Taggnäbbar (Acanthizidae) är en familj med tättingar som bland annat omfattar grupperna sångsmygar, busksmygar och taggnäbbar. De är små till medelstora tättingar där den minsta, smånäbb, som också Australiens minsta tätting, mäter åtta centimeter och den största, lotsfågel, mäter 19 centimeter. Familjen har korta rundade vingar, smala näbbar, långa ben, och kort stjärt. Merparten har olivfärgad eller brun fjäderdräkt men vissa har partier av klarare gult.
Utbredning Taggnäbbar förekommer i Australien, Indonesien, på Nya Zeeland och på öar i sydvästra Stilla havet. Flest arter finns i Australien och på Nya Guinea där Australien har 35 endemer och Nya Guinea 15. En art vardera finns på Vanuatu, Nya Kaledonien och Salomonöarna, och tre arter på Nya Zeeland, bland annat en endemisk art på Chathamöarna och en på Norfolkön. I Asien finns de två arter, en i Indonesien och en på Filippinerna och på angränsande asiatiska fastlandet. De flesta arter är stannfåglar förutom gerygonerna.
Ekologi Taggnäbbarna förekommer i en rad olika habitat, från regnskog till torra öknar. Merparten födosöker till största delen i undervegetation, och de lever främst av insekter. De flesta äter även frön i mindre utsträckning men för de tre arterna i släktet Aphelocephala utgör det huvudfödan. Vissa arter lever även av frukt, och andra föredrar sekretet från savsugande insekter och även just den typen insekter. Ett fåtal arter förekommer inte i undervegetation, som smånäbben, som födosöker i trädtopparna, eller origma som mest lever på marken. De arter som lever i regnskog lägger ett eller två ägg per kull medan arter i öken och på Tasmanien lägger tre eller fyra. Taggnäbbarna skiljer sig från övrig tättingar då de ruvar äggen under lång tid.Ricklefs, R.E.; “Sibling competition, hatching asynchrony, incubation period, and lifespan in altricial birds”; in Power, Dennis M. (editor); Current Ornithology. Vol. 11. Utöver detta kläcks även äggen samtidigt och dödlighet inom kullen är sällsynt. Taggnäbbarna är relativt långlivade och flera arter blir över tio år i vilt tillstånd. Kooperativ häckning förekommer hos smånäbben och i mindre utsträckning hos alla vitmaskar och merparten av SericornisGardner, Janet; “Life In the Slow Lane: Reproductive Life History of the White-Browed Scrubwren, An Australian Endemic” in The Auk; 117(2), 479-489 (2000) och Acanthiza.See “Old endemics and new invaders: alternative strategies of passerines for living in the Australian environment”
Status och hot Merparten taxa kategoriserad som livskraftig (LC). En art – lordhowesångsmyg (Gerygone insularis) – dog ut i början på 1930-talet på grund av predation av introducerade svartråttor. Fyra arter kategoriserar som sårbara och en art, brunbandad vitmask (Aphelocephala pectoralis), som nära hotad (NT).
Systematik thumb|Strimmig busksmyg (Pyrrholaemus sagittatus). thumb|Vitbrynad busksmyg (Sericornis frontalis). thumb|Långnäbbad sångsmyg (Gerygone magnirostris). thumb|Brun sångsmyg (Gerygone mouki).
Gruppens taxonomiska hemvist har varit omdiskuterad. Tidigare har de bland annat placerats i den stora familjen blåsmygar (Maluridae). Sibley-Ahlquists taxonomi (1990) placerade gruppen som underfamiljen Acanthizinae inom familjen pardaloter (Pardalotidae). Sentida studier indikerar att gruppen bäst beskrivs som en egen familj.Christidis & Boles, 1994Schodde & Mason, 1999 Den ingår i en klad med familjerna pardaloter, honungsfåglar (Meliphagidae), borstsmygar (Dasyorntihidae) och blåsmygar.
DNA-studier visar att mohuorna inte är en del av familjen som man tidigare trott, utan utgör en obesläktad utvecklingslinje.Norman, J.A., P.G.P. Ericson, K.A. Jønsson, J. Fjeldså, and L. Christidis (2009a), A multi-gene phylogeny reveals novel relationships for aberrant genera of Australo-Papuan core Corvoidea and polyphyly of the Pachycephalidae and Psophodidae (Aves: Passeriformes), Mol. Phylogenet. Evol. 52, 488-497. Andra studier visar å andra sidan att gyllenkinden (Pachycare flavogriseum) har sin hemvist här, inte bland sydhakar eller visslare.Norman, J.A., W.E. Boles, and L. Christidis, L. (2009b), Relationships of the New Guinean songbird genera Amalocichla and Pachycare based on mitochondrial and nuclear DNA sequences, J. Avian Biol. 40, 640-645.
Familjen kan delas in i två underfamiljer, där den ena utgörs av gyllenkind och den nyzeeländska ormbunksmygen (Oreoscopus gutturalis).Marki, P.Z., K.A. Jønsson, M. Irestedt, J.M.T. Nguyen, C. Rahbek, and J. Fjeldså (2017), Supermatrix phylogeny and biogeography of the Australasian Meliphagides radiation (Aves: Passeriformes), Mol. Phylogenet. Evol. 107, 516-529. Resten av familjen innehåller följande släkten, med släktes- och artindelning efter AviList:AviList Core Team. 2025. AviList: The Global Avian Checklist, v2025. https://doi.org/10.2173/avilist.v2025 Gerygone – 20 arter sångsmygar, varav en utdöd Acanthornis – snårsmyg Aphelocephala – tre arter vitmasker Acanthiza – 14 arter Smicrornis – smånäbb Pycnoptilus – lotsfågel Pyrrholaemus – två arter busksmygar Hylacola – två arter hedsmygar Calamanthus – tre arter hedsmygar Origma – tre arter mussmygar Neosericornis – gulstrupig busksmyg Aethomyias – sex arter busksmygar Sericornis – sju arter busksmygar
Referenser Noter
Källor Christidis, L., and W.E. Boles (1994) The taxonomy and species of Birds of Australia and its territories. R.A.O.U. Monograph 2: 1-112. del Hoyo, J.; Elliot, A. & Christie D. (editors). (2007) Handbook of the Birds of the World. Volume 12: Picathartes to Tits and Chickadees. Lynx Edicions. Mason, Ian J. & Schodde, Richard (1999) The Directory of Australian Birds: Passerines. Sibley, C.G., and J.E. Ahlquist (1990) Phylogeny and Classification of Birds: A Study in Molecular Evolution. Yale Univ. Press, New Haven, CT.
Kategori:Fågelfamiljer