Första världskriget, också kallat det stora kriget eller före hösten 1939 kallat världskriget, var en världsomspännande militär konflikt centrerad i Europa som pågick under perioden 28 juli 1914–11 november 1918.
Konflikten engagerade alla världens stormakter, samlade i två motsatta allianser: De allierade (centrerad kring Ententen: Storbritannien, Frankrike och Ryssland) och Centralmakterna (ursprungligen centrerad kring trippelalliansen: Tyskland, Österrike-Ungern och Italien, där Italien bytte sida när det väl trädde in i kriget).
Mer än 70 miljoner soldater, däribland 60 miljoner européer, mobiliserades i ett av de största krigen i historien. Mer än nio miljoner soldater dödades, vilket främst berodde på stora tekniska framsteg i eldkraft, utan motsvarande inom rörlighet. Det var den sjätte dödligaste konflikten i världshistorien och banade därefter väg för olika politiska förändringar såsom revolutioner i de berörda länderna.
Långsiktiga orsaker till kriget inkluderar stormakternas imperialistiska utrikespolitik i Europa, inklusive Storbritannien, Tyskland, Österrike-Ungern, Osmanska riket, Ryssland, Frankrike och Italien. Mordet den 28 juni 1914 på ärkehertig Franz Ferdinand, tronarvinge i Österrike-Ungern, av den bosnienserbiske nationalisten Gavrilo Princip var den omedelbara utlösande orsaken till kriget. Mordet resulterade i ett ultimatum till Serbien. Med Tysklands stöd formulerade Österrike-Ungern ett ultimatum som Serbien i princip inte kunde acceptera.Mombauer, Annika, Die julikrise. Europas Weg in den Ersten Weltkrieg, Verlag C.H. Beck, München 2014, sid. 39-42 Med stöd av FrankrikeChristopher Clark, The Sleepwalkers, How Europe went to war in 1914, Allen Lane, s. 450 uppmuntrade Ryssland Serbien att avvisa Österrikes ultimatum.Chrisopher Clark The Sleepwalkers, How Europe went to war in 1914, Allen Lane, s. 463 Flera allianser som bildats under de tidigare decennierna åkallades och inom några veckor låg stormakterna i krig. Via stormakternas kolonier spred sig konflikten snart över världen.
Den 28 juli inleddes konflikten med den österrikisk-ungerska invasionen av Serbien, följt av Rysslands allmänna mobilisering den 30 juli. Den 1 augusti såg sig Tyskland tvingat att mobiliseraChristopher Clark, The Sleepwalkers, How Europe went to war in 1914, Allen Lane, s. 530 och därpå följde den tyska invasionen av Belgien, Luxemburg och Frankrike, och en rysk attack på Tyskland. Efter att den tyska marschen mot Paris stoppats, hamnade västfronten i ett statiskt utmattningskrig med en skyttegravslinje som knappt kom att förändras fram till 1917. I öst kämpade den ryska armén framgångsrikt mot de österrikisk-ungerska styrkorna men tvingades tillbaka av den tyska armén. Ytterligare fronter öppnades efter att Osmanska riket gick med i kriget 1914, Italien och Bulgarien 1915 och Rumänien 1916.
Ryssland kollapsade 1917 och landet lämnade kriget efter oktoberrevolutionen senare samma år. Efter en tysk offensiv längs västfronten 1918 inträdde USA i kriget och de allierade motade tillbaka de tyska arméerna i en serie av framgångsrika offensiver. Tyskland, som hade egna problem med revolutionärer vid denna tidpunkt, kom överens om en vapenvila den 11 november 1918, senare känd som Stilleståndsdagen. Kriget resulterade i seger för de allierade.
När kriget avslutades hade fyra stora imperier: Tyskland, Ryssland, Österrike-Ungern och Osmanska riket besegrats militärt och politiskt, varpå de upphörde att existera. Efterföljande stater i de förstnämnda två förlorade en stor del av sitt territorium, medan de två sistnämnda avvecklades helt. Centraleuropas kartbild fick ritas om i många mindre stater. Nationernas förbund bildades i hopp om att förhindra att en liknande konflikt skulle blossa upp i framtiden. Den europeiska nationalismen som uppkom ur kriget och upplösningen av imperier och återverkningarna av Tysklands nederlag och Versaillesfreden är allmänt accepterade faktorer som bidrog till andra världskriget.
