjejerna återkom till Kungl. Tennishallen. Precis som vid den första damtävlingen var även 1975 års upplaga av hög kvalité. Brittiskan Virginia Wade besegrade i finalen fransyskan Françoise Durr efter en stenhård tresetare.
Även 1979 genomfördes en damtävling med förstklassigt startfält. Billie Jean King tog här sin andra titel i Stockholm genom att i finalen besegra Betty Stöve (Nederländerna) med 7-5 i avgörande set.
De enda som förmådde bryta den amerikanska dominansen på herrsidan under de 1970-talet var italienaren Adriano Panatta och britten Mark Cox som triumferade 1975 och 1976. John McEnroe debuterade i Stockholm Open 1978 och vann, vilket han senare skulle göra ytterligare tre gånger.
1980–1989 miniatyr|356x356px|"Swedish Royal Trophy". Året 1980 var den senaste gången en damtävling inkluderades i Stockholm Open-turneringen. Hana Mandlíková från Tjeckoslovakien besegrade Bettina Bunge från Västtyskland i finalen. Noterbart är att samtliga damvinnare i Stockholm Open även har vunnit Grand Slam-titlar.
År 1980 var Björn Borg tillbaka i tävlingen efter att ha stått över året innan. Det årets upplaga hade föregåtts av en diskussion kring svenskens chanser att vinna tävlingen så länge den spelades på de snabba Holmsundsplattorna, som närmast kan jämföras med ett gymnastikgolv med lite "knotter" på. De flesta inomhusturneringar vid denna tid hade redan övergått till långsammare underlag för att få mer underhållande tennis. Tennisklubben KLTK som äger Kungl. Tennishallen hade långt gångna planer på att byta spelunderlag i arenan men tidplanen sprack och arrangörerna tvingades i stället lägga in en tillfällig portabel matta på tävlingsbanorna i arenan. I en klassisk final mot McEnroe blev Borg Stockholm Opens förste svenske segrare. Detta var början till ett framgångsrikt 1980-tal för Sveriges del. Till turneringen 1981 fanns Kungl. Tennishallens nya permanenta spelunderlag på plats. Än idag används denna typ av spelyta på samtliga inomhusbanor i Kungl. Tennishallen.
I kölvattnet av Björn Borgs framgångar kom många nya svenska spelare fram, vilket inte minst märktes i Stockholm Open. 1982 nådde Mats Wilander finalen, och året därpå stod han som segrare.
John McEnroe var även han tillbaka i Stockholm till 1984 års upplaga (han spelade inte 1981–1983). I semifinalen mot Anders Järryd fick han ett berömt raseriutbrott. När spelet inte stämde gick han fram till den svenske huvuddomaren, Leif-Åke Nilsson, och frustrerad ställde några snabba frågor om domsluten. Då inte Nilsson omedelbart svarade skrek McEnroe; – Answer my question, the question jerk! Efter ordväxlingen med huvuddomaren gick han till spelarbänken och rensade bordet med golfliknande svingar så vattenflaskor och ishinkar flög vida omkring. Hela uppträdandet skede inför ögonen på USA:s Sverigeambassadör Franklin S. Forsberg som var väldigt upprörd över landsmannens beteende. Denna incident har kallats det största utbrottet i den svenska tennishistorien. McEnroe fick trots uppträdandet spela färdigt matchen, besegrade Järryd och slog sedan Mats Wilander i finalen i en jämn tresetsmatch.
Det fanns svensk representation i samtliga singelfinaler mellan 1982 och 1990. Två av dessa var helsvenska (1986 och 1987) med Stefan Edberg som vinnare. 1987 var det bara svenskar i semifinalerna.
Alla svenskframgångar och den rådande högkonjunkturen gjorde att SO växte ytterligare. Redan i början av 1980-talet höjdes röster för ett arenabyte som skulle lyfta evenemanget ytterligare. Det var dock inte förrän 1989, då SO blev medlem i den exklusiva kategorin av så kallade super-9-tävlingar, med garanterat ännu starkare startfält och större prissummor, som det slutgiltiga beslutet togs att flytta till den helt nya arenan Globen. Dock genomfördes kvaltävlingarna även fortsättningsvis i Kungliga Tennishallen.
1990–1999 Framtidsutsikterna betraktades som mycket goda vid decennieskiftet. Nu skulle en stark och omtyckt turnering växa ytterligare. För första gången i SO-historien var den totala prissumman över en miljon dollar.
Den första upplagan i Globen blev en succé. Många spelpass i arenan var utsålda och vinsten för arrangörsklubbarna blev fem miljoner kronor. Pengar som används för juniorutvecklingen i Stockholm. Men efter premiäråret blev det mesta svårare inte minst beroende på sjunkande publiksiffror. Sportsligt fortsatte, trots detta, tävlingarna att vara framgångsrika. Världsettan Boris Becker triumferade hela fyra gånger, en tangering av John McEnroes rekord, med början i Kungliga Tennishallen 1988. Väl i Globen vann tysken 1990, 1991 och 1994. Två av Beckers finalsegrar kom mot Stefan Edberg. 1992 röstade spelarna fram Stockholm Open som den bästa turneringen på ATP Tour.
Efter 1994 års tävling, med stora ekonomiska underskott i bagaget, togs beslutet att flytta tillbaka till Kungl. Tennishallen. Till 1995 hade ägarföreningarna Salk, Stockholms Tennisförbund och KLTK sålt den högre statusen till den före detta rumänske tennisspelaren Ion Tiriac och återgått till en lägre kategori inom ATP-systemet. Prispengarna minskades (825 000 dollar 1995-1999) och startfältet blev inte på samma nivå som under Globen-åren.
Första upplagan efter återflytten vanns av Thomas Enqvist som nu tog sin första av tre segrar i Stockholm. Han vann även året därpå, men det var en annan svensk som fick stor uppmärksamhet denna gång. Stefan Edberg gjorde sin sista match i karriären i och med förlusten mot Nicklas Kulti. Edberg tackades av med stående ovationer efteråt.
Trots att svensk tennis i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet inte längre var lika framgångsrik som under de närmast föregående åren, gick det fortfarande bra för svenska spelare i SO. Svenska spelare deltog i samtliga finaler mellan 1995 och 2000, med tre svenska segrar som följd.
2000–2009 Thomas Johansson besegrade ryssen Jevgenij Kafelnikov i 2000 års final och blev den sjätte svensken att lyfta The Swedish Royal Trophy. Samma år fick Robin Söderling sitt genombrott och var ytterst nära att besegra amerikanen Mardy Fish i finalen.
Många menar att en av SO-historiens bästa matcher spelades i finalen 2004. Thomas Johansson ställdes i sin tredje SO-final mot fixstjärnan Andre Agassi. Efter flera timmar av spänning och högklassig tennis vann Johansson med 7–6 av avgörande set. Svensken sade efteråt att det var hans bästa match i karriären.
James Blake är den senaste i raden amerikanska vinnare i SO med segrarna 2005 och 2006. Men vad de flesta kommer att komma ihåg från 2006 års tävling är nog John McEnroes comeback i SO-sammanhang. McEnroe, 47 år gammal, förlorade dock kvartsfinalen i dubbel i par med Jonas Björkman. Joachim Johansson, som inför turneringen var rankad 690 och inte hade spelat en ATP-tävling på 7 månader, slog mycket överraskande ut världstvåan Rafael Nadal i den andra omgången. Han avancerade fram till semifinalen där han föll mot finländaren Jarkko Nieminen.