Bahá'u'lláh var bahá'í-trons grundare – Mírzá Ḥusayn`Alí Núri"Mírzá" var i dåtidens Iran inget namn, utan en titel som betyder "Herr" eller "Lord". – född 12 november 1817 i Teheran i Iran, dödDöd efter en veckas feber och influensa. i landsförvisning i Bahjí utanför Akko i nuvarande Israel. Han hade 1866 förts i fångenskap till den då ökända och malariadrabbade fängelsestaden Akko i provinsen Beirut i Osmanska riket, cirka 15 km norr om Haifa. Bahá'u'lláh skrev (eller "uppenbarade") tusentals böcker och mindre skrifter kallade tafletter (tablets på engelska), samt många böner. Endast en bråkdel har översatts till engelska från persiska och arabiska, och från engelska till svenska ännu färre. Den samlade volymen, som är de bahá'í-troendes heliga skrifter, uppskattas till 15 gånger Bibelns omfattning och till mer än 70 gånger storleken på Koranen.
Husayn`Alí föddes som son till en inflytelserik adelsman, och släkten hade omfattande ägor i norra delen av Perserriket (som Iran kallades i Väst). Fadern, Mirzá Buzurg-i-Núri, tjänstgjorde som statsråd inom det kejserliga hovet i Teheran. Moderns namn var Khadijih Bagum. Bahá'u'lláh sades härstamma från både Abraham, profeten Zarathustra och Yazdigird, som var den siste konungen av den sasanidiska dynastin som härskade i Persien 226-651 e.Kr.
Bahá'u'lláhs längd har uppskattats till 162–165 cm. Han var således kortvuxen, även för att vara en iranier född i början av 1800-talet. Efter att ha burit en 50 kg tung kedja runt sin hals i fyra månader i fängelsehålan Siyah-Chal hösten 1852 minskade hans längd med några centimeter. Detta påpekande görs eftersom ett rykte vandrat runt på Internet om att Bahá'u'lláh skulle ha lidit av akondroplasi.
Bahá'u'lláh hävdade att mänskligheten är en enhet, även om majoriteten människor förvillats att se bara nationaliteter, hudfärger och "raser" (som var ett accepterat begrepp ända fram till 1960-talet, och fortfarande är det i exempelvis USA, men inte inom bahá'í-rörelsen). Mänskligheten måste göras medveten om denna enhet för att uppnå en känsla av samhörighet och därefter förenas i en bättre och fredligare värld. De kungar och valda ledare mänskligheten hade över sig måste mötas för förhandlingar i världsomfattande konferenser, göra uppriktiga insatser för att sluta fredsfördrag och för att kunna uppnå globala förbättringar. Bahá'u'lláhs krav, som han menade kom från Gud själv, handlar om världsfred, jämlikhet, rättvisa, allmän skolgång, ett vetenskapligt och kulturellt uppsving m.m. i det världssamhälle med övernationella institutioner som skulle växa fram under bahá'í-eran, som nu startat i och med hans egen och föregångaren Bábs proklamationer. En dramatisk utveckling av kommunikationerna skulle enligt Bahá'u'lláh vara motorn bakom globaliseringen, men när han levde hade endast telegrafen, järnvägen och ångbåtar uppfunnits.
Gudsmanifestationen Nedanstående citat är ett av Bahá'u'lláhs mest kända:
Bahá'u'lláh omnämns som både profet och budbärare i ett flertal böcker skrivna av hans efterföljare, men anser själv att den korrekta beteckningen är gudsmanifestation. Muhammed kan enligt Bahá'u'lláh behålla sin status som profeternas insegel (den siste profeten) eftersom profeternas tidevarv (Adams era) är över i världshistorien. Statusen som gudsmanifestation delar Bahá'u'lláh med Muhammed, Jesus, Moses, Zarathustra och andra viktiga religionsgrundare, men Bahá'u'lláh befinner sig i ett helt annat sammanhang än de tidigare. Han är nämligen den förste av gudsmanifestationerna som tack vare de nära förestående framstegen på informations- och kommunikationsområdena kan vända sig till hela mänskligheten på en gång. Tidigare gudsmanifestationer har framträtt hos ett visst folk med ett uppdrag som berörde den tidens problem och behov. Bahá'u'lláh klarlägger religionernas historiska utveckling som en evolution av Guds religion, en och samma tro som tjänar de olika behoven i sin tidsålder. Abraham, Moses, Buddha, Zarathustra, Krishna, Jesus, Muhammed, Báb och Bahá'u'lláh har varit gudsmanifestationer som följt på varandra, genom vilka Gud stegvis har uppenbarat avsikten med religion.
