miniatyr|Huggvärjor från senare delen av 1600-talet/tidigare delen av 1700-talet.Från vänster:- engelsk tung kavallerivärja- skotsk claymore- venetiansk schiavona- schweizisk kavallerivärja mini|Franska eneggade huggvärjor (1700-tal) på livrustkammaren. Huggvärja kallas värjor som är avsedda för hugg framför stöt (stick). I Sverige har typen främst använts av kavalleriet som attackvapen.

Andra benämningar som använts är huggpamp eller pamp, plit, huggare och svissare.

Sverige Beskrivning mini|Kavallerivärja m/1775 (över)Pallasch m/1808 (under) Huggvärjor förekommer med olika bladlängd, bladbredd och slipning (en- eller tveeggade). Någon exakt definition av vilka värjor som kan definieras som huggvärjor finns inte. Dräktvärjor och ämbetsvärjor ses vanligen inte som huggvärjor. Kommissvärja m/1685 brukar dock ses som en huggvärja. Det är dock enbart under 1800-talet som begreppet huggvärja börjar användas för att beteckna skillnaden mot andra värjor. Tidigare typer är ofta tveeggade, medan senare typer, såsom pallaschen, ofta är eneggade, även om spetspartiet kan ha dubbelegg för stöt.

Bruk Även om ämnat för hugg har huggvärjor ofta en spets för stöt. De användes sällan vid fäktning, utom möjligtvis för att slå undan en fiendes lans eller sabel. Under 1700-talet var de ofta tveeggade med tungt blad och kunde hugga åt båda hållen samt dela ut stick. Hugg kunde utdelas horisontellt, vertikalt eller ett mellanting av båda. Vid en horisontell rörelse kunde soldaten svinga huggvärjan fram och tillbaka och ha slagkraft i hela rörelsen. Tyngden innebar även att de flesta slags personlig bepansring kunde genomträngas.

När gamla klingor från kommisvärjorna m/1685 som inom flottan kortats till huggare 1832 försågs med nya klingor och avlägsnad tumring gavs de beteckningen huggvärja m/1832. Namnet förkortades dock snart till huggare m/1832, även om vapnet egentligen inte är någon huggare.Marinens blankvapen, artikel av Olof P. Berg i Göta vapenhistoriska sällskaps småskrift nr 12, 1993

Sekundlöjtnanten Johan Ulric Améen som var missnöjd med den dåvarande officersbeväpningen vid flottan, uniformsvärja m/1824, egentligen en klen sabel, föreslog vid mitten av 1800-talet att de skulle ersättas av ett kraftigare vapen som han benämnde "huggvärja för sjöofficerare". Den blev aldrig officiellt antagen som modell även om den blev en tillåten sådan, men sällsyntheten visar att den blev ganska ovanlig, och den har senare erhållit modellbeteckningen m/1854. Den är i själva verket en kraftigare sabel eller med sin raka klinga närmast en pallasch.

I litteraturen Följden blef ock den, att en ny reglementerad modell för huggvärja för sjöofficerare och underbefäl inom flottan blef fastställd och sjökrigaren erhöll ett verkligt anfalls- och försvarsvapen, i stället för den löjeväckande och odugliga paradvärja, han förut burit, mera till »lyst«, än på allvar.

Ur Fältskärns berättelser, (1899-1901) av Zacharias Topelius: Ur ladan trädde då en ung man i grå bondjacka och med dragen värja – en af dessa långa huggvärjor, som den tiden utgjorde karolinernes älsklingsvapen – kort sagdt, den unge Elias Pehrson själf.

Ur Karolinerna av Verner von Heidenstam Kring båren, bredvid vilken konungen nedstuckit sin huggvärja i marken, lade sig ett ögonblick generalerna i sina kappor, och Piper satt på en trumma med ryggen mot ett träd.

Ur Svenska öden och äfventyr, (1907) av August Strindberg Åter plaskade det i snöslasket, en huggvärja skramlade, en läderväska på en blå rock med gula knappar skymtade och försvann.

Källor

Se även Värja

Kategori:Svärd