Hans Christian Andersen (; eller bara H.C. Andersen), född 2 april 1805 i Odense i Danmark-Norge, död 4 augusti 1875 på Østerbro i Köpenhamn, var en dansk författare. Han är, tillsammans med Ludvig Holberg och Søren Kierkegaard, Danmarks internationellt mest kända författare och företrädare för den danska guldåldern. Andersen är mest känd för sina sagor (på danska: eventyr). Andersen skrev över 200 sagor, 1 000 dikter, 6 romaner och 50 skådespel och hans verk finns översatta till nära 150 språk.
Trots en fattig och enkel uppväxt och en problematisk skolgång kom Andersen att etablera sig som en författare som hade stöd av såväl kung Fredrik VI som det intellektuella etablissemanget och genom sina sagor även i de breda folklagren. 200-årsjubileet år 2005 medförde en ökad satsning på H.C. Andersen-forskningen och resulterade i en mängd litteratur kring författaren och i nyutgåvor och nyöversättningar av Andersens verk.
Biografi miniatyr|H.C. Andersens hus i Odense (hem till två års ålder). mini|H.C. Andersens barndomshem på Munkemøllestræde i Odense (bostad 1807–1819). Idag ett museum. miniatyr|stående|Hans Christian Andersens grav på Assistenskirkegården. miniatyr|stående|Målning av Christian Albrecht Jensen från 1836 föreställande Hans Christian Andersen. miniatyr|stående|Andersen i Roligheds trädgård, i närheten av Köpenhamn, 1869.
Andersen föddes i ett fattigt hem i Odense på Fyn. Hans Andersens fader var skomakare, med bokintresse. Fadern lämnade hemmet för att i Hjælpekorpset delta i Napoleonkrigen, men återvände med sviktande hälsa och dog snart efter hemkomsten till Odense. Modern Anne Marie Andersdatter försörjde sig som tvätterska och gifte sedermera om sig.
Den första undervisning Andersen fick, först i hemmet och senare i en privat småskola för pojkar (danska: pogeskole) och i folkskolan, var tämligen undermålig och han höll sig mest för sig själv. Han läste mycket, lekte med dockor och sådant som satte fantasin i rörelse, uppförde egna pjäser och dagdrömde om en framtida storhet.
Han blev tidigt intresserad av teater och det kom att bli hans stora intresse. Han drömde om en framtid som skådespelare. År 1819 for han till Köpenhamn, där han försökte få anställning vid Det kongelige Teater, vilket misslyckades. Han hankade sig fram med hjälp av privata välgörare och kom så småningom in som oavlönad elev vid balettskolan. Hans framgång där var dock liten och efter att några gånger framträtt som korist i småroller blev han uppsagd.
Han hade sänt in några skådespel som han skrivit till Det kongelige Teater, men de blev refuserade. Han sökte hjälp hos det välvilliga och inflytelserika geheimerådet Jonas Collin som fattat tycke för honom och som kom att bli ett stöd under många år. Collin lade fram Andersens sak för kungen och menade att det som först och främst fordrades var regelrätt utbildning. Han fick en friplats i Slagelses latinskola där han gjorde stora framsteg. Han flyttade sedan med rektor Simon Meisling till skolan i Helsingör och så småningom till Köpenhamn där han avlade studentexamen som privatist för Ludvig Christian Müller.
År 1822 fick Andersen sin första bok Ungdoms-Forsøg publicerad under pseudonymen Villiam Christian Walter (vilket är en kombination av hans eget namn, William Shakespeares och Walter Scotts), och 1829 kom Fodreise fra Holmens Canal til Østpynten af Amager. Han fick också sitt första skådespel, som han redan skrivit vid 16 års ålder, uppsatt vid Det kongelige Teater 1829 och året därpå kom den första diktsamlingen ut.
Förutom de sagor, som givit honom en plats i världslitteraturen, skrev Andersen reseskildringar från resor i bland annat England, Mindre Asien, Tyskland, Sverige och Italien. Han skrev också romaner som alla innehåller självbiografiska element. Därtill författade han en stor mängd dikter och skådespel.
H.C. Andersen dog ogift och barnlös i familjen Melchiors hus, Rolighed, den 4 augusti 1875. Han är begravd på Assistens Kirkegård i Köpenhamn.
