miniatyr|Oljemålning av Claus Møinichen, som visar hur Kronan kantrar och exploderar vid Slaget vid Ölands södra udde och hur Svärdet omringas Kronan, även kallad Stora Kronan,Se bland annat Anders Franzén om standardisering av namngivning i Johansson (1985), s. 9 och Lundgren (1997), s. 8. var ett regalskepp i den svenska Kungliga flottan. Fartyget byggdes vid Stockholms skeppsgård på Skeppsholmen i Stockholm under ledning av den engelske skeppsbyggmästaren Francis Sheldon, och sjösattes den 31 juli 1668. Då Kronan byggdes var hon ett av världens största krigsfartyg, med en bestyckning bestående av 105 kanoner av olika storlekar uppställda på tre batteridäck.

Efter bara några års tjänst och två slag mot danska och nederländska flottor förliste hon under slaget vid Ölands södra udde den 1 juni 1676; detta orsakat av att skeppet kantrade i en alltför tvär gir. Vid kantringen antändes krutförrådet som låg förut i skeppet, varvid huvuddelen av förskeppet sprängdes bort på styrbordssidan. Över 800 man dog när Kronan sjönk, inklusive knektar från Västerbottens regemente, och med i djupet följde också ett stort antal kanoner, värdefull utrustning, privata ägodelar och stora summor pengar i form av krigskassor.

Förlusten av Kronan blev ett svårt slag för Sverige under skånska kriget. Förutom att hon var flottans största och tyngst beväpnade skepp var hon också en viktig symbol för kungamakten. Vid hennes förlisning dog förutom nästan 10 procent av den svenska flottans aktiva manskap också flottans överbefälhavare, generalamiralen Lorentz Creutz, och en rad höga officerare, däribland flottans ledande medicinska expertis. Eftersom slaget vid Öland och föregående sjötåg hade slutat i nederlag utredde 1676–1677 en kommission om något befäl kunde klandras för flottans motgångar. Ingen dömdes, men Creutz kom att få bära en stor del av skulden till förlisningen då han saknade erfarenhet av sjökrig. Senare forskning har dock varit mer försiktig med att enbart klandra Creutz; istället har man pekat på den allmänt dåliga organisationen inom flottan samt den dåtida bristen på erfarna och skickliga befäl. Anledningen var att adliga sjöbefäl prioriterades före de ofrälse trots att de sistnämnda, som i regel tillhörde handelsflottan, hade större skeppsvana och sjökunskap.

Kronan återfanns 1980 av ett dykarlag under ledning av Anders Franzén, vrakforskaren som på 1950-talet också hade upptäckt Vasa. Därefter har man årligen gjort dykningar för att kartlägga vrakplatsen och bärga föremål och näst Vasa har Kronan blivit ett av Östersjöns mest uppmärksammade vrakfynd. Hittills har över 35 000 föremål tagits upp och konserverats och många har ställts ut, framförallt på Kalmar läns museum som idag har ansvaret för de arkeologiska utgrävningarna och Kronans permanenta utställning.

Bakgrund År 1660 nådde Sverige kulmen som europeisk militärmakt. I kriget mot Danmark 1657–1658 hade Karl X Gustav genom ett vågat tåg över Lilla och Stora Bält marscherat rakt in i Danmarks hjärta, i syfte att erövra Danmark och en gång för alla göra sig kvitt en besvärlig fiende, och kanske kunna ta över den lukrativa Öresundstullen. Tilltaget hade dock hotat andra stormakters intresse av att hålla Östersjöns regementen splittrade; ingen var intresserad av att låta Sverige helt dominera Östersjön. England och Nederländerna gick därför i förbund med Danmark. Karl X Gustavs försök att helt erövra Danmark misslyckades; Sverige fick dock i freden i Roskilde de östdanska provinserna Blekinge, Halland och Skåne samt Bohuslän. Med hela nuvarande Finland i svensk ägo samt besittningar i Baltikum och Pommern hade Sverige blivit den dominerande stormakten i Östersjön.Göran Rystad "Skånska kriget och kampen om hegemonin i Norden" i Rystad (2005), s. 16–19

