Det grekiska alfabetet utvecklades omkring 800-talet f.Kr. och används för att i skrift uttrycka det grekiska språket. Dess bokstäver användes ursprungligen också för att beteckna siffror och tal, och de har med tiden även kommit att användas för en rad andra syften: som matematiska symboler, namn på stjärnor och så vidare. Det grekiska alfabetet är ursprunget till bland annat de latinska och kyrilliska alfabeten.
Det är oomtvistat att det grekiska alfabetet har utvecklats ur någon äldre form av semitiskt skriftsystem, troligtvis det feniciska alfabetet, som enligt traditionen skulle förmedlats till grekerna via kontakter med feniciska handelsmän. Källor som Coulmas (1989: 142), Naveh (1979:55) och Nationalencyklopedin (1992: Band 8,40) nämner bara det feniciska alfabetet som ursprung, men andra teorier finns också, bland annat anger Sass (94) proto-kanaanitiska (till exempel ugaritiska alfabetet). Ytterligare ursprung har också föreslagits, såsom Egypten, Assyrien och Minoiska Kreta eller rent av möjligheten att flera olika språkfamiljer varit inblandade samtidigt, enligt polygenesteorin.
Till skillnad från förlagor som det feniciska alfabetet så är det grekiska alfabetet däremot ett "äkta" alfabet, vilket innebär att både vokaler och konsonanter förekommer i skrift, till skillnad från konsonantalfabet. Ett exempel på denna utveckling är den första bokstaven alfa, som i grekiskan representerar vokalen [a], medan dess feniciska förfader 'aleph representerade en glottal klusil [ʔ].
Innan det grekiska alfabetet skapades, användes andra skriftsystem för att skriva grekiska. Från 1200-talet f.Kr. finns grekiska texter skrivna med stavelseskriften Linear B bevarade, och liknande system användes på Cypern ända fram till cirka 200 f.Kr.
Under åren så har det grekiska alfabetet utvecklats ytterligare i takt med förändringar i hur det grekiska språket förändrats. Exempelvis så har bokstaven B mjuknats från ett [b]-ljud till ett [v], medan bokstaven H har gått från till [i], vilket innebär att den klassiska grekiskans "beta" är "vita" i modern grekiska.
Alfabetet
De grekiska bokstäverna och deras ursprung enligt nedan (uttal i enlighet med IPA): Bokstav Namn Uttal Siffervärde Motsvarande fenicisk bokstav Traditionellt namn Grekiska Uttal klassiskt modernt klassiskt modernt äldre klassiskt modernt Α α Alfa ἄλφα άλφα 1 24px|Aleph (𐤀, ʼāleph) Β β Beta βῆτα βήτα 2 24px|Beth (𐤁, bēth) Γ γ Gamma γάμμα γάμμα (som svenskans j) före eller ; annars 3 24px|Gimel (𐤂, gīmel) Δ δ Delta δέλτα δέλτα 4 24px|Daleth (𐤃, dāleth) Ε ε Epsilon ἒ ψιλόν έψιλον 5 24px|He (𐤄, hē) Ζ ζ Zeta ζῆτα ζήτα 7 24px|Zayin (𐤆, zayin) Η η Eta ἦτα ήτα 8 24px|Heth (𐤇, ḥēth) Θ θ Theta θῆτα θήτα 9 24px|Teth (𐤈, ṭēth) Ι ι Jota ἰῶτα ιώτα 10 24px|Yodh (𐤉, yōdh) Κ κ Kappa κάππα κάππα 20 24px|Kaph (𐤊, kaph) Λ λ Lambda λάμβδα λάμδα 30 24px|Lamedh (𐤋, lāmedh) Μ μ My μῦ μι 40 24px|Mem (𐤌, mēm) Ν ν Ny νῦ νι 50 24px|Nun (𐤍, nun) Ξ ξ Xi ξῖ ξι 60 24px|Samekh (𐤎, sāmekh) Ο ο Omikron ὄ μικρόν όμικρον 70 24px|Ayin (𐤏, ʼayin) Π π Pi πῖ πι 80 24px|Pe (𐤐, pē) Ρ ρ Rho ῥῶ ρω 100 24px|Res (𐤓, rēš) Σ σ Sigma σῖγμα σίγμα 200 24px|Sin (𐤔, šin) ς (avslutande sigma) Τ τ Tau ταῦ ταυ 300 24px|Taw (𐤕, tāw) Υ υ Ypsilon ὖ ψιλόν ύψιλον 400 24px|Waw (𐤅, wāw) Φ φ Fi φῖ φι 500 Χ χ Chi χῖ χι 600 Ψ ψ Psi ψῖ ψι 700 Ω ω Omega ὦ μέγα ωμέγα 800
Bokstäver som inte längre används Digamma, heta, san, koppa och sampi försvann tidigt ur alfabetet, före den tid som nu kallas "den klassiska". Eftersom grekiska minuskler är ett senare påfund finns inga riktiga samtida minuskelvarianter för dessa bokstäver utan de användes bara som siffersymboler. En speciell ligatur liknande digamma, kallad stigma, användes på detta sätt.
