miniatyr|Halvön Tinganes i Torshamn. mini|Torshamn under 1860-talet.
Tórshavn, även Torshamn på svenska (färöiska: Tórshavn; danska: Thorshavn), är Färöarnas huvudstad. Staden är belägen på södra delen av ön Streymoy, i Torshamns kommun, och hade 12 691 invånare 2015. Den är landets enda större tätort, en viktig fiskehamn och transportnav.
Torshamns kommun är resultatet av sammanslagningar av olika kommuner – Kaldbak (1976), Hvítanes och Hoyvík (1978), Argir (1997), Kollafjørður (2001), Kirkjubøur, Hestur och Nólsoy (2005).
Etymologi Stadens namn kommer från det fornnordiska namnet Þórshöfn som refererar till asaguden Tor (Þórr, modern färöiska: Tór) och det nordiska ordet för hamn. Detta visar att staden anlades långt före kristendomens inträde på Färöarna omkring år 1000. Stadsvapnet visar Tors hammare, Mjölner.
Namnet har senare fått danska och anglifierade stavningar i form av Thorshavn och Thorshaven. De flesta färöingar kallar staden för endast Havn, vilket återspeglar sig i många officiella namn såsom Havnar Framburðsfelag och flera företagsnamn.
I det färöiska kasussystemet böjs Tórshavn enligt reglerna för ändelsen havn. Detta gör att namnet inte får någon ny ändelse i dativ och blir í Tórshavn. Genitivformen är Tórshavnar, både använt i kommunens namn och i betydelsen "till": til Tórshavnar, där 'til' styr genitiv. 'Bokstaven Ó uttalas som .
Skämtsamt kallas den "Kontorshamn" eller Havnini.
Historia Lagtinget på halvön Tinganes grundlades troligtvis omkring år 850, och är därmed en av världens äldsta lagstiftande församlingar. Under vikingatiden var det tradition att placera tinget på en neutral och obebodd plats, så att ingen skulle ta fördelar av platsen. Det var under denna tiden mycket begränsad bebyggelse på Tinganes, men var likväl den mest centrala platsen på huvudön. Färingarna möttes på de platta bergen på Tinganes under somrarna. Vikingatiden på Färöarna brukar sägas vara avslutad 1035 och en marknad etablerades gradvis, som kom att bli ett permanent handelsområde.
1075 blev Torshamn för första gången nämnt i skrift och betraktas därmed som en av Nordeuropas äldsta huvudstäder. Under hela medeltiden utgjorde halvön huvuddelen av Torshamn. Platsen tillhörde två bönders yttre områden, trots att Torshamn, olikt resten av de färöiska landsbygderna, aldrig varit ett bondesamfund. 1271 etablerades det kungliga handelsmonopolet i Torshamn av norska kungligheter, och flera ämbetsmän slog sig ner på Färöarna. Under 1200-talet blev all handel mellan Norge och Färöarna centraliserad i Bergen. Enligt ett dokument från 1271 seglade två skepp regelmässigt till Torshamn från Bergen med salt, timmer och korn. Torshamn hade därför mer kontakt med omkringliggande länder, än inrikes byar på öarna runt Streymoy. Under det norska, och senare danska, ledningar, gjorde regeringens utsända Torshamn till deras hemmaplats. Alla dessa faktorer medverkade till att Torshamn utvecklades framåt.
1500–1800 Källor nämner de första fasta bebyggelserna i Torshamn efter reformationen 1539. Staden grundades egentligen som handelsplats under kung Fredrik II, som ville förtränga hansestäderna från handeln och göra Torshamn till fast marknad för de varor som brukades på Färöarna.Salomonsen, s. 395 Under andra halvan av 1500-talet blev Färöarna relativt ofta utsatt för sjörövare, och därmed prioriterades att skydda staden och dess handel. En garnison och försvarsanläggning inrättades, och omkring 1580 blev den lilla skansen, Skansin, byggd av handelsmannen och nationalhjälten Magnus Heinason. Senare anlade Kristian IV en ny skans på Tinganes.
