Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP), vanligen Socialdemokraterna (S), är ett socialdemokratiskt politiskt parti i Sverige. På partiets valsedlar anges partibeteckningen Arbetarepartiet-Socialdemokraterna.

Partiet har sitt ursprung i den socialistiska arbetarrörelsen och är den främsta politiska grenen av arbetarrörelsen i Sverige. Partiets officiella ideologi är demokratisk socialism. Magdalena Andersson är partiordförande sedan 4 november 2021. Efter att ha förlorat regeringsmakten i valet 2022 är Socialdemokraterna det ledande oppositionspartiet i Sveriges riksdag.

Ideologi

Socialdemokraternas officiella ideologi är demokratisk socialism, vilken partiet anser vara synonym med begreppet socialdemokrati. Socialdemokraterna betonar vikten av en rättvis och aktiv fördelningspolitik samt principen av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Partiet hade ursprungligen som mål att skapa ett socialistiskt samhälle på demokratisk väg, men med tiden kom man att acceptera marknadsekonomi med politiska regleringar. Det eftersträvade samhället blev istället folkhemmet med allmän välfärd, säkerställd genom en stark offentlig sektor finansierad av skatter i ett blandekonomiskt system där marknadsekonomi kombineras med politiska regleringar och statligt ägande.

En central fråga för partiet var länge hur Sverige skulle socialiseras, till exempel genom debatterna om planhushållning, funktionssocialism och senare ekonomisk demokrati, vilket utmynnade i bland annat löntagarfonderna. I och med 1980- och 1990-talets tredje vägens politik har partiet rört sig närmare den politiska mitten.

Historia

Partiet bildades 1889 av fackföreningsrörelsen, som det sedan dess har samarbetat nära med.

Socialdemokraterna ingick första gången i Sveriges regering från 1917. Den första helt socialdemokratiska regeringen, ledd av Hjalmar Branting, tillträdde 1920. Partiet hade regeringsmakten oavbrutet 1936–1976 och därefter 1982–1991 samt 1994–2006. Åren 2014–2021 ingick partiet i en koalitionsregering med Miljöpartiet, efter en oppositionsperiod som inleddes efter valet 2006. Under 2021–2022 bildade Socialdemokraterna en enpartiregering, den första regeringen i svensk historia som leddes av en kvinna, Magdalena Andersson. Partiet förlorade regeringsmakten i riksdagsvalet 2022 och är sedan dess ledande oppositionsparti.

Socialdemokraterna är det största partiet i Sverige, både sett till medlemsantal och valresultat till riksdagen, en ställning partiet haft sedan början av 1900-talet. Stödet är starkast i Norrland och i storstädernas förorter.

miniatyr|stående|August Palm (1849–1922), agitator och förgrundsgestalt inom partiet.

Grundande Den svenska socialdemokratins historia började i Malmö 6 november 1881 då skräddaren August Palm höll talet Hvad vil Sosial-Demokraterna?. Åtta år senare bildades Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP). Bakom bildandet stod fackföreningar, sjuk- och begravningskassor samt olika socialistiska grupper. Den konstituerande kongressen hölls påskhelgen 19–22 april 1889 med 49 ombud i en lokal hos Stockholms Murareförening på dåvarande Tunnelgatan 12 (nuvarande Olof Palmes gata) i Stockholm.”Nu fyller Socialdemokraterna 130 år”. Aktuellt i Politiken. 18 april 2019. Läst 3 juli 2023

Utanför riksdagen (1889–1896) Partikongressen i Norrköping 1891 uttalade att organiserat våld kunde vara en väg för arbetarklassen till makten och uppmanade till folkbeväpning. Samtidigt beslutade kongressen att det socialdemokratiska partiet endast skulle använda metoder som motsvarade "folkets naturliga rättsmedvetande". Den unga svenska arbetarrörelsen fortsatte att agera utomparlamentariskt genom att organisera Folkriksdagar 1893 och 1896. Folkriksdagarna ansåg att stridsåtgärder kunde behövas för att uppnå bättre representation i riksdagen, till exempel strejk, skattevägran och mönstringsvägran. På den socialdemokratiska partikongressen 1897 beslutades att inte delta i riksdagsvalet 1899. År 1898 bildade socialdemokraterna Landsorganisationen (LO). År 1902 anordnade de båda organisationerna tillsammans en storstrejk med omkring 120 000 deltagande för att införa allmän och lika rösträtt.

