miniatyr|stående|300px|Epikuros förespråkade en modifierad hedonism i antikens Grekland, se epikurism. Hedonism (av grekiska hedone, "njutning", "lustkänsla") är en familj av filosofiska och psykologiska teorier som sätter njutning som centralt mål för människans strävanden.Silverstein (2000) s. 279, "...theories are hedonistic in virtue of the central role they assign to the notion of pleasure." Psykologisk hedonism är teorin om att sökande efter njutning och undvikande av lidande är människans enda drivkraft eller motivation. Etisk hedonism är teorin om att mängden resulterad njutning är den enda måttstocken på en handlings moraliska värde. Värdeteoretisk hedonism är teorin att njutning är det enda intrinsikalt värdefulla.Psykologisk hedonism kallas ibland "motivationell hedonism" och etisk- och värdeteoretisk hedonism skils ibland inte åt och benämns då bara "etisk"- eller "normativ hedonism". Följande citat från Crisp (2000) ger en antydan om olika teoretiskt tänkbara hedonistiska teorier: "First, then, let me try to specify more precisely the kind of hedonism I want to discuss. It is not psychological hedonism [...] Nor is it a view about morality [...] Nor is it a view about the good, since the kind of hedonism I have in mind is consistent with the view that there are non-hedonist values, such as aesthetic values. Nor is it a view about what makes for a good life, or a good human life. Nor, even, is it a view about happiness, which may well be understood most plausibly in a non-hedonistic way. Rather I wish to discuss hedonism as a theory of well-being, that is, of what is ultimately good for any individual." Dessutom talar man idag ofta om vad som utgör ett gott liv, eller vad som bidrar till ens välmående, och hedonistens svar är då att njutning är det enda betydelsefulla i skapandet av en människas livsbana. Idag ses hedonismen som en av de tre mest betydelsefulla teorierna om välmående, bredvid begärsrelaterade teorier och objektiv lista-teorier.Well-Being från Stanford Encyclopedia of Philosophy. Hämtat 2008-01-16.
Hedonismen spårar sina rötter till antikens filosofer. Även om Platon under en period tycks ha haft hedonistiska åsikter så är Epikuros utan tvekan teorins - i alla dess dåtida varianter - mest betydelsefulla förespråkare. Under vissa perioder av historien har någon form av hedonism fungerat nästan som ett axiom i filosofiska sammanhang, men dess nästföljande storhetsperiod ägde rum under senare halvan av 1800-talet med företrädare som Jeremy Bentham, John Stuart Mill och Henry Sidgwick.
Termen "hedonist" används ibland till vardags som synonym till "livsnjutare".
Historia Antiken Odysséen av Homeros beskriver en ö där lotusätarna bor. När de äter av lotusblomman faller de i ett slags trans av glömska och håglös lättsamhet. Detta fungerade som en litterär invändning mot hedonism.
Epikuros är historiskt sett hedonismens förfader, i teorins alla dåvarande bemärkelser. Han menade att det som är eftersträvat också är det som är eftersträvansvärt. Han betraktade praktisk vishet som förmågan att på ett korrekt sätt kunna kalkylera mängden njutning och lidande. Dygder och rationell aktivitet härleder sitt värde från njutning och är således endast instrumentellt värdefulla. Epikuros skilde mellan aktiva och stillsamma njutningar och ansåg att de senare är bättre eftersom de varar längre. Distinktionen ska inte ses som synonym till kroppsliga- respektive själsliga njutningar. Även minnen av njutningar är njutningar. Epikuros hedonistiska inställning hör delvis samman med hans radikala empirism; det enda vi har säker kunskap om är våra sensationer och bland dem ingår njutning och lidande.
Platon hade en hedonistisk period vilket framför allt märks i hans dialog Protagoras. Hans sokratiska antagande, att man inte kan veta det goda utan att också göra det goda, kombinerat med hans psykologiska hedonism, ledde honom till att acceptera en slags etisk hedonism. Han övergav den emellertid senare till förmån för en form av värdeteoretisk pluralism, detta eftersom han övergav den psykologiska hedonismen. Platons senare lyckobegrepp innefattar både njutning och kunskap.
Aristoteles menade att njutning kompletterar rationell aktivitet och är alltså inte det enda, eller ens det högsta, goda. Han menade att endast de "ädla njutningarna" är värdefulla och att deras värde varierar med värdet på aktiviteten som de framspringer ur. Hos Aristoteles hade "lycka" en mer central plats än "njutning" och den förra innefattar delvis den senare.
1800-talet Den brittiske filosofen Jeremy Bentham var utilitarist. Han menade att all njutning är god, vilket gör honom till kvantitativ utilitarist, till skillnad från Mill som skilde mellan njutning av olika kvaliteter. Bentham menade att det är omöjligt att bevisa hedonismen, den utgör grunden för alla andra förklaringskedjor. Han ställde sig bakom både psykologisk- och etisk hedonism och gjorde ingen skarp distinktion mellan vad vi gör och vad vi bör göra. Njutning fungerar både som förklarande- och rättfärdigande orsak till vårt beteende.
John Stuart Mill ansåg inte heller att ett bevis behövde ges för att rättfärdiga hedonismen, men presenterade likväl ett argument som består av två steg. För det första försöker han bevisa hedonismen och för det andra försöker han därifrån rättfärdiga utilitarismen. Hans första steg går i korthet ut på att han påstår att det enda åtråvärda är det vi faktiskt åtrår. Därifrån försöker han bevisa utilitarismens rimlighet genom att formulera ett njutningsbegrepp som inte plockar ut individer. Mill förespråkade en kvalitativ hedonism, det vill säga en hedonism som skilde mellan kvalitativt olika njutningar. Han gjorde ingen distinktion mellan lycka och njutning. Hans argument har kritiserats av bland andra G.E. Moore.
En annan brittisk filosof som emellertid förnekade den psykologiska hedonismen var Henry Sidgwick. Han omfattade ändå den etiska hedonismen och likställde njutning med "åtråvärda medvetandetillstånd", en fenomenologiskt heterogen klass av mentala tillstånd. Sidgwick ställde upp fyra, enligt honom självklara, principer som stödde hans utilitarism. För det första betyder "rätt för mig" "rätt för alla". För det andra är tidslig placering irrelevant. För det tredje har all njutning lika värde, oavsett vems. För det fjärde är det alltid rationellt att eftersträva det goda.
1900-talet Under 1900-talet upplevde hedonismen en stark tillbakagång. Roger Crisp har identifierat tre viktiga anledningar till att filosofer började betrakta hedonismen som tillbakavisad. För det första betraktade många filosofer John Stuart Mills införande av distinktionen mellan kvalitativt olika njutningar som antingen ett övergivande av hedonismen eller som inkoherent. För det andra har de stött sig på G.E. Moores teori om intrinsikala värden och med hjälp av denna argumenterat för att det är "absurt" att hävda att njutning skulle vara det enda intrinsikalt goda. Slutligen har de hänvisat till Robert Nozicks tankeexperiment om upplevelsemaskinen, vilket ofta används för att snabbt avvisa hedonismen som en teori om välmående och sedan gå vidare med att undersöka mer levande teorier.Crisp (2000)Ett exempel på detta är Griffin, James, Well-Being: Its Meaning, Measurement and Moral Importance (1986), New York: Oxford University Press, s. 7
Synen på njutning
Eftersom hedonismen placerar njutning så centralt har det med tiden dykt upp en rad olika teorier om vad njutning egentligen är. Att definiera njutning har varit viktigt inte bara för hedonisterna, utan även för kritikerna, som med hjälp av en viss definition har försökt visa att hedonismen är felaktig eller kontraintuitiv.