I början av 1670-talet var den svenska förmyndarregeringen präglad av utbredd svaghet, men bland annat rikskansler Magnus Gabriel De la Gardie argumenterade för att stärka banden med Frankrike, vilket resulterade i ett fransk-svenskt traktat 1672. Samma år anföll Frankrike Nederländerna, vilket skapade ökad diplomatisk oro. I april 1674 lade den franska ambassadören fram ett förslag till Sverige att öka de svenska trupperna i Pommern till 22 000 man, i utbyte mot kraftigt höjd monetär ersättning.Göran Rystad "Skånska kriget och kampen om hegemonin i Norden" i Rystad (2005), s. 20

Det svenska läget var svårt, man var pressad av Frankrike att gå in i Brandenburg och i december 1674 gick Carl Gustaf Wrangel till angrepp. Ännu hade kriget inte börjat på allvar, men ett halvår senare förklarade Nederländerna krig. Samma månad led Sverige ett nederlag vid Fehrbellin, vilket militärt kanske inte hade så stor betydelse, men som ledde till en betydande prestigeförlust. 2 september 1675 kom den danska krigsförklaringen och i slutet av juni året efter landsteg en dansk armé i Skåne. En stark flotta var nödvändig för att försvara svenska intressen.Göran Rystad "Skånska kriget och kampen om hegemonin i Norden" i Rystad (2005), s. 20-21

Flottornas expansion Från 1650-talet pågick en förändring av de europeiska staternas örlogsflottor. Tidigare hade sjöstridstaktik främst inneburit att skepp stred mot varandra individuellt eller i mindre grupper i det som kallats melée-taktiken. I det första stora kriget mellan England och Nederländerna på 1650-talet började man utveckla den så kallade linjetaktiken, där flottstyrkor stred i en sammanhängande rät linje, för mot akter, med befälhavaren i mitten för att kunna kontrollera sina styrkor. Tidigare hade avgörandet i sjöstrid varit fokuserat på att erövra motståndarens skepp i äntringsstrider, men under andra halvan av 1600-talet lades större vikt vid att med överlägsen eldkraft sänka fientliga fartyg eller få dem att ge upp. Den huvudsakliga uppgiften för befälhavare blev att hålla ihop sin egen linje samtidigt som man försökte splittra motståndarens, så att man kunde koncentrera sina styrkor mot en viss del av fiendens styrkor. Denna taktik utvecklades och förfinades under första hälften av 1700-talet och kom sedan att vara totalt dominerande inom marin krigföring ända till första världskriget.Glete (1993), s. 173-178.

Den nya taktiken gynnade mycket stora skepp som kunde segla stabilt och hålla sin plats i linjen även i hård strid. Linjetaktiken hängde också samman med en generell utveckling mot samhällets ökade disciplinering och mäktiga centralstaters krav på stående flottor ledda av yrkesofficerare. Kriget underkastades i allt högre grad en striktare organisering. Stridsformationer blev mer standardiserade och skulle helst efterleva matematiskt uträknade idealmodeller. Statsmaktens ökade makt på bekostnad av enskilda godsägare innebar att man skapade allt större arméer och flottor, och i slutet av 1660-talet pågick även i Sverige ett omfattande skeppsbyggnadsprogram.Glete (1993), s. 176.

Konstruktion Kronan var ett av tidens tyngst bestyckade krigsskepp, en tredäckare med 105 kanoner. Hon hade tre däck med kanonportar längs med hela skeppet (batteridäck). Förutom batteridäcken hade skeppet sju nivåer fördelat på sex däck. Längst ner precis ovanför kölen var hålskeppet. Ovanför det och fortfarande under vattenlinjen var trossdäcket, som precis som hålskeppet var ett förrådsutrymme. Sedan kom två helt täckta batteridäck och ytterligare ett tredje som var till ungefär hälften öppet i mitten av fartyget men övertäckt med ett däck i fören och två i aktern.Anders Nilsson, i Johansson (1985), s. 52-53.

