Sveriges arbetares centralorganisation (SAC), även kallad SAC Syndikalisterna, är en landsomfattande paraplyorganisation för ett tjugotal lokala syndikalistiska fackföreningar (Lokala Samorganisationer, förkortat LS) som år 2022 tillsammans har strax under 3000 medlemmar, varav omkring 2300 lönearbetande samt övriga pensionärer, studenter och arbetslösa. De lokala samorganisationerna – för vilka SAC fungerar som facklig centralorganisation – är självbestämmande ekonomiska kamporganisationer som organiserar alla arbetare inom sitt geografiska verksamhetsområde, inklusive migrantarbetare, papperslösa och interner på fängelser, liksom även arbetslösa, studenter och pensionärer.

Det långsiktiga målet är att förverkliga den frihetliga socialismen, det vill säga ett samhälle utan klasser och hierarkier, där produktionsmedlen ägs gemensamt och förvaltas av arbetarna, vilket innebär avskaffandet av kapitalism, lönearbete och sexism. Organisationen har därmed beslutat sig för att vara antisexistisk, antimilitaristisk och som första fackförening i Sverige även feministisk (1998). Kortsiktiga mål är höjda löner, säkrare anställningar och bättre arbetsmiljö.

I maj 2022 SAC:s 33:e kongress, antogs den nu gällande principförklaringen. Principförklaringen är en förteckning av de principer som SAC grundar sig på.

Arbetsplatsorganisering SAC Syndikalisterna ser arbetsplatsorganiseringen som grunden både för små förbättringar på arbetsplatserna i nuet och till ett framtida samhälle byggt på ekonomisk demokrati. Att organisera och stärka arbetarnas makt ses som något alla kan lära sig, med hjälp av och i samarbete med andra organiserande arbetare. Detta är syndikalismens idé och dess praktik.

SAC:s bildande miniatyr|SAC-konferens i Örebro 1917. Resultatet av Storstrejken 1909 framkallade på sina håll starkt missnöje och desperation. Därför kallade Skånes distrikt av Svenska Träarbetarförbundet i slutet av 1909 samman en konferens i Lund för att diskutera frågan om nya riktlinjer för fackorganisationerna. Den antog följande förslag, framlämnat av Karl Eneroth från Malmö: "Konferensen uttalar sig för omorganisation, byggd på lokala samorganisationer, med utträde ur respektive förbund; dock bör vederbörande föreningar göra uttalande och bör ny konferens sammankallas i slutet av jan. 1910.". Dessutom valde konferensen en femmannakommitté med uppgift att förbereda nästa konferens.

alt=|vänster|miniatyr|220x220px|SAC-huset på Sveavägen 98. Nästa konferens hölls den 30 januari 1910, även den i Lund. Här lades två förslag fram: å ena sidan att konferensen skulle uttala ”att den anser lämpligast bilda industriförbund, men i övrigt förbida den utredning i den fackliga organisationsfrågan, som på LO:s senaste kongress beslutades”, och å andra sidan ”att konferensen uttalar önskemålet av en annan stridstaktik, som ej kräver så stora ekonomiska uppoffringar, men ändå bleve effektfullare, och att där sammanhållning ej kan åstadkommas på grundval av de gamla organisationsformerna skulle bildas Lokala samorganisationer, centraliserade i en riksorganisation”. Det senare förslaget föreslog vidare att en kommitté skulle tillsättas för ”att utarbeta ett detaljerat förslag till kongress med alla arbetare i hela Sverge, som vilja ansluta sig till en sådan organisation”. De båda förslagen fick 19 röster vardera, varefter ordföranden Johan Nilsson från Lomma fällde utslaget till förmån för det senare förslaget.