Etymologi Före andra världskriget var kriget även känt som stora kriget, världskriget, kejsarens krig, nationernas krig, kriget i Europa eller europeiska kriget.Great War, the war to end war , via Books Ngram Viewer på Google Labs, 1750-2000, English books, 0-utjämning. Senast hämtdatum 16 december 2010. I Storbritannien och USA kallades det vanligtvis The Great War. I Frankrike och Belgien kallades det ibland La Guerre du Droit (kriget för rättvisa) eller La Guerre Pour la Civilisation / de Oorlog tot de Beschaving (kriget för civilisationen), särskilt på medaljer och minnesmärken.
Den tidigast kända användningen av termen första världskriget framträdde under kriget. Den tyska biologen och filosofen Ernst Haeckel skrev kort efter krigets början:
Termen användes igen mot slutet av kriget. Engelska journalisten Charles à Court Repington skrev:
Benämningarna World War I och First World War blev båda standard (i USA respektive Storbritannien) med början omkring 1940 till 1942. Innan dess användes benämningen The Great War, enligt uppgifter från Google Böckers Ngram Viewer där man har jämfört engelskspråkiga böcker och tidskrifter publicerade mellan 1914 och 2000.Great War, World War I , via Books Ngram Viewer på Google Labs, 1750-2000, English books, 0-utjämning. Senast hämtdatum 16 december 2010.First World War, Great War , via Books Ngram Viewer på Google Labs, 1750-2000, English books, 0-utjämning. Senast hämtdatum 16 december 2010.
Svensk etymologi I Sverige förekom benämningen "världskriget" för konflikten ända fram till sent 1930-tal. Under andra världskriget kallades kriget initialt för "förra världskriget", eftersom dåvarande krig ej fått fastställt namn (exempelvis "stormaktskriget").
Begreppet "VK1" ("världskrig 1") förekommer i begränsad utsträckning som förkortning för första världskriget, möjligtvis en svensk översättning av engelskans WW1 ("World War I") ursprungligen. I samma utsträckning förekommer VK2 ibland för andra världskriget.
Bakgrund
Politiska och militära allianser Sedan Napoleonkrigen fanns det bland de europeiska stormakterna en tradition av allianser och överenskommelser mellan stormakterna för att upprätthålla en maktbalans i Europa. År 1914 hade olika politiska och strategiska utvecklingar utmynnat i ett komplicerat nätverk av politiska och militära allianser över hela kontinenten.
Centralmakterna De relationer som 1914 kom att utgöra centralmakterna kan sägas ha börjat redan år 1815 med den heliga alliansen mellan Preussen, Ryssland och Österrike. Under mitten av 1800-talet försköts balansen mellan stormakterna i och med Krimkriget, samt Italiens och Tysklands enande, till fördel för Tyskland och nackdel för Ryssland. Trots denna geopolitiska utveckling var det viktigaste utrikespolitiska målet för Tyskland och Otto von Bismarck att isolera Frankrike, varför Bismarck 1872 förhandlade fram en inofficiell allians - trekejsarförbundet - mellan de traditionella bundsförvanterna Österrike-Ungern, Ryssland och Tyskland.
Alliansen föll samman i mitten av 1870-talet i anslutning till det rysk-turkiska kriget (1877–1878), då Österrike-Ungern uttryckte oro över Rysslands aggressiva utrikespolitik. Som en följd av förbundets osäkra framtid och för att knyta Österrike-Ungern närmre Tyskland förhandlade Bismarck 1879 fram en dubbelallians mellan de båda länderna. Risken att Tyskland skulle hamna i krig mot Ryssland gjorde att Bismarck ville knyta Österrike-Ungern närmre Tyskland. Syftet med alliansen var även att minska Rysslands inflytande på Balkanhalvön och ta över det maktvakuum som det Osmanska riket lämnade efter sig. 1882 utvidgades dubbelalliansen till att omfatta även Italien i det som blev känt som Trippelalliansen. Även Rumänien anslöt sig till gruppen 1883.
