Liberia, formellt Republiken Liberia, är en stat i Västafrika vid Atlanten, gränsande till Guinea, Sierra Leone och Elfenbenskusten. Liberia är Afrikas äldsta republik och dess näst äldsta självständiga stat, efter Etiopien. Landet bildades 1847, som ett land för frigivna amerikanska slavar.
Landets huvudstad är Monrovia. Landytan är 97 000 km², och invånarantalet var 2022 drygt 5,3 miljoner. Liberia är till stora delar täckt av regnskog, och i landet finns bland annat gruvbrytning av järnmalm.
Namn Liberia skapas ursprungligen som ett hem för befriade afroamerikanska slavar. Namnet bygger på det latinska ordet för fri- "liber".
Historia
Tidig historia Kusten där Liberia nu ligger besöktes på 1400-talet av Pedro de Sintra och kartlades av portugiser men kom under de följande århundradena att bli föremål för tvister mellan köpmän av olika europeiska nationer.
Under 1400- och 1600-talen förekom flera stora rörelser bland de etniska grupperna i området som idag utgör Liberia. Källor berättar om de etniska grupper som också finns i dag, däribland vai-, mandingo- och kru-folken. Den ökande kontakten med européer längs kustremsan ledde till ytterligare intensifiering av migration till området. Migrationen stimulerade av handeln med elfenben, slavar och timmer och migrationen fortsatte in på 1800-talet. Under 1800-talet kom flera av de etniska grupper som idag finns i Liberia att bosätta sig i området.
American Colonization Society miniatyr|vänster
American Colonization Society, ACS, tilltvingade sig år 1821 ett landområde vid Kap Mesurado från en lokal hövding och inom de närmaste åren skeppades 6000 frigivna slavar från huvudsakligen bomullsplantagerna i de amerikanska sydstaterna Virginia, Georgia och Maryland dit. ACS hade för avsikt att ge frigivna slavar i USA en fristad i Afrika. Det främsta motivet till detta var att både slavägare och politiker i USA var rädda för att de frigivna slavarna skulle uppmana till ett slavuppror, och man såg därmed en lösning på detta genom att skicka dem till Afrika. ACS hade visst stöd av den amerikanska regeringen och sydstatsguvernörer. Huvudstaden Monrovia som grundades 1822 uppkallades efter den amerikanske presidenten James Monroe.
Grundarna av kolonin var vita, som Jehudi Ashmun och prästen Robert Gurley, den senare var den som år 1824 gav kolonin namnet Liberia.
Självständighetstiden ACS ledde den nya kolonin under de kommande 26 åren fram till 1847, då organisationen höll på att gå i konkurs. Man löste detta genom att detta år utropa Liberia som självständig republik, Afrikas äldsta, trots att landet inte var i närheten av att vara ekonomiskt redo att stå på egna ben. ACS byggde upp den nya republiken efter amerikansk förebild, statsskicket baserades på det amerikanska, likaså landets flagga och dess konstitution (som skrevs i Washington, D.C.) liknade den amerikanska. Namnet Liberia kommer av det latinska ordet liber, som betyder 'fri', och de nya invånarna kallade sig americo-liberians. I det nya landet försökte de leva ett liv som påminde om godsägarna i Amerika, med motsvarande klädsel – frack, vita handskar och krinoliner. Få amerikoliberianer var läs- och skrivkunniga eller hade yrkeskunskaper. 1857 utvidgades Liberia med Maryland, ett område i sydöstra Liberia vid Kap Palmas. 1834 upprättade republik.
Snart blev de olika ursprungsstammarna i landet paradoxalt nog förslavade och till och med sålda som slavar till andra kolonier som Guayana och Fernando Póo (som numera ingår i Ekvatorialguinea). Detta pågick fram till slutet på 1920-talet då Nationernas förbund intervenerade. Långt innan det vita sydafrikanska apartheidsystemet skapades, tillämpades det i Liberia mellan svarta och svarta, med otillåtna kontakter och framför allt förbjudna äktenskap.