Den i Lund valda kommittén, ”Lundakommittén”, sammankallade en konstituerande kongress i Stockholm den 25–27 juni 1910, dit alla fackliga organisationer inbjöds sända ombud. Närvarade gjorde 22 ombud från fackliga organisationer, 9 ombud från den ungsocialistiska rörelsen, samt 3 representanter från Lundakommittén. Rösträtt hade enbart ombuden från fackliga organisationer (medan ungsocialisterna och representanterna endast hade yttrande- och förslagsrätt). Efter en och en halv dags debatt beslutade kongressen att bilda den nya organisationen, med 21 röster mot en. Den avvikande rösten, som avgavs av N. P. Hansson från Grängesberg, motiverades med att han ansåg att endast ombud från redan befintliga lokalorganisationer hade rätt att bilda centralorganisationen. Kongressen beslutade även bland annat att utsända ett manifest till Sveriges arbetare, samt valde en centralkommitté bestående av sju personer.

Organisationsstruktur miniatyr|Syndikalistisk första maj på Sergels torg 2011 samlade dryga 4,000 firare SAC har en dubbel struktur, den geografiska och den branschvisa. Detta för att öka den fackliga styrkan och sammanhållningen. Dels genom en samlad front på arbetsplatser och i respektive bransch, dels genom solidaritet över yrkes- och branschgränserna.

Geografisk struktur

Lokala samorganisationer

Grunden för den geografiska strukturen och hela rörelsen är ortsvisa lokala samorganisationer (LS).SAC - Vår organisation . Läst 2011-04-25.

Flera LS i ett geografiskt område bildar distrikt där de samarbetar med agitation och utbildning samt verkar för att bilda nya LS och andra syndikalistiska organisationer inom sitt verksamhetsområde.

Centralorganisation LS är medlemmar i federationen SAC, namnet på den centrala instansen, vars uppgift i huvudsak är samordnande och administrativ. SAC:s högst beslutande organ är Kongressen som hålls vart tredje år. Till kongressen skickar LS ombud efter medlemsantal. En centralkommitté (CK) väljs av kongressen och sköter det löpande arbetet, leder genomförandet av kongressbeslut och kan fatta beslut i mindre frågor. Mellan kongresserna avgörs viktiga frågor och fyllnadsval genom medlemsomröstningar, referendum. I egna angelägenheter är LS självstyrande enheter med egen styrelse och har egna små stridskassor. Den större centrala stridskassan bestämmer centralinstansen över, liksom i LO.

Branschvis struktur

Driftsektioner Grunden för den branschvisa strukturen är driftsektioner. Alla arbetare på en arbetsplats oavsett yrke, som är medlem i någon LS sammanslutes till en driftsektion. Som namnet antyder så är det driftsektionen som i framtiden skall förvalta arbetsplatsen.

Syndikat Driftsektionerna sammansluter sig i branschsyndikat på ortnivå, vilka ansvarar för branschspecifik propaganda, medlemsvärvning och samarbete. Syndikaten kan i sin tur samverka i landsomfattande branschvisa federationer.

Beslutsfattande Beslut skall enligt syndikalisterna fattas av dem det berör och inte av ombud eller ledare, därför tillämpar de federalism, direkt demokrati och direkt aktion.

Lokalt självbestämmande Beslut om förhandlingar, varsel, stridsåtgärder och avtal fattas ytterst av medlemmarna i driftsektionerna. Därmed är exempelvis organisationen inte nödvändigtvis motståndare till tidsbundna avtal till exempel kollektivavtal, utan huruvida man tecknar sådana är alltså upp till de berörda medlemmarna, som avgör detta i omröstningar. Detta då beslut enligt det lokala självbestämmandets princip skall fattas av dem besluten berör. Likaså fattas beslut om användande av de lokala stridskassorna av LS-medlemmarna.

Centralt samarbete Centrala veton mot konfliktåtgärder finns inte, men den centrala instansen bestämmer över vem som får tillgång till den gemensamma större strejkkassan. Maktkoncentrationer undviks bland annat genom att SAC:s anställda inte får väljas till andra förtroendeposter eller som kongressombud och genom begränsningar i hur länge varje individ kan inneha ett förtroendeuppdrag.

Fackliga strider SAC har ända sedan sitt bildande 1910 genom sina lokala samorganisationer (LS) varit en klassbaserad kamporganisation för arbetare. Ett stort antal strider har förts för såväl dagskrav som för en vision om ett demokratiskt samhälle. Ett genomgående tema i SAC:s fackliga strider var konflikter med LO och den socialdemokratiska rörelsen.