BokstavNationalencyklopedin Nick Nicholas (Opoudjis) Thesaurus Linguae Graecae: Digamma, Stigma, Heta, Jot, San, Koppa, Sampi, Sjo Namn Uttal Siffervärde Motsvarande fenicisk bokstav Traditionellt namn Grekiska Uttal klassiskt modernt äldre klassiskt modernt Extra tecken i äldre alfabet Ϝ ϝ Digamma (Wau) δίγαμμα / βαῦ 24px|Waw (𐤅, wāw) Ͱ ͱ Heta ἧτα 24px|Heth (𐤇, ḥēth) Ϻ ϻ San σάν 24px|Sade (𐤑, ṣādē) Numeriska tecken Ϛ ϛ Stigma στίγμα 6 Ϟ ϟ Koppa κόππα 90 24px|Qoph (𐤒, qōph) Ϡ ϡ Sampi σαμπῖ 900 Extra tecken i andra språk Ϳ ϳ Jot — Ϸ ϸ Sjo —
Bokstavskombinationer och diftonger Bokstäver Uttal äldre klassiskt modernt αι [aɪ] [ɛ] ει [eɪ] [eː] [eɪ] [i] οι [oɪ] [i] υι [yɪ] [i] αυ [aʊ] [av] före tonande ljud; [af] före tonlösa ljud ευ [eʊ] [ev] före tonande ljud; [ef] före tonlösa ljud ηυ [ɛːʊ] [iv] före tonande ljud; [if] före tonlösa ljud ου [oʊ] [oː] [uː] [u] γγ (1) [ŋg] [ŋɣ] γκ (1) [ŋk] [ŋk] γχ (1) [ŋx] [ŋç] μπ - - [b] i början av ett ord; [mb] i övrigt ντ - - [d] i början av ett ord; [nd] i övrigt (1): En del forskare betraktar angma som ett fonem i sig.
Transkribering miniatyr|350px|Grekiska vägskyltar. I Grekland används både grekiska alfabetet och latinska alfabetet på vägskyltar. Texten är gul för grekiska bokstäver och vit för latinska. Denna tabell visar uttalsangivelse och transkription för modern grekiska <ref>Greco Moderno</ref> Grekisk bokstavNamnTranskriptionα alfa a β vita vγ γama gh (frikativt g framför hård vokal), j (j-ljud framför mjuk vokal) δ ðelta dh (tonande läspljud) ε epsilon (kort e) eζ zita z η ita iθ þita th (tonlöst läspljud) ι iota i κ kapa k λ lamda l μ mi m ν ni n ξ xi x ο omikron (kort å) o π pi p ρ ro r σ sigma s τ taf t υ ipsilon (kort i) i φ fi f χ chi ch ψ psi ps ω omega (långt å) o
Denna tabell visar hur bokstavskombinationer skrivs om till latinska tecken. Grekisk bokstavför klassisk textför modern textαι e eαυ au av, afει i ei ευ eu ev, efηυ eu iv, ifοι oe, eoi ου u ou υι ui yi γγ ng ng γξ nx nx γκ nk gk γχ nchnchμπ mp b, mpντ nt nt
Ortnamn brukar transkriberas efter klassisk transkription, i varje fall om de funnits sedan lång tid, till exempel Πειραιεύς → Pireus (nygrekiska Πειραιάς→Pireás).
Historisk utveckling miniatyr|300px|Grekiska alfabetet på keramik, Arkeologiska nationalmuseet i Aten Den viktigaste innovationen jämfört med dess föregångare, det feniciska alfabetet, var införandet av separata tecken för vokaler. Utan dessa skulle den grekiska skriften, till skillnad från feniciskan, bli praktiskt taget oförståelig, och de moderna arvtagarna av det grekiska skriftsystemet har bevarat detta. (Exempel på alfabet med vokaler som inte härstammar från det grekiska är Gamla turkiska alfabetet, Etiopiska alfabetet, Indiska alfabet och Gamla ungerska alfabetet). De första vokalerna var Alfa, Epsilon, Jota, Omikron och Ypsilon. Glid- och andningsmarkeringar, som i stort sett var överflödiga i grekiskan, modifierades, och i östgrekiska fick Eta också betydelsen av långt e-ljud. Slutligen infördes Omega för långt O-ljud.