Bahá'u'lláh grundade bahá'í-tron, som har sina rötter i babísmen, på 1860-talet genom en omstrukturering och pacificering av babismen, varvid över 95 procent av babierna anslöt sig till den nya läran under en 20-årsperiod. I slutet av sitt liv vände sig Bahá'u'lláh allt mer till de kristna eftersom mission av bahá'í i muslimska områden eller länder var totalförbjuden, och sonen och efterträdaren 'Abdu'l-Bahá reste i början av 1900-talet (när ungturkarnas revolution gav allmän amnesti till bl.a. religiösa fångar) till Europa och USA för att förklara sin fars lära.
Trots ett mycket rikt källmaterial finns förhållandevis få opartiska religionshistoriska studier kring Bahá'u'lláh och hans liv tillgängliga. Dagens situation i hans hemland Iran, där bahá'íer förföljs och många för bahá'íerna heliga platser förstörts, har givetvis förhindrat forskning på plats. Universella Rättvisans Hus, som har ett mycket omfattande och för forskning öppet bibliotek av originalhandlingar, dokument och föremål, har liksom andra institutioner och enskilda personer knutna till bahá'í-tron givetvis publicerat mängder av böcker och avhandlingar om Bahá'u'lláh och andra personer samt om bahá'í och dess utveckling. Även om det inte finns någon anledning för bahá'í-troende forskare att överdriva eller lägga till falska uppgifter, skulle neutrala och opartiska biografier och studier bredda bilden av Bahá'u'lláh och bahá'í. Vetenskaplig belysning av bahá'í är möjlig tack vare det rika och oförstörda källmaterialet.
När det gäller personen Bahá'u'lláh och hans liv och gärningar bestod den "vetenskapliga forskningen" (om man bortser från bahá'íer som faktiskt har en professur eller doktorsgrad i till exempel religionshistoria) länge till övervägande del av studier gjorda i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av s.k. orientalister, vilka mer var "religions- och reseskildrare" från Europa och USA. De vetenskapliga metoder och den källkritik som används av dagens historiker, religionsforskare och religionshistoriker existerade inte förrän långt efter Andra världskriget, men nu har modern forskning börjat närma sig religionen bahá'í och de centrala figurerna i takt med att religionen har expanderat så kraftigt. Tack vare att mycket material finns bevarat finns goda möjligheter till tvärvetenskapliga studier, där forskare även från verksamhetsfält som arkeologi, språkvetenskap, psykologi, fysik samverkar. Detta sker också nu.
Målet och medlen enligt Bahá'u'lláh Bahá'u'lláhs centrala anspråk är att han är den sedan länge väntade universelle Budbäraren från Gud, vars uppgift är ingenting mindre än att etablera Guds rike på jorden. Det är en världscivilisation som ska etableras, och denna kommer med tiden att bli allt mer andlig. Denna kommer i sin tur att påverka medborgarnas karaktärer så att flertalets själar förädlas till den grad att de kommer att leva i Guds omedelbara närhet när deras kroppar dött. Bahá'u'lláh erbjuder således en kollektiv frälsning på sikt, vilket skiljer sig från de sionistiska religionerna judendom, kristendom och islam, vilka förespråkar individuell frälsning.,
Vidare är det enligt bahá'í-tron allt fler övertygade människor som successivt ska bygga förutsättningarna till detta Guds rike på jorden. Kristna förhoppningar om att Kristus ska återkomma och omedelbart belöna de rättfärdiga, anses vara ett påfund påhittat av människor efter Jesu död., Människor ska alltså omdana samhället, och Bahá'u'lláhs uppenbarelse är startpunkten för allt detta.
Bahá'u'lláh. (ca 1860-1880, svensk uppl. 1978) ’’ Axplock ur Bahá'u'lláhs skrifter ’’, s 111 (nr. 70). Stockholm: Nationella andliga rådet för Sveriges bahá'íer. Översättning av Shoghi Effendis sammanställning ’’Gleanings of the Writings of Bahá'u'lláh’’.