Upplevelseförklaringar Enligt upplevelse-orienterade förklaringar är njutning och smärta distinkta medvetna upplevelser, eller åtminstone delar av sådana upplevelser.Hedonism från Stanford Encyclopedia of Philosophy Gilbert Ryle har framfört ett argument mot uppfattningen om njutning som en sensation, som går ut på att alla sensationer har ett speciellt område där de känns, men att olika njutningar saknar ett sådant gemensamt "känningsområde".Ryle, Gilbert, "Pleasure" i "Dilemmas" (1954) (Cambridge: Cambridge University Press). Wayne Sumner har gjort en distinktion mellan två huvudsakliga teorier om njutning som är upplevelse-orienterade: den intrinsikala- och den extrinsikala uppfattningen.Sumner, Wayne, Welfare, Happiness, and Ethics (1996) (Oxford: Clarendon Press).
Intrinsikalt distinkt upplevelse Enligt teorin om njutning som en intrinsikal upplevelse "upplevs" njutning på ett speciellt sätt; det har en distinkt intrinsikal karaktär, exempelvis genom dess fenomenologi, dess qualia eller känslan som det medför. Bland andra G.E. Moore uppfattade njutning på detta sätt. Han menade att njutning var ett odefinierbart "någonting", som dock är separerbart från allting annat. Även om detta "någonting" inte går att förklara eller beskriva närmare, så går det helt klart att isolera det som just njutning.
En klassisk invändning mot denna syn på njutning är att vi genom introspektion upptäcker att det inte finns någon gemensam komponent hos allt det vi ser som njutning – att läsa en välskriven bok, att ha sex, att lösa ett matematiskt problem – som gör det till just njutning. Henry Sidgwick formulerade denna invändning i sin The Method of Ethics.Sidgwick, Henry, The Methods of Ethics (1907), 7 uppl. Ett annat argument, som inte bara riktar sig mot denna uppfattning om njutning, går ut på att inte allt det som definieras som njutning faktiskt är njutning och kan sägas öka personens välmående. Slutligen går en tredje invändning ut på att inte endast njutning är intrinsikalt värdefullt. Dessa tre invändningar kallas ibland förkortat för "none such", "not all" och "not only" på engelska.
Extrinsikalt distinkt upplevelse Den extrinsikala synen på njutning som en distinkt upplevelse liknar den intrinsikala i det att båda ser på njutning som en upplevelse, exempelvis en känsla eller en mer kognitiv upplevelse. Den skiljer sig emellertid från denna i det att dess kriterium för vad som är njutning fokuserar på utomstående omständigheter kring upplevelsen, snarare än egenskaper hos upplevelsen själv. Den går ut på att en upplevelse är njutning om och endast om personen som har upplevelsen också har en speciell positiv attityd gentemot den. Exakt vilken attityd det rör sig om skiljer sig åt; det kan vara en trosföreställning, förmodan, förväntan, begär, preferens etc. Sidgwick anammade detta synsätt i och med hans avvisande av den intrinsikala uppfattningen: "Pleasure … as a feeling which … is at least implicitly apprehended as desirable…" (fritt översatt ungefär: "Njutning … en känsla som … åtminstone implicit uppfattas som eftersträvansvärd").
Den extrinsikala uppfattningen undviker argumentet om att det inte finns någon gemensam komponent hos allting vi kallar njutning. Förespråkaren av denna uppfattning kan gå med på att det vi kallar njutning innefattar en bred uppsättning känslor och mentala tillstånd utan någon minsta gemensam nämnare, men ändå kategorisera allt detta som njutning på basis av personens inställning gentemot dessa tillstånd. Den extrinsikala uppfattningen har dock egna problem. Det allvarligaste av dessa är "killjoy"-argumentet. Enligt detta argument finns det medvetandetillstånd som vi har de relevanta attityderna mot, men som knappast kan betraktas som njutningsfulla. Ett exempel är skam; man kan känna skam inför någonting man har gjort, och faktiskt vilja känna skammen, som ett bevis på att man är en moraliskt känslig person. Men om man har en sådan attityd gentemot skamkänslan så tycks det enligt den extrinsikala uppfattningen implicera att skammen är njutningsfull, vilket för de flesta av oss är starkt kontraintuitivt. Denna invändning är en av de så kallade "not all"-invändningarna.
Attitydförklaringar