Tre nya konsonanter - Phi, Chi och Psi, som lades till i slutet av alfabetet allt eftersom de togs i bruk, introducerades också. De behövdes huvudsakligen för aspirerande konsonanter som saknades i feniciskan. I västgrekiska kom Chi att få ljudvärdet /ks/ (och blev senare ursprunget till den latinska bokstaven X, snarare än Xi) och Psi ljudvärdet /kʰ/. Under senantiken och medeltiden försvann de aspirerade ljudvärdena och de aspirerade tonlösa klusilerna övergick i tonlösa frikativer. Därför står idag Theta, Phi och Chi för respektive /θ/, /f/ och /x/. De tre bokstävernas ursprung är omdiskuterat: Enligt Miller (53) kommer en Psi-liknande form (Ψ) av kappa från proto-kanaanitiska. Kappa stod troligtvis för /k/ såväl som /kʰ/ i tidig grekisk ortografi och senare återinfördes den K-liknande kap från feniciskan för att kunna skilja på /k/ och /kʰ/. Idag står Psi (Ψ) för /ps/, medan Chi (Χ) står för /x/ som utvecklats från den ursprungliga aspirerande velara klusilen. Ypsilon återinfördes också från feniciskan och har samma ursprung som Digamma (upphovet till vårt F). Vissa källor anser dock att Ψ är en ren grekisk innovation utan semitisk föregångare. Jensen (426) kopplar å andra sidan Psi till Ypsilon och Koppa/Phi och Safateniska tecken (Jensen 463).
Andra bokstäver med omdiskuterat ursprung är Koppa, Φ (Phi), Χ (Chi) och Sampi. Bernal (116) och Brixhe (336) antar att Koppa ursprungligen stod för /kʷ, kʷʰ, gʷ/. Dessa fonem förändrades sen mot /p, pʰ, b/ och Koppa blev snart överflödigt. Medan Pi användes för både det aspirerade och oaspirerade fonemet kom Koppa att symbolisera det aspirerade ljudet. (Denna teori är mycket kontroversiell, men det finns paralleller till denna process: Det moderna ljudvärdet för kastilianskt /z/ förklaras genom en fonetisk förändring från /dz/ över /ts/ till /θ/).
Vissa språkvetare menar att Phi är en ren grekisk uppfinning, medan Sampson (102) hävdar att den härstammar från Θ (Theta) och Swiggers (265) antar att bokstaven har Cypro-Minoiskt ursprung.Bernal (117) hävdar att Chi har ett sydsemitiskt ursprung; andra att den kan härledas ur Ξ (Xi) (Jensen 462).
Namnet sampi kom till på medeltiden, troligtvis från grekiska ὁ σάν πι ((ô) sán pi, 'som pi') (Jensen 462). Det är möjligtvis en nyare form av den semitiska bokstaven san som också finns i etruskiskan. I Jonisk grekiska stod Sampi för /ts/ (Jensen). Gercke ser Xi som en föregångare till Sampi. Bokstaven användes som alternativ till Sigma men vid klassisk tid hade den senare helt tagit över och Sampi försvann ur alfabetet.
Bokstäverna Wau (senare kallad Digamma) och Koppa försvann också. Den förra behövdes bara i de västliga dialekterna (där de via det etruskiska alfabetet gav upphov till dagens latinska F och Q) och den senare knappast alls. De levde emellertid kvar i det joniska talbeteckningssystemet där de olika bokstäverna representerade specifika talvärden. San återinfördes också senare och stod för värdet 900. Tusentalsvärden uttrycktes genom en markering uppe till vänster om bokstaven ('A för 1000, 'B för 2000 etc).
Ursprungligen fanns det flera varianter av det grekiska alfabetet, där de mest betydande var västgrekisk (chalkidisk) och östgrekisk (jonisk) grekiska. Den förra gav upphov till det etruskiska alfabetet och sedermera det latinska alfabetet. Aten antog den joniska skriften som standard år 403 f.Kr. och snart därefter försvann de andra varianterna. De grekiska tecknen kom sedermera att alltid skrivas från vänster till höger, men ursprungligen var skrivsättet från höger till vänster (med asymmetriska tecken spegelvända) och därefter varierande - eller oftast alternerande fram och tillbaka, så kallad bustrofedon.
Under medeltiden genomgick den grekiska skriften liknande förändringar som det romerska alfabetet: medan de gamla formerna behölls som en monumental skrift, kom "små bokstäver", via uncialskrift och slutligen minuskelskrift, att ta över. Bokstaven σ (sigma), som skrevs som ς i slutet av ord, användes parallellt med modernare 'långa' och 'korta' s. Aristofanes från Byzantion införde också accentering av de grekiska bokstäverna för att underlätta uttalet.
Grekerna var de första som generaliserade den alfabetiska användningen av vokaltecken. Huruvida detta gjordes medvetet är omtvistat, och det är oklart om de över huvud taget gjorde samma distinktion mellan vokaler och konsonanter som vi gör idag. Flerspråkighet i samband med täta handelskontakter mellan olika folkgrupper har ¤ som en faktor för utvecklingen av alfabetiska skriftsystem. Antagandet av det grekiska alfabetet är antagligen inte en enskild, isolerad händelse utan resultatet av en flerskiktad process, baserad på många semitiska skriftsystem.
Se även Gematri Konventioner för vetenskapliga beteckningar Kyrilliska alfabetet Spiritus asper Spiritus lenis
Referenser Noter
Källförteckning Bernal, Martin. 1990. Cadmean letters. Winona Lake: Eisenbrauns. Coulmas, Florian. 1985. Sprache und Staat. Studien zur Sprachplanung. Berlin & NY: Walter de Gruyter. Coulmas, Florian. 1989. The writing systems of the world. Oxford: Basil Blackwell Ltd.