Bahá'u'lláh. (ca 1860-1880, svensk uppl. 1978) ’’ Axplock ur Bahá'u'lláhs skrifter ’’, s 21-22 (nr. 4). Stockholm: Nationella andliga rådet för Sveriges bahá'íer. Översättning av Shoghi Effendis sammanställning ’’Gleanings of the Writings of Bahá'u'lláh’’.
Bahá'u'lláh anses visserligen inte ha förutsagt namnen på alla de institutioner och organ som nu växer fram på uppdrag av bahá'í-trons ledning, men han anses ha inspirerat till dem i sina skrifter och i samtalen med sin äldste son och efterträdare 'Abdu'l-Bahá, "Förbundets Centrum", som ledde tron från Bahá'u'lláhs död 1892 fram till sin egen bortgång 1921. 'Abdu'l-Bahá utpekade i sin tur sin äldste dotterson Shoghi Effendi (1897 – 1957) till "Beskyddare av Guds sak". Efter Effendi fanns det inte några ättlingar till Bahá'u'lláh att utpeka som ledare av bahá'í-tron, och en grupp kallad "Guds saks händer" arbetade därför snabbt fram konceptet för hur Universella rättvisans hus skulle inrättas, och de första nio männen som skulle leda Universella rättvisans hus valdes 1963 av representanter för de nationella andliga råd som få fanns i världen. Alla institutioner anses av de bahá'í-troende vara demokratiska till sin natur. Institutionerna ses som fröet till den nya världsordningen. De kan komma att förändras i framtiden, och nya organ och myndigheter kommer att tillkomma, men det är helt naturligt eftersom Bahá'u'lláhs uppenbarelse är framåtskridande och inte statisk. Begrepp som tillkommit efter Bahá'u'lláhs död för att beskriva skeendet är exempelvis "embryonal världsordning", "frö", "organisk utveckling", "evolution", "skapande inflytande", "assimilering". Bahá'í-tron är "en levande organism" som kommer att passera genom en serie stadier innan den uppnår sin mognad. Kristendomen ses som en statisk religion, eftersom det inte finns någon historisk process där Jesu lära utvecklats så ett sådant sätt att den kunnat utgöra grunden för en ständigt avancerande civilisation. Den har i stället ständigt frambringat nya riktningar och sekter.
Bahá'u'lláh uttryckte sig så här om hur en kristen måste tänka för att bli bahá'í-troende:
Bahá'u'lláhs förkärlek för monarki Det råder ingen tvekan om att Bahá'u'lláh hade en förkärlek för styrelseskick med konungar, även om han (vad man hittills känner till) aldrig förespråkade att hela världen en dag skulle ledas av en upplyst konung direkt under Gud. Han var själv ättling till en serie persiska kungar som regerat under antiken. Hans far var rådgivare i shahens regering, men Bahá'u'lláh hade som ung inte visat något intresse för att delta i det världsliga härskandet.
I hans skrifter, översatta och ej översatta, finns mängder av passager där principen om kungamakten prisas. Det är helt klart upplysta och rättvist sinnade kungar som är bahá'í-lärans ideal. Sådana kungar ska betrakta sina folk som skatter och undvika att lägga bördor på dem, och deras styre och personliga levnadssätt ska kännetecknas av moderation och återhållsamhet. De ska vara garanter för rättvisan. Sådana kungar måste, bara de studerar den, erkänna Bahá'u'lláhs trossystem och ta på sig den högtidliga plikten att stå upp och garantera Guds saks triumf i sina länder.
Mer kända är hans brev till de kungar han inte såg som rättfärdiga. Han anses av de troende ha förutsett att de skulle falla som ett resultat av de bedrövliga katastrofer de ställde till med. Men att utifrån detta dra slutsatsen att Bahá'u'lláh förespråkat eller förutsett den definitiva utrotning av institutionen för kungamakten skulle faktiskt vara liktydigt med att en snedvridning av hans undervisning, menar sondottersonen Shoghi Effendi. Shoghi Effendi skriver emellertid också att Bahá'u'lláh i en taflett till Shaykh Salmán konstaterar att ett av tecknen på mänsklighetens mognad kommer att vara att ingen kommer att vara villig att bära bördan av konungskap. Endast i syfte att proklamera Guds sak (Bahá'u'lláhs lära) och sprida hans tro kommer någon att vara villig att bära denna allvarliga börda: