Sveriges historia inleddes då det landområde som nu utgör Sverige befolkades efter senaste istiden.
Det område som i dag utgör södra Sverige var sannolikt bebott i de perioder under senaste istiden när landisen inte täckte hela området. Historiska kronologier inleds dock vanligen med bosättningen av Skandinavien när isen drog sig tillbaka för gott, vilket tog sin början för omkring 13 000 år sedan. Landet bosattes först söderifrån via vad som i dag är Danmark, och för 10 000 år sedan norr ifrån. Inflyttning skedde sedan från flera väderstreck, och hela dagens Sverige var befolkat några tusental år senare. En stor förändring inträffade när den jordbrukande trattbägarkulturen inflyttade med början för cirka 6 200 år sedan, liksom med bronsålderns och järnålderns inträde.
Namnen Svearike (Swēorice) och svitjod ("sveafolket") förekommer första gången i det anglosaxiska Beowulfkvädet (i en handskrift bevarad från 1000-talet), och förmodas ursprungligen ha använts som benämning på en statsbildning av okänd storlek med centrum i Gamla Uppsala, styrd av svear (folkgrupp troligen första gången omnämnd i skrift av den romerske historikern Tacitus år 98 e.Kr. som "svioner").
Territorium
Strax innan och under äldre medeltid var landskapen i Mälardalen (Svealand) och runt Vättern (Götaland) oftast enade under samma kung. Sverige under äldre medeltiden bestod av flera löst sammanhängande områden. En svensk kolonisering av Finland inleddes senast på 1250-talet, och vid denna tid etablerades även det svenska styret över Finland. De finska landskapen var redan vid slutet av 1200-talet fullt jämställda med övriga delar av det svenska riket. Efter freden med Republiken Novgorod 1323 tillhörde västra Karelen Sverige. Österlands röstberättigade deltog i valen av svenska kungar från 1362. Gutar var redan innan medeltiden oberoende i förbund med svear, och i slutet av 1200-talet och början av 1300-talet anslöts Gotland till Sverige. Det danska styret av Gotland inleddes 1361 och upphörde 1645. År 1331 accepterade dåvarande Hälsingland (inklusive dagens Medelpad och Ångermanland) kungens beskattning, norra Norrlands kustlandskap började koloniseras av svensktalande på 1300-talet, och Lappland på 1600-talet. I Nöteborgstraktaten 1323 fastställdes Pyhäjoki älv i Österbotten som gräns mellan Sverige och Republiken Novgorod. Gränsen kom att gå från en punkt strax väster om Ladoga upp till Norra ishavet efter Freden i Teusina 1595.
Under 1400-talet ingick Sverige i Kalmarunionen, även om landet stundom hade en egen kung eller styrdes av riksföreståndare. Under första delen av 1500-talet frigjorde sig landet slutligen från unionen.
Under stormaktstiden på 1600-talet expanderade Sverige. Många av de områden som erövrades gick sedermera förlorade under 1700-talet, som Kexholms län, Ingermanland, Estland och Livland till ryssarna, Bremen-Verden till Hannover. Dessutom förlorades även det sedan medeltiden svenska Viborgs län till Ryssland. Bornholm och Trondheims län, som erövrades 1658, förlorades 1660. Emellertid har Jämtland och Härjedalen, samt Gotland, Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän, varit under svenskt styre sedan mitten av 1600-talet.
Under den tidiga delen av 1800-talet lämnade slutligen även Finland och Åland, samt de övriga områdena utanför Skandinaviska halvön det gemensamma riket. 1814 tvingades Norge in i en personalunion som upplöstes 1905. Sedan 1815 har Sverige haft fred, med en alliansfri utrikespolitik under fred syftande till neutralitet under krig.
Sveriges förhistoria
miniatyr|stående|Ancylussjön omkring 7500 f. Kr. De sista resterna av inlandsisen syns i vitt.
Sveriges förhistoria startade när de första människorna kom till Sverige, vilket skedde för ungefär 14 000 år sedan. Den förhistoriska tiden anses sluta efter vikingatiden runt 1050 e.Kr.
Stenålder Paleolitikum (13 000–10 000 f.Kr.)
Största delen av senare Paleolitikum (sista delen av äldre stenålder) i Sverige utspelade sig under Weichselistiden. Landet var helt täckt av is. Det är troligt att det fanns människor i södra Sverige under perioder när landisen tillfälligt drog sig tillbaka. Men då alla spår och avlagringar efter dessa tider har undanröjts av inlandsisen som genom sina rörelser omlagrat landskapets lösa jordarter kan detta inte bevisas.
De första kända mänskliga bosättningarna har hittats i Skåne. Länge var en boplats vid Segebro nära Malmö Sveriges äldsta boplats. Segebroboplatsen tillhörde brommekulturen. I början av 1990-talet upptäcktes och grävdes flera äldre boplatser vid Finjasjön. En av dessa kallas Möllerödboplatsen och dateras den tid då isen började smälta bort från området för ungefär 14 000 år sedan. De invandrarna grupperna var i huvudsak renjägare och spred sig i slutet av istiden över nordvästra låglandet i Europa från områden i Sydeuropa som inte var istäckta under istiden. Bosättningar från senpaleolitikum är bara kända i Skåne men enstaka lösfynd av senpaleolitiska tångepilspetsar finns från västkusten och Småland. Vanliga djur i faunan under denna tid var ren, varg och skogshare, samt stora arter av däggdjur som älg, vildhäst, visent och uroxe. Senare förändrades faunan då klimatet blev varmare och förändrade vegetationen från tundra till slutna skogar. De istida arterna ullhårig noshörning, mammut och jättehjort har inte spelat någon roll i jakten i Sverige även om de tidigare jagats i Europa. Under mesolitikum tvingades jägarna jaga djur som kronhjort, rådjur och vildsvin i en sluten mörkare ekblandskog. Då tvingades de att ändra sitt levnadssätt och anpassade sig till mera inriktning på fiske.
Mesolitikum (10000–4000 f.Kr.)
De mesolitiska jägarna anpassade sig till jakt av skogsvilt, småvilt och fiske genom att utveckla sammansatta redskap med mikroliter. Stora delar av Mellansverige låg under vatten och isen härskade i delar av Norrland under tidigmesolitikum. Enbart områden som nu når 75 meter och mer över havet var land i Mellansverige under äldsta mesolitisk tid. Litorinahavets stora utbredning och tundrahjordarnas försvinnanande ändrade näringsförutsättningarna och de marina resurserna fick större betydelse. Svenska sjöar som Vänern och Vättern är smältvattensamlingar som har motsvarigheter i de stora sjöarna i Nordamerika. De svenska randmoränavlagringarna har dämt upp många sjöar, liksom rullstensåsarna från isälvarna. Till äldre mesolitikum dateras de äldsta boplatserna i Norrland: Aareavaara och Kangos i Pajala kommun och Dumpokjauratj i Arjeplogs kommun (9 000–10 700 år sedan). De nyttjades av renjägare som levde nära inlandsisens kant och som tros ha kommit dit från norr.
miniatyr|vänster|Hagadösen på Orust en av hundratalet liknande som återfunnits i södra Sverige.
Neolitikum (4000–1700 f.Kr.) miniatyr|stående|Båtyxa från Närke.
Under första delen av neolitikum (bondestenålder, yngre stenålder) vandrade en ny folkgrupp in i södra Sverige, och med invandrarna följde den så kallade trattbägarkulturen. Invånarna försörjde sig med jordbruk och boskapsskötsel som främsta näringsresurs, kompletterat med jakt och fiske. De europeiska jordbrukarna härstammade ursprungligen från bönder i Anatolien i nuvarande Turkiet och Syrien. DNA-studier visar att jägarbefolkningen (som hade funnits i Europa sedan mer än 40 000 år tillbaka) inte upptog DNA från bondebefolkningen, men att bondebefolkningen upptog DNA från den västeuropeiska jägarbefolkningen men också från en tredje folkgrupp som inflyttade till Europa från Sibirien vid samma tid. Den äldre jägar-samlarkultur som redan bodde i Sverige levde sida vid sida med bönderna under ungefär tusen år, varefter jägarkulturen upphörde (förutom i Norrlands inland). Bondebefolkningen i Sverige kom att få ungefär lika stor andel DNA från Europas jägarbefolkning som från den invandrade bondebefolkningen.
Ytterligare en våg av befolkning nådde Europa för cirka 5 000 år sedan. Det var en befolkning med ursprung i stäppherdar från områden i nuvarande Ryssland och Ukraina. Därefter har inga stora migrationer skett till Europa fram till modern tid. De senaste invandrarna förde med sig en kultur som kallas yamnaya med fokus på fårskötsel och ylletextil, nya gudar och en ny syn på egendom och arv. De gav i södra Sverige-Norge upphov till stridsyxekulturen. Kristian Kristiansen, professor i arkeologi i Göteborg menar att de omfattande handelsnätverk i Europa under bronsåldern grundades på släktskapsband. Det får ett visst stöd i dna-analyserna.Karin Bojs, Mannen med yxan kom hit med en helt ny tid , Dagens nyheter 2015-06-13
Neolitikum delas traditionellt upp i tre perioder, tidigneolitikum, mellanneolitikum och senneolitikum. Under tidigneolitikum, som varade från 3950 f.Kr. till 3300 f.Kr., övergick befolkningen i södra Sverige från jägare-samlare till att bestå av bönder. Förändringen medförde nya strukturer i samhället eller fick en ny innebörd, såsom revir och stamterritorier. Mellanneolitikum kallas den tid från 3300 f.Kr. till 2350 f.Kr som börjar då den gropkeramiska kulturen uppkommer och slutar då den gropkeramiska kulturen smälter samman med stridsyxkulturen. Perioden delas upp i två underperioder. Under den första delen förekom yngre trattbägarkulturen, vars äldre del inföll under tidigneolitikum. Den andra perioden är samtida med stridsyxekulturen. Gropkeramiken är under perioden utbredd på Gotland och utmed den svenska östkusten. Huvudsakligen livnärde man sig på resurser från havet med mindre inslag av jordbruk. Gropkeramikkulturens förekomst i Danmark och på svenska västkusten har varit mera omstridd då den efterlämnat betydligt mindre keramik på boplatserna. Senneolitikums slutfas från 2300 f.Kr. kallas ibland kopparstenåldern (kalkolitikum), därför att enstaka kopparföremål börjar importeras. Eftersom perioden i norra Europa kulturellt liknar övriga stenåldern betraktas detta som del av senneolitikum, medan kalkolitikum är en separat period i sydeuropeisk arkeologi. Hierarkier blir emellertid allt tydligare i det arkeologiska materialet. Detta har bland annat synts i den blandning av stora och små hus som kunde finnas i samhällena. Under perioden uppfördes ett antal megalitiska monument, såsom dösar, gånggrifter och hällkistor.
Världens äldsta skida, kalvträskskidan, har hittats i byn Kalvträsk sydväst om Skellefteå i Västerbotten, och är daterad till 3200 f.Kr.
Bronsålder (1700–500 f.Kr.) miniatyr|Ristningshällar från Kiviksgraven, en gravplats från Bronsåldern.
Under bronsåldern ökade den internationella handeln markant, vilket kan ha varit på grund av hästens domesticering. Detta kan ha lett till att tenn började hämtas från England. Denna förenades med inhemsk koppar till brons, som var råmaterialet för redskap och vapen.
Äldre bronsålder (1700–1100 f.Kr.)
Under början av den äldre bronsåldern nådde den så kallade höggravskulturen till Sverige, där man begravdes i stora storhögar (i Skåne och Småland) eller gravrösen. Den tog även med sig nya hästdragna vagnar och stridsvagnar. Handeln tillsammans med de nya bronsvapen gjorde hövdingarna mycket mäktiga, vilket kan ses på dessas storhögar, däribland "Kungagraven i Kivik". Främst importerade man metall och salt, och exporterade bärnsten. Förutom hästarna var skeppen mycket viktiga i Sverige, vilket kan ses på hällristningar och liknande.
Yngre bronsålder (1100–500 f.Kr.)