Americo-liberianerna, som var en 10-procentig minoritet, lyckades regera över resten av landets befolkning som betraktades som lågstående vildar.Ryszard Kapuscinski Ebenholts, s.204-206
Allmän rösträtt infördes i Liberia 1944. Under sitt första decennium som självständig stat var Liberia i stark ekonomisk beroendeställning av USA, som utnyttjade detta i syfte att få förmånlig tillgång till landets stora tillgångar på framför allt gummi, timmer och diamanter, råvaror som USA behövde. Efter mångåriga tvister blev Liberias gränser år 1892, genom fördrag med Frankrike och Storbritannien, slutgiltigt reglerade.Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (Uppslagsord Liberia, avsnitt historia) År 1912 ställdes dock Liberias affärer under USA:s kontroll. Liberia gick 1917 in i första världskriget genom att förklara Tyskland krig. Landets enda krigsfartyg, en ångare, sänktes dock av tyskarna år 1918.
Många amerikanska företag exploaterade under början av 1900-talet landets resurser på det liberianska folkets bekostnad. Det mest kända av dessa företag var Firestone Rubber som från 1920-talet i praktiken kom att kontrollera hela landets ekonomi genom att mot lån till staten arrendera större delen av landytan och därtill fungera som största arbetsgivaren i landet. Affärerna gynnade den lilla rika americo-liberianska minoriteten, medan resten av befolkningen förblev fattig och landet underutvecklat. President Edwin Barclay försökte på 1930-talet bryta låneavtalen med Firestone, något som ledde till att USA vägrade erkänna honom som president.
miniatyr|William Tubman år 1943.|vänster
Americo-liberianerna och deras ättlingar styrde landet genom ett enpartisystem under True Whig Party och dess "politbyrå" The National Executive ända till 1980-talet. Partiet förde under större delen av sin tid vid makten en omfattande isoleringspolitik och fram till början av 1940-talet var landet slutet och isolerat. Det enda land regeringen i praktiken hade politiska förbindelser med var USA.Ryszard Kapuscinski Ebenholts, s.208
Under Tubman 1944–1971 President William Tubman som styrde landet mellan 1944 och sin död 1971 försökte smälta samman den americo-liberianska eliten (ungefär 3 % av befolkningen). Han genomförde ett flertal stora reformer däribland införde han allmän rösträtt för män, och senare för kvinnor, dock med ett enpartistyre. Under hans tid infördes också äganderätt för kvinnor över 21 år likväl som det infördes ett offentligt skolsystem över hela Liberia..
Under Tolbert 1971–1980 William R. Tolbert valdes till president efter Tubmans död. Då hade han varit vice president i 20 års tid. Han blev den sista americo-liberianska presidenten och innehade presidentämbetet fram till 1980 då han mördades. Tolbert ville arbeta bort den korruption som vuxit fram under Tubmans tid som president. Han ville också arbeta för att stärka ekonomin som stagnerat under hans föregångare. Men istället blev Tolbert själv känd för omfattande korruption och förtryck, med hundratals dödade demonstranter som demonstrerade för bröd och vatten, och den ekonomiska situation i landet ledde till ökat tryck. I mars 1980 kallade oppositionsledare till generalstrejk och Tolbert svarade med att ledarna fängslades. Det blev den tändande gnistan till en kupp som ledde till hans död.
Under Doe 1980–1990 miniatyr|Samuel K. Doe utanför Pentagon den 18 augusti 1982. 1980 ledde sergeant Samuel K. Doe, som tillhörde inhemska stammen Krahn, en militärkupp och avrättade (styckade med machete) den sittande presidenten William R. Tolbert samt lät döda tretton av hans ministrar.
Doe utropade sig som president, även om han hade mycket oklar bild av vad en sådan förväntades göra. Doe avskaffade författningen och styrde landet som en diktator fram till år 1984 då en ny författning antogs och ett provisoriskt parlament utsågs. USA stödde Does regim med stora ekonomiska bidrag (upp till 80 miljoner US-dollar per år, vilket under åren 1980–1985 var en tredjedel av Liberias BNP). USA ställde krav på fria och rättvisa val i Liberia mot att fortsätta betala ut bistånd och den 16 oktober 1985 planerades val.
