'68 Comeback Special är det sedermera etablerade namnet på en musikshow från 1968 med Elvis Presley, producerad för televisionen av Steve Binder. Det ursprungliga namnet på programmet var bara ELVIS eller Singer presents ELVIS efter symaskinstillverkaren Singer som sponsrade sändningen.

När Elvis Presleys manager Tom Parker slöt avtalet med NBC om att Elvis skulle göra en tv-special var hans vision att det skulle vara en julspecial. Elvis skulle under en timmes tid framför en juluppsättning med en dekorerad julgran sjunga välbekanta julsånger och därefter önska alla en god jul. Inspelningsteamet med producenten Steve Binder i spetsen ville något helt annat. De ville fånga den Elvis som hade varit avgörande för utvecklingen av rock'n'roll och visa att han inte var någon relikt från det förflutna. Elvis ställde sig på Binders sida – ett av de få tillfällen i hans karriär då han gått emot sin managers önskan.

Att programmet har kommit att kallas comeback, alltså återkomst, hänger samman med att det innebar en nystart för Elvis karriär. Den första tv-sändningen av programmet i USA skedde den 3 december 1968 och fick mycket höga tittarsiffror. Soundtracket till showen som släpptes under namnet NBC TV-Special (efter tv-bolaget som producerade specialen) av RCA Victor strax dessförinnan, blev topp-tio-placerat på den amerikanska Billboard 200-listan. Det var Elvis högsta listplacering sedan januari 1966. Men viktigare var måhända att Elvis under 1969 som en direkt följd av framgången med TV-specialen återigen började uppträda live inför publik och spela in musik som rönte stor framgång. Exempelvis kom han att toppa singellistan i USA med "Suspicious Minds".

Det var också första gången som en show på bästa sändningstid hade tillägnats en enda artist, utan några gästartister. Binder ville få Elvis att återvända till sina rötter. I showen framförde Elvis ett antal av sina största hittar live på en boxningsliknande scen inför en liten publik som satt tätt intill scenen. Han genomförde dessutom vad som har ansetts vara det första tv-sända akustiska liveframträdandet med några vänner på samma lilla scen. Det var en föregångare till det som senare skulle bli berömt på musikkanalen MTV som MTV Unplugged.

Bakgrund Efter att Elvis Presley i mars 1960 hade återkommit till USA från sin militärtjänstgöring i Tyskland, kom han i allt större utsträckning att fokusera på att spela in filmer. Hans skivutgivning kom också i ökande takt att bestå av album med låtar från filmerna, i stället för av rena studioalbum.

miniatyr|vänster|The Beach Boys, ett av de framgångsrika amerikanska västkustbanden. Under två och ett halvt års tid från 1964 till 1966 gjorde Elvis inga studioinspelningar alls frånsett till soundtrack. Hans filmkarriär hade blivit en stor besvikelse för honom, och hans tilltagande tristess hade gjort honom både nedstämd och missmodig. I mitten av 1960-talet fann han inte längre någon utmaning i att göra de filmer som han gjorde eller spela in de soundtrackalbum som han spelade in. Var det något som Elvis Presley behövde för att engagera sig, var det en utmaning. År 1967 var Elvis popularitet i dalande. Den brittiska vågen under mitten av 1960-talet med The Beatles som dess främsta representant, hade nu också följts av en enorm uppgång av popmusik på västkusten i USA. Bland de framgångsrika banden och artisterna fanns Jim Morrison och The Doors, Jefferson Airplane, Janis Joplin, The Byrds, The Beach Boys, The Grateful Dead och flera andra. Detta var början på den kanske mest kreativa perioden inom amerikansk popmusik sedan mitten av femtiotalet då Elvis slog igenom som den då framgångsrikaste artisten. Medan musikindustrin rusade fram på jakt efter dessa nya trender, hamnade Elvis alltmer i bakvattnet. Hans skivförsäljning sjönk till en för honom rekordlåg nivå. Enligt alla gällande normer var Elvis Presley nu bara en berömdhet vars storhetstid var över.