Riksdagsparti (1896–1917) Partiet enades tidigt om att driva två huvudfrågor: allmän och lika rösträtt och åtta timmars arbetsdag, ibland formulerad som ”8 timmars arbete – 8 timmars fritid – 8 timmars vila”. Kravet på åtta timmars arbetsdag förverkligades 1919 när 48-timmarsarbetsveckan infördes. År 1921 utvidgades den allmänna och lika rösträtten till att även omfatta kvinnor, men stora grupper stod fortfarande utanför, bland annat personer som uppbar fattighjälp.

Vid första världskrigets utbrott 1914 hamnade den internationella arbetarrörelsen i kris när flera socialdemokratiska partier stödde sina nationella regeringar. I Sverige ökade motsättningarna i samhället, som drabbades av svält och 1917 av hungerkravaller. Statsminister Hjalmar Hammarskjöld, som ledde den konservativa regeringen, fick öknamnet ”Hungersköld”.

Även inom socialdemokratin växte motsättningarna. En spricka uppstod mellan partiledningen, som stödde den borgerliga regeringen, och ungdomsförbundet, som drev en antimilitaristisk linje. På grund av den så kallade munkorgsstadgan splittrades socialdemokratin när Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF) tillsammans med vänsteroppositionen lämnade partiet och bildade Sverges socialdemokratiska vänsterparti (SSV), dagens Vänsterpartiet. Uppdelningen avslutade en lång period av inre konflikter och slitningar inom Socialdemokraterna.

miniatyr|stående|Hjalmar Branting (1860–1925)

Regeringsparti till och från (1917–1926) I valet till andra kammaren 1917 förlorade högern stort. Efter misslyckade försök att bilda regering med mer konservativa politiker bad kung Gustaf V liberalen Nils Edén att bilda regering. Han ledde därefter den liberala regeringen Edén, som tillträdde 19 oktober 1917 och blev den första regeringen med socialdemokratiska statsråd.

Socialdemokraterna var den större parten i koalitionen med Liberala samlingspartiet. Edén krävde ett löfte av kungen om att inte stoppa ett förslag om allmän rösträtt och att godkänna de statsråd som statsministern föreslog, inklusive de socialdemokratiska. De socialdemokratiska ministrarna var finansminister Hjalmar Branting, sjöförsvarsminister Erik Palmstierna, ecklesiastikminister Värner Rydén och konsultativt statsråd Östen Undén. Några månader senare ersattes Branting av Fredrik Vilhelm Thorsson, och två år senare lämnade Rydén sin post och efterträddes av Olof Olsson.

Regeringen genomförde bland annat kvinnlig rösträtt och avskaffade den 40-gradiga röstskalan i kommunalvalen. Därefter växte kritiken inom socialdemokratin mot att regeringen inte gick längre i sina reformer. Den 10 mars 1920 efterträddes regeringen Edén av en rent socialdemokratisk regering, regeringen Branting I, där Hjalmar Branting blev den första socialdemokratiska statsministern.

Folkhemmet (1932–1976) År 1928 formulerade Per Albin Hansson Socialdemokraternas vision om folkhemmet i ett tal där han bland annat sade: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”

Från och med valet 1932 inleddes en period av socialdemokratisk dominans inom svensk politik. Partiet innehade regeringsmakten oavbrutet fram till 1976, med undantag för 19 juni–28 september 1936 då en Bondeförbundet-regering under Axel Pehrsson-Bramstorp styrde. Under denna tid genomfördes flera stora socialpolitiska reformer, bland annat den allmänna sjukförsäkringen och den allmänna tilläggspensionen (ATP). Även 1938 års överenskommelse mellan Landsorganisationen (LO) och Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), det så kallade Saltsjöbadsavtalet, fick stor betydelse för den socialdemokratiska samförståndspolitik som Per Albin Hansson förde med målet att uppnå ett klasslöst samhälle.

Under den så kallade lotteririksdagen 1973–1976 lades grunden till flera viktiga arbetsrättsreformer, bland annat lagen om anställningsskydd (LAS) och medbestämmandelagen (MBL). Under samma årtionde begränsades även kungens makt genom Torekovskompromissen, och den hemliga åsiktsregistrering som avslöjades i IB-affären väckte stor debatt.

Oppositionsparti (1976–1982) I riksdagsvalet 1976 förlorade socialdemokraterna valet och för första gången sedan 1936 övertogs regeringsmakten av en borgerlig regering under Torbjörn Fälldin från Centerpartiet. Socialdemokraterna kom också att förlora ytterligare ett val, 1979. En folkomröstning om kärnkraftsfrågan genomfördes 1980, viket dämpade slitningarna i väljarkåren och inom Socialdemokraterna i frågan.

Regeringsparti (1982–1991) Efter valsegern 1982 återtog Socialdemokraterna regeringsmakten. De kontroversiella löntagarfonderna infördes av den nya regeringen. I mitten av 1980-talet genomfördes omfattande avregleringar av finans- och kreditmarknaderna, som kom att kallas novemberrevolutionen. År 1986 mördades statsminister Olof Palme.

Oppositionsparti (1991–1994) I riksdagsvalet 1991 förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten. Partiet gick i opposition under regeringen Carl Bildt.

Regeringsparti (1994–2006) I valet 1994 återkom Socialdemokraterna till regeringsmakten under Ingvar Carlsson. År 1996 efterträddes han som partiledare och statsminister av Göran Persson. Under 1990-talet genomfördes en ekonomisk sanering med omfattande nedskärningar i den offentliga sektorn. Regeringen slöt också en uppgörelse med de borgerliga partierna om ett nytt pensionssystem, vilket innebar att ATP-systemet avvecklades.

Under saneringsåren samarbetade Socialdemokraterna med Centerpartiet. Från 1998 till 2006 hade partiet i stället ett budgetsamarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. På partikongressen 2001 beslutade Socialdemokraterna att beteckna sig som ett feministiskt parti.

Oppositionsparti (2006–2014) Efter att ha förlorat valet 2006 fick partiet året därpå sin första kvinnliga partiledare, Mona Sahlin, efter nära 120 år av manliga föregångare. I riksdagsvalet 2010 fick Socialdemokraterna 30,7 procent av rösterna. Partiet förblev med knapp marginal Sveriges största, men resultatet var det lägsta sedan andrakammarvalet våren 1914. De rödgröna blev dessutom mindre än den borgerliga Alliansen, som fortsatte att styra. Mona Sahlin avgick efter valet och på en extra partikongress den 25 mars 2011 valdes Håkan Juholt till ny partiordförande.

Juholt avgick den 21 januari 2012 efter en period av hård mediekritik. Den 27 januari 2012 valdes IF Metalls ordförande Stefan Löfven till ny partiordförande.

Regeringsparti (2014–2022) I riksdagsvalet 2014 fick Socialdemokraterna 31,0 procent. De rödgröna blev större än Alliansen men utan egen majoritet. Valet blev ändå det första segervalet för Socialdemokraterna sedan 2002. Efter valet bildade Stefan Löfven en koalitionsregering tillsammans med Miljöpartiet. I en historisk misstroendeomröstning förklarade riksdagen den 21 juni 2021 att de saknade förtroende för Stefan Löfven och regeringen tvingades därför också att avgå. Endast 16 dagar senare tillträde han dock på nytt med en ny regering.

Den 24 november 2021 blev Magdalena Andersson Sveriges första kvinnliga statsminister efter att hon hade ersatt Stefan Löfven.

Oppositionsparti (2022–) Efter att ha förlorat valet 2022 gick socialdemokraterna i opposition. I sin valanalys förklarade partiet själva förlusten med att de bland annat inte varit tillräckligt tydliga och konkreta i frågor som rörde väljarnas privatekonomi och energifrågan. En annan förklaring som lyftes fram av både statsvetare och personer inom vänstern var att förlusten berodde på att socialdemokraterna inte lyckades stoppa trenden av arbetarväljare som byte från socialdemokraterna till sverigedemokraterna.

Under 2024 fick partiet mycket kritik för sin försäljning av A-lotter kopplat till bland annat oegentligheter vid telefonförsäljning.

Organisation Partisymbol