Trippelententen Trekejsarförbundet vittrade gradvis sönder och avslutades 1887, som en följd av stigande spänningar på Balkan mellan Ryssland och Österrike-Ungern. I hemlighet tecknade Tyskland och Ryssland dock ett återförsäkringsfördrag samma år, men eftersom det aldrig förnyades av Vilhelm II 1890 kom Ryssland i stället att söka sig till andra stormakter för militärt stöd. Den ökande distansen mellan Ryssland och Tyskland utnyttjades av franska politiker som gradvis närmade sig Ryssland: först genom en militär konvention 1892 och slutligen genom att ingå den fransk-ryska alliansen 1894. 1904 förseglade Storbritannien en allians med Frankrike, entente cordiale, och 1907 undertecknade Storbritannien och Ryssland den engelsk-ryska ententen. Detta system av överlappande bilaterala avtal bildade trippelententen.
Sedan både napoleonkrigen och inte minst det fransk-tyska kriget 1870-1871 fanns det en stark rivalitet mellan Frankrike och Tyskland (ett flertal tyska stater före 1871). Tysklands seger över Frankrike etablerade både en tilltro till den preussiska militarismen och innebar att Tyskland annekterade viktiga landområden från Frankrike: Alsace-Lorraine. Frankrike kom att hysa en stark revanschlust och var mycket måna om att återta de landområden man förlorat. Fiendskapen mellan Tyskland och Frankrike kom att bidra dels till de hårda striderna på västfronten under kriget, dels till de hårda villkor mot Tyskland som angavs i Versaillesfreden 1919.
Ekonomisk utveckling mini|vänster|alt=Fartyg till sjöss med rök från två skorstenar|Från 1890-talet och framåt pågick en intensiv kapprustning mellan Storbritannien och Tyskland. Det brittiska slagskeppet blev en viktig milstolpe i kampen mellan brittiska och tyska flottan.|210x210px
Tysklands industriella och ekonomiska makt hade vuxit kraftigt efter Tysklands enande 1871. Från mitten av 1890-talet och framåt använde Wilhelm II:s regering denna bas för att satsa betydande ekonomiska resurser för att bygga upp Kaiserliche Marine, den tyska kejserliga flottan, som grundades av amiral Alfred von Tirpitz som utmanade brittiska Royal Navy om herraväldet över världshaven. Båda nationerna strävade efter ett örlogsfartyg över 10 000 ton. När det banbrytande nya slagskeppet sjösattes 1906 utökade den brittiska flottan sitt redan betydande övertag över sina tyska konkurrenter. Kapprustningen mellan Storbritannien och Tyskland spred sig så småningom till resten av Europa där samtliga stormakter lade ner en avsevärd del av sin industriella produktion på att förbereda sig på ett kommande europeiskt storkrig. Mellan 1908 och 1913 ökades de militära utgifterna för de europeiska stormakterna med 50 %.
Krutdurken Balkan Från 1800-talets mitt hade det Osmanska riket varit i ett långsamt förfall. Flera misslyckade försök till politiska och ekonomiska förändringar - bland annat under Tanzimât-perioden - ledde till instabilitet i riket, inte minst i imperiets ytterområden såsom Balkan och arabvärlden. Under den här perioden myntades begreppet Europas sjuke man. I och med imperiets nedgång såg de europeiska stormakterna möjligheter att erövra territorier i Osmanska rikets närområde och utöka sitt politiska inflytande i regionen. Storbritannien ville befästa sina positioner i östra Medelhavet och Mellanöstern, Frankrike och senare även Italien etablerade kolonier i Nordafrika och Ryssland utökade sitt inflytande runt Svarta havet och i Kaukasien. Under perioden drev de europeiska stormakterna genom konstitutionella förändringar hos osmanerna, mot bakgrund av en förment omsorg om olika kristna grupper i riket.