Första hälften av 1600-talet hade man byggt skepp enligt det holländska sättet, med en flat och rektangulär botten vilket gav relativt litet djupgående. Det var anpassat för de grunda nederländska kusterna och möjliggjorde snabbare skeppsbygge och mindre skepp än andra byggsätt. Nackdelen var att skeppen hade en relativt lätt konstruktion och var något instabila i hög sjö, något som lämpade sig dåligt för örlogsfartyg. Kronans skrov byggdes alltså efter det engelska byggsättet, med ett rundare midskepp och större djupgående. Aktern smalnade nu av skarpare under vattenlinjen i stället för att vara platt, något som minskade vattenmotståndet.Anders Nilsson, i Johansson (1985), s. 38-39.

Kronans deplacement, skeppets tyngd beräknat på hur mycket vatten det pressade undan, är inte exakt känt eftersom man saknar tillräckligt exakta mått, men har beräknats till ungefär 2 300 ton. Sett till antalet kanoner Kronan var utrustad med var det relativt lite. Det var först under andra halvan av 1600-talet som man i Europa hade börjat bygga tredäckare i större utsträckning och man var fortfarande inne i en experimentperiod. Både engelska och franska tredäckare var kända för att vara instabila eftersom man byggde dem höga, smala och utrustade dem med för många kanoner. Avståndet mellan de lägsta kanonportarna och vattenlinjen kunde därför bli mycket lågt. Blåste det hårt vid en drabbning var man tvungen att stänga de lägsta portarna och kunde då heller inte använda sina tyngsta kanoner. Under 1700-talet började man bygga skepp med samma antal kanoner som Kronan större och tyngre; de låg då på 3000 till 5000 ton vilket gjorde dessa modernare skepp stabilare. När Kronan byggdes var hon bland de tre eller fyra största fartygen i världen, men eftersom trenden att bygga större tilltog låg hon på ungefär en delad sjundeplats vid förlisningen.Glete (1999).

miniatyr|Kanoner bärgade från Kronan utställda på Kalmar Läns Museum. miniatyr|En kartesch i trä med de mindre kulor som den var fylld med.

Bestyckning Enligt den officiella bestyckningsplanen skulle Kronan utrustas med 124–126 kanoner; 34–36 kanoner på vart och ett av batteridäcken och ytterligare 18 i de övre däcken samt i skansen (fören) och akterkastellet. Kanonerna klassades efter hur tunga kanonkulor de sköt och varierade från 3 pund (1,3 kg) till 36 pund (15,3 kg) medan själva kanonerna vägde från några hundra kilo upp till fyra ton. Som brukligt placerades de tyngsta kanonerna längst ner och de lättare ovanför, av stabilitetsskäl. Skeppets verkliga slagkraft kom från 30- och 36-pundarna på nedre batteridäck som kunde tillfoga stor skada på längre avstånd än det övriga artilleriet. En stor del av de mindre kanonerna på under 18 pund var primärt avsedda för att skada motståndarens besättning snarare än fiendeskeppet.

Idag anses det dock sannolikt att antalet kanoner var lägre än vad dokumenten från 1670-talet anger. Antalet kanoner som föreskrevs i officiella planer var vid den tiden regelmässigt högre än det antal kanoner som faktiskt fanns att tillgå. Bestyckningsplaner anses i allmänhet ha varit teoretiska eller idealfall och efterlevdes sällan i verkligheten, antingen av brist på vapen eller för att det visade sig opraktiskt. Särskilt de tyngre 36- och 30-pundskanonerna var det brist på och ofta ersattes de med lättare pjäser. Med utgångspunkt för hur många kanoner som bärgades från Kronan på 1680-talet (se "Kronan som vrak") och under utgrävningarna efter 1980 antar man att antalet kanoner uppgick till ungefär 105. Detta stämmer också med beräkningar av hur många kanoner som faktiskt fick plats på varje däck och med antalet kanonportar.Glete (2002)