Syrien (, Suriya), formellt Arabrepubliken Syrien (, al-Jumhuriyya al-Arabiyya as-Suriyya, "Syriska arabrepubliken"), är ett land i Mellanöstern. Det gränsar till Libanon i väst, Turkiet i norr, Irak i öst, Jordanien i syd och Israel i sydväst. Syrien har i väster kust mot Medelhavet. Syriens huvudstad och största stad är Damaskus.
Syrien blev ett självständigt land första gången 1946, efter att tidigare ha varit en del av det Osmanska riket och under mellankrigstiden NF-mandatstyrt av Frankrike. Åren 1958–1961 ingick Syrien i Förenade arabrepubliken tillsammans med Egypten, men blev sedan åter självständigt.
Konflikter i landet mellan den styrande makteliten och vissa av det syriska folket har flera gånger lett till uppror, senast genom det inbördeskrig som sedan 2011 förvandlat stora delar av landet till en krigszon. Inbördeskriget har lett till att större och mindre områden övertagits av väpnad opposition och att de kurdiska styrkorna i nordöst förklarat sig självstyrande. Den jihadistiska terrorganisationen Islamiska staten (IS), som först grundades i Irak efter irakkriget, spred sig vidare mot den centrala och östra delen av Syrien under kriget mellan dessa övriga tre grupperingar.https://www.nbcnews.com/id/wbna6268680#.VvkwFnlf0dUISI Confirms That Jabhat Al-Nusra Is Its Extension In Syria, Declares 'Islamic State Of Iraq And Al-Sham' As New Name Of Merged Group (archive.org) IS besegrades 2019 då terrororganisationen förlorade sitt sista territorium i landet. Utländsk inblandning i inbördeskriget har skett via Iran (för regeringen), Ryssland (sedan 2015, för regeringen), en USA-stödd koalition (mot IS, för kurder och tidigare för oppositionsgrupper) och Turkiet (för icke-kurdiska oppositionsgrupper och mot övriga).
Efter regeringsstyrkornas kollaps i december 2024 övertog oppositionen makten i landet 8 december 2024 under ledning av Ahmed al-Sharaa, ledare för Hayat Tahrir al-Sham. I början av 2026 övertogs även kontrollen över det dittills SDF-kontrollerade området öster om Eufrat, efter en kortare militär insats. Landet styrs av en övergångsregering med al-Sharaa som interimspresident.
Etymologi Namnet Syrien härstammar från den luvianska termen "Sura/i" på 800-talet f.Kr., och det härledda antika grekiska namnet: Σύριοι, Sýrioi eller Σύροι, Sýroi, som båda ursprungligen härrörde från Aššūrāyu i norra Assyria i Mesopotamien (dagens Irak). Men från Seleukidriket (323–150 f.Kr.) tillämpades denna term också på Levanten, och från denna punkt tillämpade grekerna termen utan åtskillnad mellan assyrierna i Mesopotamien och arameerna i Levanten.Herodotus, The Histories, VII.63, s:History of Herodotus/Book 7. De flesta nutida akademiker förespråkar att termen 'Syrien' härleddes från Ἀσσυρία, Assyrien, som kommer från akkadiskans Aššur, i norra Mesopotamian (dagens Irak).Theodor Nöldeke 1881; cf.
Denna teori har bekräftats genom upptäckten av Çineköy-inskriptionen år 2000, vilken fastslår att namnet Syrien härleds från Assyrien (likaledes att ordet "syrier" etymologiskt kommer från "assyrier").
Historia mini|stående|vänster|Statyett av Ishqi-Mari, kung av det andra kungadömet i Mari (cirka 2300 f.Kr.). Forntiden Det område som i dag kallas Syrien var föremål för en neolitisk kultur med jordbruk och boskapsskötsel omkring 10 000 f.Kr. Obsidian från Anatolien är bevis på en tidig handelskultur, och städerna Hamoukar och Emar från omkring 4000 f.Kr. har kallats för bland de äldsta i världen. Den kanske första dokumenterade stadsstaten och kungadömet i Syrien var Ebla från cirka 3500 f.Kr.,Pettinato, Giovanni. The Archives of Ebla; Gelb, I. J. "Thoughts about Ibla: A Preliminary Evaluation" in Monographic Journals of the Near East, Syro-Mesopotamian Studies 1/1 (May 1977) s. 3–30. som bedrev handel med Mesopotamien, Anatolien och Egypten.