1584 hade Torshamn 101 invånare. Invånarna var indelade i tre lika stora grupper om bönder, handels- och administrationspersoner, samt folk som varken ägde mark eller gods. De sistnämnda inkluderade det landlösa proletariat från landsbygden, som under denna period kom till Torshamn för att söka arbete. De flesta tjänstgjorde på Skansin utan lön. På grund av detta blev fattiga människor i Torshamn ofta omtalade som tiggare, och fiskeriet blev deras levebröd.
1655 skänkte kung Fredrik III av Danmark Färöarna till sin statsman Christoffer Gabel. Detta är ett av de dystraste kapitlen i Torshamns historia. Gabels administration av Färöarna förtryckte Torshamns invånare på flera sätt. Monopolhandeln på Färöarna var i familjens händer, och man tog inte hänsyn till färöingarnas behov. Invånare från hela landet kunde endast handla och sälja i Torshamn till priser som monopolhandeln fastslog. Samtidigt var mängden av de importerade varorna begränsade, och varorna var mycket dyra. Öborna klagade över behandlingen de fick av den civila administrationen i Torshamn. Öborna gjorde uppror och satte år 1673 Tinganes i brand efter att ett lager med krut sprängdes. Flera hus brann ner och gamla färöiska dokument förstördes tillsammans med Gabels dokument.
Läget blev bättre i Torshamn då handelsmonopolet åter gick över till kungligt monopol 1708. Monopolet försågs med varor från Köpenhamn tre gånger om året. Smittkopporna spreds i Torshamn 1709, och drabbade nästan hela befolkningen. Staden hade under denna tid cirka 300 invånare, och 250 räknas ha avlidit under koppepidemin.
Det var först under andra halvan av 1700-talet som Torshamn på riktigt började utvecklas till en liten stad. Niels Ryberg stod för handelsmonopolet, och från 1768 och tjugo år framåt utförde Ryberg export med importerade varor. Primärt smugglades varor till England, som möjliggjordes tack vare den engelsk-franska konflikten som pågick. Ryberg var den första personen som försökte få finansiell profit från fiskeriet, vilket senare blev en viktig ekonomisk faktor för öarna.
1800–1920 thumb|Båten Westward. I början av 1800-talet hade Torshamn 554 invånare, och det första biblioteket öppnades 1827. Färöarnas första sjukhus, Færø Amts Hospital, grundades 1829.J.P. Trap: Danmark 3 utgåvan, s. 853 och den första banken, Færø Amts Sparekasse, öppnades i staden 1832.Salomonsen, s. 393 En skola stiftades 1844 av kronprins Fredrik (senare Fredrik VII, under hans vistelse på öarna med ett hus och en gård som användes till 1893.
Fri handel infördes på Färöarna 1856, vilket öppnade för ögruppen att handla med andra länder. Jordbruket lejdes ut till landsbygdsborna, som senare kunde köpa den om de önskade. Dessa små stycken med jord förbättrade markant invånarnas existens, och kunde nu livnära sig på sitt eget jordbruk. Befolkningen ökade stadigt.
1866 utsågs orten till egen kommun, med ett styre som från 1909 kallades byråd ('stadsråd'). Sedan denna tid har också Torshamn varit Färöarnas huvudort.
Den första slupen kom till Färöarna 1872, inköpt av bröderna Haraldsen från England.mfa.fo Invånarna följde Haraldsens verkan och fler båtar inköptes från England, då engelsmännen gjorde sig av med sluparna vid deras inköp av ångbåtar. På grund av de dåliga hamnförhållandena i Torshamn, som inte var anpassat för dessa nya fartyg, var Torshamn inte längre centrum för fiskeriet på Färöarna. Övriga orter runt ögruppen började utvecklas, och befolkningen i Torshamn minskade. Slupen Westward TN 54 från Torshamn var en av båtarna från Sluptiden, som byggdes i Grimsby i England 1884, denna ligger förtöjd vid en kaj i Torshamn och används idag vid kortare turer.