Doe hade som vana att förebygga potentiella uppror genom att preventivt avrätta de eventuella "misstänkta". Den 12 november 1985 försökte hans tidigare överbefälhavare Thomas Quiwonkpa, från Griostammen, att iscensätta en statskupp. Han hackades i bitar och bland annat hans hjärta förtärdes i en kannibalistisk ritualmåltid. Ytterligare ett hundratal anhängare blev avrättade.Martin Meredith The State of Africa, s.551-554 Valet hölls och Doe vann troligtvis genom valfusk. År 1987 försökte USA hjälpa till att reda ut landets finanser med hjälp av 17 ekonomiexperter, vilket förutom att omfattande förskingring påvisades, misslyckades. Efter att totalt bidragit med en halv miljard dollar beslutades år 1989 att sluta stödja Doe ekonomiskt.Martin Meredith The State of Africa, s.551, 556 Samma år, 1989, ledde Does brutala ledarstil i kombination med favoriterna av hans egen stam, Krahn, till uppror i östra Liberia. I juli 1990 hade upproret nått huvudstaden Monrovia. Men Doe vägrade ge upp mot rebellerna. Inbördeskriget eskalerade och han blev senare tillfångatagen och mördad.
Att han klarade sig vid makten till år 1990 tolkade den voodoo-påverkade allmänheten som att han besatt magiska krafter och skyddades av starka besvärjelser. Doe omgav sig med krahnfolket, som till stor del var analfabeter och levde utan kontakt med moderniteter (som bilar, städer och skor) och klamrade sig fast vid makten genom att mörda alla potentiella utmanare.Ryszard Kapuscinski Ebenholts, s.208-210
Första inbördeskriget
Charles Taylor, som var tidigare minister hos Doe och flydde landet efter en korruptionsskandal år 1984, startade med hjälp av Libyen och Burkina Faso på julafton 1989 ett inbördeskrig mot Doe med hjälp av National Patriotic Front of Liberia (NPFL) från Elfenbenskusten och tillsammans med en annan tidigare Doe-anhängare, Prince Yormie Johnson, från Giostammen och hans rebeller.Guy Arnold Africa. A modern History. s.880 Under Does regeringstid hade det americo-liberianska maktmonopolet försvagats och invasionen tolkades därför som ett försök från att återställa maktmonopolet.
År 1990 tog Nigeria initiativ till att försöka återställa stabilitet och fred i landet genom en militär intervention under ledning av ECOWAS och ECOMOG. Flera Västafrikanska länder, bland annat Ghana, deltog.Guy Arnold Africa. A modern History. s.880-883 Detta gjordes genom att försöka hindra Taylor att ta kontroll över huvudstaden Monrovia. President Doe tillfångatogs och mördades av en annan NPFL-fraktion under videofilmad tortyr av Johnson medan han avkrävdes sitt kontonummer (videon såldes därefter på marknaderna).Ryszard Kapuscinski Ebenholts, s.211-212 Därefter tillsatte ECOWAS-styrkan en interimsregering under Amos Sawyer. Taylor kontrollerade större delen av landsbygden även efter att en ny regering utsetts.
Antalet regionalt, eller etniskt baserade, väpnade grupper ökade under början av 1990-talet. Inbördeskriget i Liberia bidrog också till att inbördeskriget i grannlandet Sierra Leone utlöstes. Över 600 000 liberianer drevs på flykt till grannländerna och en miljon invånare i Liberia blev hemlösa. Minst 150 000 människor beräknas ha dödats i kriget.
ECOWAS genomdrev tio fredsavtal men lyckades inte stoppa striderna. Men det elfte avtalet, som undertecknades i Nigerias huvudstad Abuja år 1996, ledde till vapenvila och en övergångsregering bildades.
Mellankrigstiden 1996–1999 Övergångsregeringen leddes från den 3 september 1996 till den 2 augusti 1997 av Ruth Perry. Hon blev därmed den första kvinnan att inneha en presidentpost i Afrika.
År 1997 avslutades inbördeskriget och ett val genomfördes, där Charles Taylor blev vald till president och hans parti National Patriotic Party, NPP, som bildats ur rebellgruppen NPFL, 75 procent av rösterna. Freden var skakig med upprätthölls med hjälp av ECOWAS fredsbevarande styrkor. När styrkorna lämnade Liberia i början av år 1999 dröjde det inte länge innan rebellgruppen Liberians United for Reconciliation and Democracy, LURD, i landets norra delar utlöste nya strider.
Andra inbördeskriget 1999–2003