Upprinnelsen Elvis var olycklig och förtvivlad över sin havererade karriär. Detta och det faktum att hans filmer drog in betydligt mindre pengar än i början av 1960-talet, ledde till att Elvis manager, överste Tom Parker, sökte nya projekt för sin klient. Hösten 1967 hade Parker svårt att förhandla fram nya filmavtal som var tillräckligt ekonomiskt inkomstbringande, nämligen som gav en miljon dollar. Han vände sig då i stället till tv-bolaget NBC. I oktober 1967 träffade han Tom Sarnoff som vid tiden var vice ordförande för NBC:s västkustavdelning, och de utarbetade ett avtal för hur NBC (i samarbete med Universal Pictures) skulle kunna finansiera en av Elvis kommande långfilmer (vilken kom att bli hans sista spelfilm, Change of Habit). Förutsättningen för avtalet var att Elvis för NBC:s räkning skulle göra en entimmes lång julspecial som kunde sändas på tv i december 1968. Det skulle bli Elvis första framträdande i tv på åtta år, och han hade inte uppträtt inför en livepublik på sju år. NBC skulle betala totalt 1 250 000 dollar, varav 1 miljon dollar som ersättning för filmen. Enligt Parker var det en summa som visade på respekt. Samtidigt skulle NBC få en tv-show med Elvis för en spottstyver.

miniatyr|vänster|Elvis Presley och Priscilla med den nyfödda Lisa Marie i februari 1968. I början av 1968 hade avtalet med NBC gått i lås, men Elvis var inte glad. Han såg det som ännu en av Parkers komplotter. Parker ville ha ytterligare en julskiva och Elvis var inte intresserad av att stå och sjunga ett antal julsånger i nationell tv. Han kände att Parker höll på att förvandla honom till ett skämt. Strax därefter, den 1 februari 1968, lystes dock hans tillvaro upp då hans hustru Priscilla födde dottern Lisa Marie, och Elvis blev vid 33 års ålder pappa för första (och enda) gången. I mars 1968 hade Parker fått tag på en lämplig sponsor för tv-specialen, Singer Sewing Machine Company, som genom sin representant Farlan Myers redan hade en sponsorrelation med NBC:s försäljningsavdelning.

Robert "Bob" S. Finkel (1918–2012) på NBC utsågs till att vara showens exekutiva producent. Efter en serie av möten, hade Finkel lyckats övertyga sponsorn Singer, NBC och så småningom också Parker att överge den ursprungliga planen om att låta Elvis under en timmes tid sjunga julsånger på en i övrigt tom scen. Parker var dock inte lättövertalad.

På morgonen den 17 maj hölls ett möte på Parkers kontor i MGM Studios i Culver City. Närvarande var utöver Parker också Finkel samt Steve Binder och Bones Howe. De båda sistnämnda hade nyligen utsetts av NBC till att sköta produktionen av tv-showen och skulle nu godkännas av Parker. I samband med mötet överlämnade Parker ett ljudband och en färgbroschyr till Binder, där det på baksidan stod: "Det fullständiga manuset till Elvis julspecialprogram." Hösten dessförinnan, den 9 december 1967, hade man sänt en julshow på radio med endast en berättarröst, några Elvis-skivor och en inspelad hälsning från Elvis. Parker tänkte sig att NBC-teamet på något sätt kunde överföra detta till tv-mediet. Parker hade redan satt sin medhjälpare Tom Diskin på att samla in julmaterial. Musikförlaget Hill & Range skickade med en lista med jullåtar som de rekommenderade. När Parker överlämnade materialet sa han att det innehöll det som skulle bli NBC:s julspecial med Elvis. Steve Binder ogillade starkt idén att producera ett program med bara jullåtar.

Utöver Finkel ska också Singers representant, Alfred Di Scipio, ha varit inblandad i övertalningsförsöken av Parker. Också han ansåg att programmet inte borde vara en rent julorienterad show, utan i stället innehålla Elvis hittar från de senaste åtta eller tio åren och vara en berättelse om Elvis som upphovsmannen till en musikstil som hade blivit en integrerad del av den samtida kulturen. Till slut ska Parker ha gett med sig och meddelat att så länge som programmet förblev en enmansshow och skivbolaget fick ett musikalbum och en julsingel från det, skulle han överlåta åt Finkel att fatta de kreativa besluten.