Den danska staten lät bygga amtmansborgen 1880 som bostad och arbetsplats för amtmannen på Färöarna. Denna byggnaden var i färöiska mått mätt, ett storslaget byggnadsverk i sten. I närheten lät staten bygga två andra byggnader, en åt domaren, och en till polismästaren. Ett sanatorium byggdes strax utanför staden och var i drift från 1908. Ett vattenverk anlades 1898. Føroya Fólkaháskúli grundades här 1894. miniatyr|höger|Karta över Torshamn 1902. År 1901 hade Torshamn 1 656 invånare, och fördelningen av näringsvägar var följande: 122 arbetade inom immateriell verksamhet 90 av jordbruk 198 av fiskeri 430 av hantverk och industri 346 av handel 231 av sjöfart 209 av övriga näringar samt 30 av offentliga sektorn.J.P. Trap: Danmark, 3:e utgåvan, s. 855
Kort tid efter början av det nya århundradet blev Torshamns första breda väg byggd, Niels Finsens gøta. Føroya banki grundades 1906, vars aktiemajoritet ägdes av Landmandsbanken i Köpenhamn. Torshamn blev centrum för den nya sjöfarten mellan öarna då Mjólkarvirkið (Mejeriet) började sälja sina produkter. Telegrafförbindelse inrättades med Danmark över Shetlandsöarna samt med Island, och vid telegrafstationen låg en meteorologisk station, telefonstation (för telefonförbindelse mellan öarna). Ett elektricitetsverk anlades 1921, och i staden fanns ett apotek. Posthuset byggdes under samma tid. Torshamn var under denna tid en blomstrande stad, med totalt cirka 100 små och större butiker, med rederier, fiskanläggningar, skräddare, mejeri med margarin- och tvålfabrik och bryggeri.
Torshamn blev 1909 en handelsplats med samma rättigheter som andra danska handelsplatser. Enligt uppgift blev orten købstad den första januari detta år, enligt andra den mer begränsade rättighetsformen handelsplads.
Torshamn i mellankrigstiden Torshamn hade år 1925 totalt 2 896 invånare.Torshavn.fo Torshamnar býaratlas, Hús og býarumhvørvi í Torshamn 2007 (färöiska)
Dronning Alexandrines Hospital byggdes mellan 1921 och 23 med 65 sängplatser. år 1926 utökades verksamheten med en tuberkulosavdelning. Samma år öppnades Torshamns teater, Sjónleikarahúsið.
Stadens främsta näring var sjöfart, handel och fisket. 1920 uppfördes det första torkhuset för kabeljo. En navigationsskola grundades 1927 med hjälp från staten, och sjömanshem och KFUM etablerades i den tidigare engelska konsulatbyggnaden. En modernare hamn byggdes i Torshamn 1929, vilket möjliggjorde ankomst för större fartyg och skepp. Tórshavnar Skipasmiðja, Torshamns skeppsvarv, grundades 1936, och köpmännen byggde packhus längs de två bukterna vid hamnen.
Flera utbildningsplatser grundades under 1930-talet: den tekniska skolan 1934, Handelshögskola 1936 och Färöarnas gymnasium 1937. Mark i Gundadalur anlades för sportevenemang.
Torshamn under andra världskriget Under den brittiska ockupationen av Färöarna under andra världskriget användes Skansin som huvudkvarter av Royal Navy och två kanoner som suttit på det engelska skeppet HMS Furious placerades ut. Torshamn skonades rent materiellt från andra världskriget, trots att flera mindre incidenter inträffade. Det fanns ingen förbindelse mellan Torshamn och Köpenhamn under kriget, då Danmark var ockuperat av tyskarna, och Färöarna av britterna. Torshamn upplevde ekonomisk tillväxt under kriget, tack vare att fartygen som fraktade fisk till Storbritannien, fick bra betalt för varorna. Fartygen gick från Island via Färöarna till Skottland. Detta var dock en lång resväg, och mer än 200 färöingar miste livet vid dessa resor. Flera fartyg blev också bombarderade, och många fick räddas. Närvaron av brittiska trupper påskyndade och förbättrade arbetet med infrastrukturen på hela Färöarna, och framför allt i Torshamn.
Huvudstad (1945–idag)