Murarhantlangarstriden i Karlstad Redan den 1 juli 1910 utbröt det nybildade SAC:s första fackliga konflikt. Det var ett 50-tal murarhantlangare organiserade i Karlstads LS som krävde högre timpenning, olycksfallsförsäkring samt erkännande av föreningsrätten. Då murarna, som på grund av hantlangarnas frånvaro också uteblev från arbetet, hotades med lockout uppmanade Murarförbundets styrelse sina medlemmar att bryta solidariteten och återuppta arbetet, vilket skedde den 25 juli. Med det socialdemokratiska förbundets avhopp blev det lättare för arbetsgivarna att anskaffa strejkbrytare i hantlangarnas ställe. Striden varade i 37 dagar och slutade med att arbetsgivarna tillmötesgick samtliga krav.

Striden vid Ljungafors Ännu en strid under 1910 fördes av 700 byggnadsarbetare i Ljungafors, varav 97 var organiserade i ortens LS. Striden gällde en höjning av minimilönen, sjukhjälp och olycksfallsförsäkring, vilket uppnåddes efter endast 4 dagars strejk.

Striden vid Untraverken 500 anläggningsarbetare, varav 90 anslutna till LS av SAC, lade i april 1913 ned arbetet vid bygget av vattenkraftverket vid Untrafjärden. Bygget, som beslutats av Stockholms stad, uppvisade sanitära brister i markenteriet. Detta blev upprinnelsen till konflikten, som dock utvecklades till en löne- och föreningsstrid, som trots inblandning från socialdemokratiska Grov- och Fabriksarbetarförbundet efter drygt tre månader slutade med seger för arbetarna.

Skogsarbetarstriden i Härjedalen Med 1921 och 1922 års depression och den utbredda arbetslöshet som den innebar passade arbetsgivarna på att pressa ned lönerna bland skogsarbetare i Härjedalen. Organiserade i LS av SAC såväl som i socialdemokratiska Svenska Skogs- och flottningsarbetareförbundet beslöt tusentals skogsarbetare sig för att inför avverkningssäsongen vintern 1922-23 kräva bättre villkor. Då skogsägarna avvisade arbetarnas krav sattes arbetet i blockad. Efter två månader ingrep regeringen med tillsättandet av en förlikningskommission, som föreslog att de fackliga organisationerna skulle dra tillbaka sina krav och arbetarna återgå till arbetet med oförändrade villkor. Detta bud accepterades av ledningen för den socialdemokratiska fackföreningen, vilket de enskilda avdelningarna godtog under protest, medan syndikalisterna fortsatte striden till dess att återgång till arbetet kunde ske under bättre villkor än den socialdemokratiska undfallenheten åstadkommit, på vissa platser med lönehöjningar på 50 procent.

Lossmen-Ekträsk-konflikten

Lossmen-Ekträsk-konflikten var en arbetskonflikt i Burträsks socken under åren 1924–31. Konflikten utspelade sig mellan skogsbolagen Holmsund, Sandvik och Mo & Domsjö och lokala syndikalistiskt organiserade arbetare. Arbetarna tillhörde LS:en Lossmen-Sävsjöns och Ekträsks.

Konflikten inleddes med att bolagen ställde ett ultimatum till syndikalisterna: att antingen upplösa sina organisationer eller bli utan arbete, det vill säga lockoutas. Till bakgrunden hörde att bolagen i stort sett var de enda arbetsgivarna i området. Syndikalisterna vägrade att upphöra med sin organisering, och förklarade bolagen satta i blockad. Detta ledde till den längsta lockouten i Sveriges historia.

Stripakonflikten

Stripakonflikten var en svensk arbetsmarknadskonflikt vid Stripa gruva i Guldsmedshyttan under åren 1925-1927. Då arbetarna vid gruvan krävde högre lön lät Statens arbetslöshetskommission på gruvbolagets begäran anvisa arbetslösa som strejkbrytare. Strejken slutade i en kompromiss. Konflikten blev en av anledningarna till att den socialdemokratiska regeringen under Rickard Sandler avgick i juni 1926.

Striden vid ”Svältbanan”