Bob Finkel trodde att Steve Binder skulle bli perfekt som regissör för specialen. Han hade rykte om sig att vara den mest kreative, men samtidigt också mest oberoende, omutlige och kontroversielle artistproducenten i tv-branschen. Han var en ung rebell och i ungefär samma ålder som Elvis och var någon som Elvis därför borde kunna relatera till. Finkel hade alldeles nyss läst om Binders produktion av tv-specialen Petula tidigare samma år med den kontroversiella och banbrytande händelsen då en vit artist (Petula Clark) och en svart artist (Harry Belafonte) fysisk rörde vid varandra. Det var första gången som det skedde i en nationell tv-show på bästa sändningstid. Binder hade också producerat den mycket framgångsrika popmusik-tv-showen Hullabaloo. Dessutom hade han producerat och regisserat konsertfilmen T.A.M.I. Show, där han lät bland andra James Brown och Rolling Stones uppträda på samma scen.

Finkel kontaktade Steve Binder i februari 1968, men denne var tveksam till att ta uppdraget. Han hade planer på att i stället göra en långfilm. Hans kompanjon, skivproducenten Dayton Burr "Bones" Howe i Binder–Howe Productions som hade jobbat med Elvis på inspelningsstudion "Radio Recorders" 1956 och 1957, mindes hur Elvis producerade sina egna skivor, hur rolig han var och hur trevligt det hade varit att samarbeta med honom på den tiden. Han sade åt Binder att han helt säkert skulle uppskatta att arbeta med Elvis Presley och att han vore galen om han tackade nej till erbjudandet.

miniatyr|vänster|Binder–Howes kontorslokal belägen på 8833 Sunset Boulevard i Los Angeles i den större byggnaden bakom Tower Records. Där tillbringade Elvis den första tiden under förberedelserna för inspelningen av tv-specialen. Elvis hade samtalat ett antal gånger med den exekutiva producenten Bob Finkel, som var den person på NBC som hade förhandlat fram uppgörelsen, och gradvis hade hans inställning till programmet förändrats. Enligt den promemoria som Finkel skrev efter deras möte den 14 maj ville Elvis att "showen skulle avvika fullständigt från utformningen av hans filmer och från allt annat han gjort" och att alla skulle få veta "vad han verkligen kan göra".

Samma dag som Steve Binder och Bones Howe hade träffat Tom Parker och fått hans godkännande att producera showen – det ovan nämnda mötet den 17 mars – mötte de för första gången Elvis. Han kom till Binder och Howes lokaler på Sunset Boulevard och Elvis och Binder fann varandra direkt. Under mötet tog Binder upp sin oro över begränsningarna med ett jultema. Elvis höll med honom men menade att han inte behövde oroa sig, utan att de skulle göra som de ville. Binder fick förlita sig på att Elvis hade kraft nog att stå upp mot Parker om det skulle uppstå en konflikt rörande specialens innehåll och inriktning. Elvis undrade vad Binder ansåg om hans karriär i nuläget, och Binder sa skämtsamt att den låg "i ruiner". Elvis svarade: "Äntligen är det någon som säger mig sanningen."

miniatyr|Elvis manager, överste Tom Parker, 1969. Elvis sa att han var tveksam till att göra en tv-special eftersom han inte hade uppträtt inför en livepublik på många år, och han inte var säker på att publiken skulle tycka om honom längre. Han hade också dåliga erfarenheter från tidigare tv-framträdanden och kände sig egentligen bekväm endast i en inspelningsstudio. Den 1 juli 1956 hade Steve Allen i Steve Allen Show förnedrat honom genom att han iklädd smoking hade tvingats sjunga "Hound Dog" till en levande basset hound; och den 6 januari 1957, på hans tredje och sista framträdande på Ed Sullivans The Ed Sullivan Show, betraktade man honom som så vulgär att man bara kunde fotografera honom från midjan och upp.