Författarskap År 1829 uppträdde Andersen som författare med en humoristisk skiss, kallad Fodreise fra Holmens kanal til Østpynten af Amager, som röjde ett starkt inflytande av den tyske humoristen Ernst Theodor Amadeus Hoffmann.
Efter en resa till Italien utgavs efter hemkomsten (1835) romanen Improvisatoren, som skildrar en ung författares strid och seger och som genom sin färgrika teckning av Italiens folkliv väckte allmän beundran. Samma år utkom en liten samling barnsagor, Eventyr, fortalte for børn, som innehöll uppslaget till den del av Andersens författarverksamhet, genom vilken han kom att bli världskänd.
Sedan kom romanerna O.T. (1836), Kun en spillemand (1837) och De to baronesser (1849), det romantiska dramat Mulatten (1840), operatexten Liden Kirsten (1846), lustspelet Den nye barselstue (1850) och flera så kallade sagokomedier, bland andra Mer end perler og guld (1849), Ole Lukøje (1850) och Hyldemoer (1851), som beredde honom en ganska framstående plats i danska litteraturen. Som sagoberättare erövrade han ett eget rike, där han är oöverträffad. Han utvecklade här ett sällsamt eget språk. Hans Eventyr og historier utkom 1835–1872 i små häften, ungefär ett om året, vilka räknades till de litterära evenemangen, och bildar 7 band i hans samlade skrifter. En folkupplaga kom ut 1880 i 3 band (omtryckt 1887). Dessutom har de givits ut med illustrationer av flera framstående konstnärer som till exempel Vilhelm Petersen (1850, 8:e uppl. 1902, Vidare en särskild, konstnärligt utsmyckad upplaga 1902–1903), Lorenz Frölich (Ny eventyr og historier, 3 band 1870-74) och Hans Tegner (en praktfull, så kallad världsupplaga, 2 band, 1899–1901). De är översatta på en mängd främmande språk, och Andersen är utan tvivel den danska författare, vars verk fått den största utbredningen utomlands.
Nära sagorna står hans vackra Billedbog uden billeder (1840, 6:e upplagan 1876). Nämnas bör även En digters bazar (1842) och flera andra poetiska reseskildringar. Han åtnjöt under sin senare tid allmänt erkännande och redan 1851 fick han professorstitel och "digtergage" (författarlön) av staten. År 1867 blev han hedersborgare i sin födelsestad Odense och 1874 utnämndes han till konferensråd.
Andersen och Kierkegaard I sin självbiografi, Mit Livs Eventyr, berättar Andersen att han träffat den berömde filosofen Søren Kierkegaard (1813-1855) som berättade att han tänkte recensera Andersens bok Kun en Spillemand. Kierkegaard sade att det skulle bli en mer rättvis recension än de som tidigare publicerats. Det blev av olika skäl ingen recension, utan i stället en bok, Kierkegaards första, Af en endnu Levendes Papirer.: Udgivet mod hans Villie (”Ur en ännu levandes anteckningar, utgivna mot hans vilja”). Kierkegaards första bok kom därmed att också bli den första som handlade om H.C. Andersen. Kierkegaard var inte förtjust i den åtta år äldre Andersen. I Andersens roman, som i hög grad är självbiografisk, menar författaren att genier som får uppmuntran och stöd kan utveckla sina talanger, medan hos den konstnär som inte får uppmärksamhet kommer begåvningen att dö. Andersen var vid den här tiden redan en firad författare och hade en årlig statlig konstnärslön och han tog sin utgångspunkt för romanen sitt eget liv. Kirkegaard menade att Andersen var aningslös och inte visste vad som skapade ett geni.
Litteraturprofessorn Thure Stenström anser att "I fråga om inåtvändhet, självupptagenhet, ångest och originell fantasikraft torde de båda genierna [Kierkegaard och Andersen] kunna ta upp tävlan med varandra. Men eljest var de varandra olika. I yttre mening var det knappast den förmögne Søren Kierkegaard, son till en av Danmarks rikaste affärsmän, utan snarare uppkomlingen H C Andersen som fullbordade det mer imponerande levnadsloppet."