Ebla efterträddes av Mari som regional stormakt, och Syrien hamnade under akkadiska imperiet cirka 2300–2100 f.Kr. Syrien invaderades av hurriterna 2100 f.Kr. och splittrades sedan i flera småstater, som de återuppståndna Ebla och Mari, Ugarit och Yamhad, av vilka Yamhad blev en regional stormakt som dominerade Syrien 1800–1600 f.Kr. Syrien blev sedan ett slagfält där stormakterna hettiternas rike och Mitanni i norr, Egypten i väster och Assyrien i öster slogs om överhögheten om dess småstater och ofta delade dem mellan sig. Västra Syrien delades mellan hettiterna och Egypten till 1200 f.Kr., medan östra Syrien tillföll Assyrien. I småstaterna dominerade först amoriterna och sedan araméerna.
När hettiternas rike föll 1200 f.Kr. och det gammalassyriska riket försvagades 1100 f.Kr. blev Syrien fritt från överhöghet. Dess inre övertogs då av arameiska stadsstater som Bit Bahiani, Aram-Damascus, Hamath, Aram-Rehob, Aram-Naharaim och Luhuti, medan syro-hettitiska småstater bildades i nordsyrien. Längs kusten uppstod då feniciernas stadsstater.
Antiken De syriska småstaterna hamnade under Nyassyriska riket 900–606 f.Kr., det Nybabyloniska riket 605–539 f.Kr. och slutligen de persiska akemeniderna 539–330 f.Kr. innan det erövrades av Alexander den store 330 f.Kr. Efter Alexander den stores död och diadokernas krig tillföll Syrien Seleukiderriket 323–64 f.Kr. Syrien kallades då Coele-Syria. De seleukidiska kungarna kallade sig så småningom kung av Syrien, och området blev deras kärnområde med Antiokia som deras huvudstad från cirka 240 f.Kr. Längs dess gränser mellan Syrien och Armenien uppstod med tiden även mindre grekiska kungariken.
År 64 f.Kr. erövrades Syrien av Pompejus som utropade området till den romerska provinsen Syria. Den kom att bli en av romarrikets kommersiella centrum, och Antiokia blev imperiets största stad efter Rom och Alexandria. Längs dess gränser uppstod mindre stater som stadsstaterna Emesa och Palmyra. Efter romarrikets delning år 395 tillföll Syrien östromerska riket, senare känt som Bysantinska riket.
miniatyr|stående|Historisk karta över Syrien på korstågstiden. Medeltiden Det bysantinska Syrien var ockuperat av sasanidernas Persien 609–628 och erövrades av araberna efter slaget vid Yarmuk 636 och Antiokias fall 637. Området var sedan en del av ett islamiskt kalifat, först det umayyadiska 636–750, vars huvudstad låg i Syrien, och sedan det abbasidiska 750–887, som flyttade huvudstaden till Bagdad. Syrien tillhörde sedan tuluniderna 887–905, ikschididerna 941–969, och hamdanidernas emirat i Aleppo 890–996. Mellan 967 och 996 återerövrades Syrien av Bysans, som dock inte lyckades få permanent kontroll över området. Under 1000-talet var Syrien splittrad mellan flera småstater, och ett ständigt slagfält mellan Bysans, hamdaniderna, fatimiderna i Damaskus och buyiderna i Bagdad.
Syrien låg sedan under seldjukerna 1084–1154, Zengiddynastin 1154–1175, ayyubidernas Egypten 1175–1260, och Mamluksultanatet, vars centrum oftast låg i Egypten. Parallellt med detta etablerade sig en rad korsfararstaterna längs Syriens kuster 1098–1252. Mongolerna härjade Syrien 1260, och Timur Lenk år 1400, men i båda fallen gav de sig av igen efteråt. Syrien upplevde en nedgångsperiod efter att Europa upptäckte en sjöväg till Fjärran Östern, och en landväg mellan Öst och Väst inte längre var nödvändig.
På 1500-talet erövrades området från Egyptiska Mamluksultanatet av osmanerna och uppgick i det Osmanska imperiet, som det tillhörde mellan 1516 och 1920.