Andersen och Dickens miniatyr|stående|Charles Dickens (av Herbert Watkins, den 29 april 1858). Andersen besökte England första gången 1847 då han gästade grevinnan av Blessington vars sammankomster drog till sig Europas intellektuella. Det var på en av dessa sammankomster som han träffade Charles Dickens, som han beundrade och kallade "vår tids störste författare". Dickens, som i gengäld beundrade Andersen, besökte denne månaden därpå. Då han upptäckte att Andersen inte var hemma lämnade han tolv exemplar av sina böcker. En hjärtlig korrespondens uppstod mellan de två författarna och Andersen återvände till England 1857 för att gästa Dickens hus, Gad's Hill i Kent, i två veckor. Före hans ankomst hade Dickens fått ett brev från honom där det stod "Jag ska inte besvära dig alltför mycket". Dickens kom snart att ångra sin inbjudan. När Andersen anlände visade det sig att han var en odräglig gäst och mycket dålig på engelska, hans brev var skrivna av en tolk. Den danske författaren, en lång, mager och ganska klumpig man, utökade sin vistelse hos Dickens till fem veckor. Dickens antydde artigt att han borde lämna huset, men antydningarna var kanske alltför vaga. Efter att han hade åkt skrev Dickens på spegeln i gästrummet: "Hans Andersen bodde i det här rummet i fem veckor – vilket för familjen verkade som en evighet". För Andersen var besöket en saga som hade blivit sann, men för familjen Dickens var det en riktig skräckhistoria. Dickens dotter Kate mindes honom senare som "en benig tråkmåns som stannade i evigheter". Som socialt inkompetent förstod Andersen aldrig varför Dickens aldrig svarade på hans brev efteråt. Inloggning krävs. Den irländske professorn Michael Fitzgerald menar att Andersens sociala oförmåga berodde på att han sannolikt led av Aspergers syndrom.
Andersens besök hos Dickens beskrivs i den svenske författaren Niklas Rådströms roman Gästen.
Andersen i Sverige Huvudartikel: I Sverige På 1830-talet besökte Andersen Sverige flera gånger. Åren 1837, 1849 och 1865 besökte han Stockholm och Uppsala. Till Göteborg kom han den 24 juni 1837, den 19 maj 1849 och 28 juli 1871. Inspirerad av sitt sista Sverigebesök under tre månader 1849 skrev han den vackra reseboken I Sverrig (1851). Han lärde känna många samtida författare, särskilt Fredrika Bremer. Bremer och Andersen träffades första gången på en båtresa från Vänersborg till Stockholm, och Andersen besökte senare familjen Bremer på Årsta slott. Bremer försåg Andersen med ett rekommendationsbrev till Erik Gustaf Geijer där hon beskrev honom som Herr Andersen med något besynnerligt yttre men enkel, känslig varmhjertad, god, barnfrom och författare af goda böcker. Andersen kom dock aldrig att använda rekommendationsbrevet i samband med sitt möte med Geijer. De båda kom efter mötet att brevväxla under flera decennier. Då Bremer 1848 besökte Köpenhamn var Andersen hennes ciceron introducerade då Andersen för Per Johan Böklin och Hans Lassen Martensen.
Andersen och skandinavismen stående|miniatyr|vänster|Otto Lindblad. Ur Svenska Familj-Journalen 1880. Vid sina många resor till Sverige kom Andersen i kontakt med den skandinavistiska rörelsen som blomstrade vid universiteten i Sverige. Det resulterade senare i en dikt ”Vi er eet Folk, vi kaldes Skandinaver” och Andersen skriver om den att ”land och folk fick jag kärt och syntes, som sagt, att mitt hems gränser växte, först nu förstod jag strax efter min hemkomst sången: ’Vi är ett folk, vi kallas skandinaver’”. Andersen hade lovat den svenske förläggaren Bernhard Cronholm ett bidrag till den svensk-danska poetiska kalendern Hertha. Cronholm bad den lundensiske tonsättaren Otto Lindblad att tonsätta dikten och tillsammans med Lindblads musik för manskör publicerades den i januari 1840. Då Andersen senare samma år besökte Lund hyllades han av lundasångarna med denna sång och den sjöngs även vid det nordiska studentmötet i Köpenhamn 1845.
Andersen och kärleken stående|miniatyr|vänster|Jenny Lind. Målning av J.L. Asher 1845.