Franskt mandat
I Syrien bestod det osmanska imperiet i 400 år fram till 1 oktober 1918 då det erövrades av militära styrkor från den Arabiska revolten och det Brittiska imperiet.T E Lawrence: Seven Pillars of wisdom, chapter V, 1926,1935 Arabledarna för den arabiska revolten etablerade i mars 1920 ett självständigt Storsyrien, ett arabiskt kungadöme med Faisal av Mecka som kung. En fransk arme störtade den syriska regeringen i juli 1920. Storsyrien styckades enligt det hemliga Sykes-Picot-avtalet. Det område som idag utgör Syrien inordnades under det franska kolonialimperiet, och fransmännen styrde landet med järnhand i 25 års tid under ett NF-mandat.
Vid övertagandet var både ekonomin och administrationen i mycket dåligt skick. Fransmännen kontrollerade viktiga funktioner i samhället, och hindrade syrierna från politisk aktivitet. Alla nationalistiska strävanden slogs ned, och man fråntog även människorna deras medborgerliga rättigheter. Missnöjdheten bland folket ledde 1925 till en allmän revolt, ledd av druserna. Upproret slogs snabbt ner, men missnöjet mot fransmännen fortsatte och kulminerade 1939, när Turkiet tilläts annektera Hatay-provinsen i nordväst. Fler och fler röster om självständighet började höjas i Syrien. Den franska exilregeringen ledd av general de Gaulle gav till slut efter och lovade Syrien självständighet.
Efter andra världskriget Syrien förklarades självständigt den 17 april 1946, i samband med att de sista franska trupperna lämnade landet. Därefter karakteriserades politiken i landet (men även i regionen i stort) av oroligheter, och regeringarna avlöste varandra.
Syrien blev ett centrum för panarabiska strömningar och för arabstaternas motstånd mot FN:s beslut att dela Palestina i en judisk och en arabisk stat. Frivilligförband organiserades på syriskt territorium och dessa överskred vid flera tillfällen i början av 1948 gränsen till Palestina och anföll judiska kolonier. Senare samma år ryckte reguljära syriska trupper in i Palestina för att tillsammans med övriga arabstater försöka förhindra upprättandet av den israeliska staten. År 1949 ingicks ett vapenstilleståndsavtal mellan Israel och Syrien.
Under andra halvan av 1950-talet blev Baathpartiet den starkaste politiska kraften i Syrien, och de kombinerade panarabism med socialism. Syrien ingick i union med Egypten mellan 1958 och 1961. Regeringen skrev också under avtal om ekonomiskt och militärt samarbete med Sovjetunionen. Efter en militärkupp 1963 förstatligades stora delar av näringslivet och en jordreform genomfördes.
Militärkuppen 1963 förde det socialistiska Baathpartiet till makten som regerade i ett i praktiken enpartisystem, där oppositionspartier inte erkändes. Partiet nationaliserade banker och industrier. En ny regering 1966 stärkte ytterligare banden till Sovjetunionen. Genom ytterligare en kupp 1970 togs makten över av Hafez al-Assad, vilket förde landet mot en mer auktoritär regering där all makt skulle komma att centreras runt honom som Syriens president. Med hjälp av säkerhetstjänsten och militären höll han ett hårt grepp om det syriska folket i 30 år. Sedan Hafez al-Assad avlidit 2000 efterträddes han av sin son Bashar al-Assad.
Två tredjedelar av Golanhöjderna ockuperades 1967 av Israel och blev 1981 annekterat av Israel, den östra tredjedelen styrs av Syrien med FN:s övervakningsstyrka för truppåtskillnad mellan Israel och Syrien (UNDOF) emellan som upprätthåller en buffertzon för att implementera lila linjens vapenvila. Kravet att detta område ska återlämnas har flera gånger utgjort stötestenen vid informella fredsförhandlingar där Israel och Syrien varit inblandade. Denna återstående tredjedel ockuperades i december 2024,
Under och efter inbördeskriget i Libanon fick Syrien en förhållandevis vittgående kontroll över Libanon, vilket lett till konflikter med grupper där och resulterade i Cederrevolutionen 2005.
Syriska inbördeskriget (2011–2024 i december)